OVULEN ω3~vɯ2len, p. adj. -let; -lne, -lna; -lnare (gradf. dock föga br.); äv. (i södra Sv., starkt bygdemålsfärgat) OVUREN ω3~vɯ2ren, p. adj. -ret, -rna, -rnare (gradf. dock föga br.)
Ordformer
(ovulen (-in) 1648 osv. ovuren 1893)
Etymologi
[sv. dial. ovulen, ovuren, oformlig, vanskapt, olämplig för en uppgift m. m.; jfr d. uvorn; av O- 1 o. VULEN; med avs. på svårigheten att avgränsa detta ord från OVÅLEN jfr OVÅLIG anm. sp. 1705. — Jfr ILLA-VULEN]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, stundom äv. i vitter stil) med sakligt huvudord: åbäklig, klumpig, oformlig, missbildad, oskön, ful; enkel, torftig; äv. närmande sig bet.: ”ruggig”, dyster, hemsk. At man ifrå Fåra-huset har ingång til et annat eller ovulnare rum, ja, fast det allenast woro et täckt och stängt Lider. HushBibl. 1755, s. 552. Farliga sjöfärder med dåtidens tungrodda båtar under de ovulna vadmalsseglen. Säve HafvSag. 58 (1880). Ett torn, som såg hedniskt och ovulet ut. Siwertz Nov. 73 (1918). Det klagade övergivet och hjälplöst i hela det ovulna skrovet. Dens. ResK 213 (1929). Aldrig hade Lovisa varit med om något så underligt tyst och ovulet som den där långsamma vandringen (med båren) uppför .. trapporna. Dens. Fribilj. 11 (1943).
2) (enst.) om litteraturalster: ofin, grov, plump. En något ovulen burlesk — ”plump, otäck”. Fredlund Dahlgren 140 (1903; möjl. till OVÅLEN 2 slutet).
3) (†) om person: som gm sitt yttre l. sitt sätt o. d. gör ett obehagligt intryck; osnygg, ”illavulen”, otrevlig. (Lättja) war .. Owulin i sin drätt, obörstad, och solkot i Klädom. Stiernhielm Herc. 16 (1648, 1668; möjl. till OVÅLEN 2). Han sijr förstörder uth, går tankfull och surmuhlen, / I alt sitt väsende osnygger och ovulen. Beijer Vitt. 385 (c. 1690).
