publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OTALIG3~20, äv. 040. (o`talig Weste; ota´lig WoJ (1891); i vers ∪ — ∪ Runeberg (SVS) 2: 245 (1849)), adj.; adv. = (†, Gustaf II Adolf 190 (1617), Triewald Bij 4 (1728)), -a (†, LPetri Sir. 16: 17 (1561), Serenius Ff 4 b (1757), -en (†, Petreius Beskr. 1: 50 (1614), JGOxenstierna 4: 255 (1815)), -t. Anm. Då ordet står asyndetiskt förbundet med ett följande adjektiv som betecknar mängd l. myckenhet (se 1 a, c α, 2 a), är det ofta omöjligt att avgöra, om det skall uppfattas ss. adj. eller adv. (o- 1523 osv. u- 1538—1543. -lig(h)it, n. o. adv. 1526—1635) [fsv. otalliker; jfr d. utallig, mlt. untallik, untalelik, untellik, t. unzählig; jfr med avs. på första ssgsleden otal] 1) (i sht vard. o. i vitter stil) som förekommer l. uppträder i l. utgör ett oräkneligt l. oändligt l. ytterst stort antal, oräknelig, tallös, oändligt l. ytterst talrik. Psalt. 105: 34 (Bib. 1541). Att the hade Keysaren (medh otalige Konungar och Förstar) till wener. Svart G1 166 (1561). Otaliga vågor vandra / På hafvets glänsande ban. Runeberg (SVS) 2: 245 (1849). Otaliga gånger. De Geer Minn. 1: 153 (1892). Otaliga somrar och vintrar gick fram över hav och skog. Fridegård Fäd. 99 (1947). särsk.
a) i förb. med många, antingen (ss. adj.) asyndetiskt samordnat med l. (ss. adv.) stående ss. adverbial till d. o. (jfr anm. ovan); numera bl. ngn gg, i uttr. otaliga många l. otaligt många. G1R 1: 49 (1523). Otaliga monga menniskor. OPetri Clost. A 2 b (1528). Monga otaligha dödha. SalWijsh. 18: 12 (öv. 1536). The otaligen månge och härlige Victorier (bevisa romarnas krigsduglighet). Söderman ExBook Föret. 4 a (1679). Schönberg Bref 1: 144 (1772).
c) ss. bestämning till ett ord med koll. bet., numera nästan bl. (jfr dock α, β) till orden mängd l. (ngn gg) hop; jfr 2. J ären kompne till Sions berg .. och till otaligha ängla scara. Ebr. 12: 22 (NT 1526). Itt mechtigt folck och otaligt. Joel 1: 6 (Bib. 1541). Een .. otalig hop medh Sågequarnar. RARP 3: 253 (1642). Otalig mängd. Dalin FrSvLex. 2: 21 (1843). (†) Otaliga folk omsvärmade stranden. Adlerbeth Æn. 159 (1804). särsk.
α) i förb. med kvantitetsbetecknande adj. (mycken, stor), antingen (ss. adj.) asyndetiskt samordnat med l. (ss. adv.) stående ss. adverbial till adjektivet (jfr anm. ovan); numera bl. enst., i bibeln (se språkprovet från Luk. 12: 1 nedan). Sedhan wort församblat otalighit mykit folck. Luk. 12: 1 (NT 1526; Bib. 1917: otaligt mycket folk). En otaligh stoor hoop Jertekn och Vnderwärk. Schroderus Os. 2: 3 (1635). Otahliga mycket Folck. Bliberg Acerra 65 (1737).
β) (i bibliskt spr.) om sand (med tanke på de oändligt många sandkornen); numera bl. i uttr. otalig som sanden. Monge .. som sanden är j haffstrandenne, then otaligh är. Ebr. 11: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: som sanden på havets strand, som man icke kan räkna). Lika otalig som sanden är i havet, lika talrik skall jag låta min tjänare Davids säd bliva. Jer. 33: 22 (Bib. 1917).
d) (†) ss. bestämning till ett ord i sg. med individuell (icke kollektiv) bet.: mången, mångtalig; ymnigt förekommande; jfr 2. Fast wi se otalig Lager grönskas (under krig); / Dock hör man .. (av de flesta) önskas; / Ach wore Fred. Brenner Dikt. 1: 38 (1708, 1713). På otaligt sätt. Humbla Landcr. 2 (1740). (”Svedan” l. hyan) är. dock ej så otalig som de öfriga tvänne myggsorterna (”långnäsan” o. knottet). Læstadius 1Journ. 351 (1831).
