SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
OSTYRIG ω3~sty2rig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig (-gh) 1541 osv. -og (-gh) 15821638. -ug (-gh) 15261541)
Etymologi
[fsv. ostyrogher; av mlt. unsturich, till STYRA]
1) (numera bl. med anslutning till 4) om djur, i sht häst: svår l. omöjlig att styra l. tygla; bångstyrig, bråkig, vild. Schroderus Liv. 105 (1626). En munstyff och ostyrigh Häst. Grubb 295 (1665). VetAH 1766, s. 145 (om apa).
2) (†) om kanon, för att beteckna att den (vid skottlossning) icke bibehåller riktningen. KrigVAH 1810, s. 12 (1799).
3) (†; se dock d) vanl. med mer l. mindre nedsättande bet., om (ngt hos en) person (l. om kollektiv): tygellös, oregerlig, obändig, vrång, genstörtig, vild; som icke lägger band på sig, som trotsar lagar l. seder; stundom: upprorisk; äv. närmande sig l. övergående dels i bet.: våldsam, dels i bet.: som beter sig illa l. förargelseväckande, drumlig, tölpaktig, ohyfsad. 1Tess. 5: 14 (NT 1526). Han är en .. gamal man och giter ecke mykit brytes medt ostyrugt folk. G1R 5: 157 (1528). Att någre aff tesse riker kunde .. forsögt bliffua mett vstyrige .. konungar. Därs. 9: 24 (1534). Twänne Tilsynesmän i Kyrkan, som notera dem, som äro ostyrige eller göra oljud. Wallquist EcclSaml. 1—4: 87 (1688). Skulle .. någon ostyrig .. Inländsk .. Fiende, med Härsmagt .. oroa Riket .., så skal (osv.). PH 5: 3105 (1751). För ostyriga fångar måste et eller annat rum inrättas för at hålla dem ensama. DvSchulzenheim PVetA 1799, s. 67. Ett ostyrigt och till storverk fallet folk, som .. (G. I) sade (om svenskarna). HSH 1: 42 (c. 1800). Agardh ThSkr. 1: 108 (1855). Sundén (1888). jfr: At .. innom fasta Murar veta afhålla en ostyrig Fiende. Rüdling Suppl. 547 (1740). — särsk.
a) i uttr. göra sig ostyrig, bete sig oregerligt osv. Dalin Hist. 2: 45 (1750).
b) närmande sig bet.: lättsinnig, lättfärdig, sedeslös. Een quinna .., wildsinnat och o-styrugh, så at hennes fötter icke kunde bliffua j sitt hws. Ordspr. 7: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: Yster och lättsinnig).
c) om barn; särsk.: obstinat, oregerlig, egensinnig, halsstarrig, vanartig; jfr 4. Syr. 16: 1 (öv. 1536). Låta sättja ostyrige pojkar i stocken. SynodA 1: 167 (1688). Finnes någon gosse (i barnhuset) vara så ostyrig, at han ej kan med de förut beskrefne utvägar förmås til stadighet; så (osv.). PH 8: 540 (1766).
d) om egenskap l. böjelse l. sinne l. sinnesrörelse l. affekt l. utslag av ett visst sinnestillstånd o. d.: obändig, oregerlig, svår l. omöjlig att styra l. lägga band på; numera bl. ngn gg om ngns sinne(lag) o. d.; jfr 4 a. Schroderus JMCr. 270 (1620). Theres .. ostyrige Öfwerdådigheet til at liuga. Dens. Os. 2: 3 (1635). (Neros) ostyriga sielfswåld. Dryselius Monarchsp. 157 (1691). (Kötträtter) göra våra sinnen ostyriga. Schulzenheim PVetA 1763, s. 18. En .. ostyrig böjelse til en .. lastbar lefnad. Ekelund Fielding 710 (1765). Östergren (1934).
e) om (ngns) tunga: som löper utan hämningar l. hänsyn o. d. PErici Musæus 5: 54 a (1582). Kolmodin Liv. 2: 118 (1832).
