OSTYRING ω3~sty2riŋ, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
1) (†) person som beter sig tygellöst l. självsvåldigt l. hänsynslöst l. förargelseväckande o. d. Jag trodde Badin .. ville drifva gäck med mig och var sinnad draga mig undan ostyringen. Crusenstolpe Mor. 1: 28 (1840; jfr 2). Det synes liksom dessa ostyringar storma för att fördrifva den oro de känna i hjertat. Stridsropet 1884, nr 2, s. 3.
2) (vard.) om ostyrigt barn; vildbasare. SvTyHlex. (1851). Linhåriga, blåögda och brunbrända ostyringar. Reuter 2: 35 (1922).
