[jfr ä. d. pamper(t), ett slags huggvapen; av mlt. pampe, f., ett slags brett svärd; av oklart urspr.]
(om ä. förh. l. i bildl. anv.) stor (hugg)värja (jfr PALLASCH); stundom äv. om andra liknande vapen; förr särsk. dels om turkisk sabel, dels om ett slags kort värja. Rudbeckius KonReg. 204(1615). (Sv.) Pamp, (lat.) Gladius turcicus. Linc.(1640). (Kyrkoherden hade sagt att han) heller skulle taga een pamp wed sijdan ähn wara deras kyrkioherdhe. VDP 1678, s. 13. Pamp (dvs.) stakkot Wärja, (lat.) sica. Spegel GW Fff 1 b(1685). Gesällerne .. (menade att studenternas värjor) intet warit spatzerwärjor uthan store rostige pampar. ConsAcAboP 8: 71(1700). 3NF 15: 553(1931; om pallasch). jfr Diktonius Onnela 148(1925). — jfr BÅTSMANS-,HUGG-,KOMMISS-PAMPm. fl. — särsk. bildl. Lundegård Prins. 111(1889). Jag läste några sidor av Chesterton .., där han drog sin ridderliga .. pamp till julens försvar. Fogelqvist ResRot 211(1926).