f) i mer l. mindre substantivisk anv. Bureus Suml. 55 (c. 1600). Så att the som medh frid .. leffwa wele, måge för ostyrige .. warda .. förswarade. Lagförsl. 253 (c. 1606). RF 1719, § 2.
g) ss. adv. Swedberg SabbRo 22 (1700, 1710). Tå the ostyrigt sinnade (studenterna) .. see sig fritt kunna utöfva theras onda kynne, blifver sielfsvåldet än mera ökt. Annerstedt UUH Bih. 4: 27 (i handl. fr. 1750). Murberg FörslSAOB (1791).
4) med försvagad bet.: yr, yster, full av upptåg, svår att hålla i styr, ystert lekfull, ”vild”; äv.: (bråkigt) livlig, bråkig; i sht om barn; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 3 (c). Vore jag hoos Er ja skulle vara så ostyrig du skall aldrig troo. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 2: 84 (1705). Serenius Nnn 3 b (1734). En ostyrig Pavian (dvs. babian). PKalm (1744) hos Linné Bref I. 8: 14. KrigVAH 1884, s. 218. Solstrålarna leka / likt ostyriga barn / tittut mellan grenarna. Goldkuhl Silv. 48 (1928). — särsk.
a) om sinne(lag) l. tanke l. fantasi l. sinnesstämning o. d.; jfr 3 d. Försök att dölja en munterhet, som derigenom blott blef ostyrigare. Topelius Fält. 3: 16 (1858). Dens. Vint. I. 1: 228 (1859, 1880; om fantasi). Lundgren MålAnt. 3: 133 (1873; om tankar).
b) bildl., om hår o. d.: som icke vill ligga kammad l. slät. Ostyriga lockar. Topelius Vint. I. 1: 296 (1859, 1880). Romdahl Minns 1: 66 (1941).
5) (†) i vissa bildl. l. oeg. anv. av 1 o. 3. Warnmark Epigr. D 2 a (1688; om våldsam storm). Wallner Kol. 39 (1746; om kolmilor som slå sig). De ostyriga stridiga Vindar. Nicander VirgÆn. 12 (1751). Ristell Vis. 34 (1787; om vacklande hälsa). Atterbom PoesH 3: 159 (1848; om otuktad stil). — särsk. om växelkurs: fluktuerande, opålitlig, osäker. Clason PVetA 1769, s. 36.
Avledn.: OSTYRIGHET3~200 l. 3~002 (osty´righet Weste), r. l. f. särsk.
1) (numera bl. med anslutning till ostyrighet 3) till 1. Kolmodin QvSp. 1: 139 (1732; i fråga om kalv). Hästens ostyrighet. Murberg FörslSAOB (1791).
2) till 3; numera bl. ngn gg till 3 d. Linc. Cc 4 a (1640). Emädan ofwanbe(mäl)te Försambling för sin ostÿrigheet är såra bekant. VDAkt. 1683, nr 60. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (†)
a) till 3 c, om barn; stundom svårt att skilja från ostyrighet 3. (Min fader) förehölt mig rätt skarpt min ostyrighet och sielfrådighet at vilja blifva Siöman. DeFoë RobCr. 4 (1752). Ödman UngdM 1: 19 (1862, 1881).
b) konkretare, om handling som vittnar om l. bottnar i tygellöshet l. oregerlighet osv.; äv.: övergrepp, våldshandling. Dalin Hist. III. 1: 697 (1761). En Engelsk Sjöofficer Bekant för en Ostyrighet för en tid sedan han begeck i Sundet. CAEhrensvärd Brev 2: 296 (1799).
3) till 4. Holmberg 2: 134 (1795). Hertzberg Reijonen 96 (1885). jfr: Vågens magt (förefaller) oss på denna oändeliga rymnd (dvs. havet) som en liten sjelfsvåldig ostyrighet. Geijer (1809) hos Blanck GeijerEngl. 43.
Spoiler title