SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OVETTING l. OVETTINGE, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-vet- 1684. -vett- 1619—1912. -vitt- 1675—1685. -ing 1619—1912. -inge 1731—1758. -inger 1681)
Etymologi
[sv. dial. ovetting, nor. dial. uviting; till OVETT l. OVETTIG]
(†)
1) okunnig l. oduglig person; jfr OVETTIG 1. Oförfahrna .. owittingar .., som intet förstå och intet wehla lähra och rätta sig. HdlCollMed. 11/1 1685 (jfr 2).
2) omdömeslös l. oförnuftig person, person som saknar förstånd, vettvilling; äv.: svagsint l. förryckt människa; jfr OVETTIG 2. Bullernæsius Lögn. 164 (1619). O-wettingar och dårar, som icke äro ilskna .. måga wäl .. hysas iblandh andre fattige. KOF II. 2: 512 (c. 1655). Verelius 154 (1681). jfr: Mycket alfvarsamt folk i församblingen är dhetta till .. förargelse .. och många owettingar förlusta sigh här uthaff. VDAkt. 1690, nr 389 (jfr 3).
3) grovt ohyfsad l. oförskämd l. tölpaktig person; person som yttrar oförskämdheter l. brukar skällsord l. uttalar sig smädligt l. (sanningslöst) förklenande (om ngn); person som är ovettig (se d. o. 4); äv.: person som beter sig illa, slyngel, lymmel. Murenius AV 171 (1648). Tå haffuer ovittingen .. begÿnt att suärgha .. och trätta. VDAkt. 1680, nr 389. Jag skall lära desse ovettingar att öknämna vachten. CGyllenborg Vitt. 335 (1721). Modée FruR 25 (1738). Högberg Utböl. 1: 136 (1912).
Spoiler title
Spoiler content