1) återgivande ett knallande l. smällande (äv. puffande) ljud; särsk. återgivande knall av skjutvapen; äv. i uttr. piff paff (puff); äv. substantiverat. Canoners puff ok paff. SColumbus Vitt. 96(c. 1670); jfr PAFF, sbst.1 Dalin Vitt. 4: 130(1740: piff, paff). Paff! nu blåste gamle Musulmannen / Ut ett rökmoln. Nicander 1: 132(1832). Paff, kom en kula åter och flög hän / Rakt genom porten mellan gubbens knän. Runeberg 5: 54(1860). Piff paff puff. Lundell 219(1893). Krusenstjerna Fatt. 4: 121(1938). särsk. (tillf.) i utvidgad anv., i uttr. det blir paff, det brakar löst l. blir bråk av o. d.; jfr PAFF, sbst.1 Kom inte med häradshövdingen, för då blir det paff. Bergman Mark. 119(1919).
2) [jfr PAH,ävensom Ideforss PrimInterj. 1: 267(1928)] (†) ss. uttryck för avvisande av ngt l. för (känslor av) ringaktning l. förakt: asch, äsch. Stenhammar Riksd. 3: 142(1845). Astolf. Hvad tillstånd / Var här, förrän man gjorde Republik? Professorn. Paff! Idel medeltid och romantik. Atterbom LÖ 2: 268(1854).
SAOB
