PAPILL papil4, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. papille, eng. papilla, fr. papille; av lat. papilla, bröst(vårta), besläktat med papula (se PAPEL, sbst.1)]
anat., zool. o. bot. vårtformig l. kamliknande framskjutande l. upphöjd del av ett organ; äv. anat. om spetsen av njurpyramid. Allestädes der vi sku känna, sku vara små papiller. Linné Diet. 2: 233 (c. 1750). De papiller, som ofta observerats på rotspetsarne, synas icke bidraga till näringssaftens insugande. BotN 1850, s. 214. Den slemhinna, som betäcker menniskans tunga .. har på ryggsidan ett stort antal små upphöjningar eller papiller .. som göra dess yta ojemn. Thorell Zool. 1: 170 (1860). Nyström Kir. 1: 139 (1926). — jfr HUD-, HÅR-, KÄNSEL-, MÄRKES-, NERV-, NJUR-, SMAK-, SYNNERVS-, TUNG-PAPILL m. fl.
