OTTOMAN ot1ωma4n osv., sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. ottomane, eng. ottoman; av fr. ottomane, till ottoman, adj. o. sbst.; eg. samma ord som OTTOMAN, sbst.1]
eg.: låg turkisk vilsoffa; ett slags låg o. mjuk ligg- l. sittsoffa utan rygg- l. sidostöd (ofta ersatta av lösa kuddar); äv. (i sin enklaste form) om resårbotten på klotsar l. låga fötter som är avsedd att uppbära en under dagen döljbar bäddinredning; dyschatell; jfr DIVAN. GT 1788, nr 99, s. 4. Så talte, vårdslöst kastande sig ned / På ottomanens purpurbädd, Potemkin. Runeberg (SVS) 3: 197 (1841). De moderna smålägenheterna ha .. framtvingat en mellantyp av säng och soffa, den nu så vanliga ottomanen. Form 1932, s. 250.
Ssgr: OTTOMAN-KUDDE. —
-LÅDA, r. l. f. låda för sängkläder, vilken utgör den närmast golvet befintliga delen av en ottoman av enklare typ. Rootzén Sthmsungd. 124 (1928). —