e) (†) i uttr. så många att otaligt är, oräkneligt l. oändligt många. OPetri Clost. B 1 a (1528). 2) (†) som förekommer l. uppträder i l. utgör en ytterst stor myckenhet l. mängd l. har ytterst stor omfattning l. spridning o. d., omätligt l. oändligt stor, omätlig, ofantlig; oerhört mycken; jfr 1 c, d. Mikit annet otaligit onth. G1R 6: 58 (1529). Otalugh rijkedom. SalWijsh. 7: 11 (öv. 1536). Itt otaligit och outsäijeligit Miszbruuk. Schroderus Os. III. 1: 185 (1635). Otalig tid. Werwing Vitt. 311 (1702). Otaliga summor (pängar). Polhem Bet. 1: 11 (1721); jfr 1 c. Solnedg. 3: 397 (1912). särsk. a) i förb. med kvantitetsbetecknande adj. (mycken, stor), antingen (ss. adj.) asyndetiskt samordnat med l. (ss. adv.) stående ss. adverbial till adjektivet (jfr anm. sp. 1554). OxBr. 12: 156 (1613). Jagh tackar E. E. ödmiukligen för otaliga myckit godt bevist. Därs. 265 (1639). Hagström Herdam. 2: 270 (i handl. fr. 1673). särsk. i uttr. otaligt mer, oändligt mycket mer. Svart Ähr. 74 (1560). BraheBrevväxl. II. 1: 112 (1658). b) i sådana uttr. som otaligt med ngt, oändligt mycket av ngt; ngt är otaligt, ngt förekommer i stor myckenhet. Fatab. 1911, s. 92 (1784). Otaligt med snö har smält sen dess. SDS 1905, nr 82, s. 4. 3) (†) ss. adv. (jfr 1 a, c α, 2 a). a) ss. bestämning till verb: oändligt många gånger l. ofta; i väldig mängd l. myckenhet, oerhört mycket. Vti himlen och för Tig har jag vel otaligt syndat. Kolmodin Rök. 98 (1728). (Få personer) bedja Fader vår (rätt), ändock man i hela verldene otaligt och utan uppehåll läser det. Borg Luther 1: 65 (1753). Knotten .. svärmar omkring så otaligt, att (osv.). Læstadius 1Journ. 351 (1831). b) ss. bestämning till adj. l. adv.: omätligt, oändligt. Otaligen diupa (älvar). Petreius Beskr. 1: 50 (1614). Otaligt ofta. Schönberg Bref 1: 89 (1772).
Avledn.: otalighet 3~200, äv. 3~002 l. 0400 (ota´lighet Weste), r. l. f. [fsv. otallikhet] (numera föga br.) till 1: oräknelighet, tallöshet; vanl. konkretare: oräkneligt l. oerhört stort antal, oräknelig mängd, otal; nästan bl. åtföljt av innehållsbestämning med l. utan föregående prep. (av, i sht förr äv. med). En otalighet med statuer och buster. Tersmeden Mem. 2: 229 (1736). En otalighet af önskningar. Atterbom LÖ 1: 206 (1824). Den otalighet monopoler och privilegier som (osv.). Mortensen Aftonbl. 38 (1905). Östergren (1934; angivet ss. sälls.). —
OTAM. [fsv. otamber; jfr mlt. untam, eng. untame] jfr otämd. Anm. Formen n. sg. otamt kan ofta uppfattas ss. hörande till såväl otam som otamd, p. adj. (se otämd).
1) om djur.
a) (numera bl. ngn gg) om (djur som hålles ss.) husdjur: icke (ännu) tämd, otämd; förr äv. övergående i bet.: oregerlig, bångstyrig. Itt sielffrådande barn warder owördigt såsom en otam hest. Syr. 30: 8 (öv. 1536). Hvar som äger okynnes eller otamt fä, thet .. skada giör i åker eller äng; gälde skadan åter. BB 9: 8 (Lag 1734). En otam oxe. Västerb. 1937, s. 110.
b) (numera mindre br.) som lever fritt i naturen, icke tam, vild; förr äv. allmännare: svår att tämja, vild (motsatt: spak, from l. dyl.). (Jag vet) hwad art diwren haffua, och huru otam wildiwren äre. SalWijsh. 7: 20 (öv. 1536). (Jag vet) Hwadh art tam och otam diwr haffua. Vish. 7: 20 (Bib. 1541). (Enhörningen) är mycket otaam och kan ey blifwa fången. RelCur. 81 (1682). En otam fågel. Runeberg 2: 16 (1835). Östergren (1934).
3) (numera bl. ngn gg) om person (särsk. yngling): som icke gm uppfostran o. tuktan gjorts sedig o. lydig, odisciplinerad, tygellös, självsvåldig, stursk, vild; äv. om ngns utseende. Rålamb 13: 110 (1690). Mång otam hustru vil väl rida mannen topp. Kolmodin QvSp. 1: 176 (1732). Ungdomen som var upväxt under Ryska tiden var otam och öfvermodig. BtVLand 5: 212 (1764). Thomander 3: 172 (1831). Hon, världsdamen, hade ett långt mera vildt och otamt utseende än landtflickan. Lagerlöf Antikr. 60 (1897).
4) (numera bl. ngn gg) om ngns sinne, begär o. d.: som man icke lärt sig att behärska l. hålla i styr, okuvad, otyglad, tygellös, ostyrig, självsvåldig. PErici Musæus 2: 332 b (1582). Christjern hade et hårdt och otamt sinne, som endast törstade efter blod. Celsius G1 1: 17 (1746). Nu är jag led vid att tygla och trycka / i stoftet mitt otama galna begär. Fröding Stänk 141 (1896). Östergren (1934).
Avledn.: otamhet, r. l. f. (med samma bruklighet som resp. mom. av huvudordet) till 1, 2, 3, 4: egenskapen l. förhållandet att icke vara tam l. tämd resp. att vara vild l. tygellös l. självsvåldig o. d. Serenius Mmm 4 b (1734). Meurman (1847). —
OTAMIG, adj. (-ogh c. 1635. -ot c. 1635. -ugh 1639) (†) otämd; ostyrig. Schroderus Dict. 180 (c. 1635). Dens. Comenius 176 (1639).
Spoiler title
Spoiler content