OTYG ω3~ty2g, n.; best. -et.
om ngn l. ngt som väcker känslor av motvilja l. obehag; ofta koll.
a) (†) koll., om ohyra. Underofficerarne skola tillsee at bussarne hålla sig rena för beet och otygh. KKD 10: 373 (1704).
b) (†) koll., om löst folk, slödder, pack. Spegel 617 (1712).
c) i folktron, om övernaturligt väsen som är farligt l. fördärvbringande för människorna; ofta koll.; äv. om magiska konster o. d. Sedan det blef skumt om aftonen, tordes han knappt sticka ut näsan, af fruktan att stöta på något troll eller otyg. CFDahlgren 5: 149 (1833). Det bar då syn för sägen, att stackaren varit ute för otyg. Wigström Folkd. 2: 242 (1881). (Rånöborna) kom sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och kunde otyg. Strindberg Skärk. 90 (1888). Otyg och äventyr. Dahllöf (1915; boktitel).
d) allmännare, dels om person l. djur som väcker ens förargelse l. som man anser åstadkomma skada, dels om sak, tillstånd, förhållande o. d. som är förarglig(t) l. besvärlig(t) l. skadlig(t); ofta koll. Liljecrona RiksdKul. 25 (1840). Luften är ännu qvalmig (efter vulkanutbrottet) och full af så mycket otyg, att det svider i ögonen. Lundgren MålAnt. 3: 53 (1873). För de mest konsekventa voltaireanerna, en Kellgren och en Rosenstein, var .. mystiken i dess afarter ett otyg. SvH 8: 89 (1904). Turister på Spetsbergen äro närmast ett otyg. Quennerstedt StrSkr. 1: 54 (1919). jfr: Innan månadens slut hade hon otyget över sig, och innan året var gånget låg hon på sin bår. Väring Vint. 319 (1927; om ”feglöss”); jfr a. — särsk.
α) (vard.) med försvagad bet.: ”elände” (se d. o. 3). Det är ett otyg med långa förlofningar. Wahlenberg UnderlVäg. 148 (1887).
