SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄNSEL ɟän4sel, r. l. f. (m. Sahlstedt (1757), Ahlman (1872)); best. -seln (Bergman Jordkl. 399 (1766) osv.) ((†) -selen Swedenborg RebNat. 1: 294 (1719), Nohrborg 867 (c. 1765); -slen Columbus BiblW K 1 b (1676), Schlyter JurAfh. 2: 108 (1835, 1879)). Anm. Beträffande den best. sg.-formen känslen samt en ev. pl.-form känsler se KÄNSLA anm.
Ordformer
(k(i)ens(s)el 16281719. kändzel 1626. k(i)änsel(l) (kj-) 1664 osv. kän(n)sl 16441668. k(i)äntzel (kj-, -nts-) 17201764)
Etymologi
[jfr d. kendsel (i bet. 1), isl. kensl, beskyllning, igenkännande, förnimmelse; avledn. av KÄNNA; jfr KÄNSLA]
1) (†) kunskap, kännedom; förhållande(t) att (kunna) igenkänna l. identifiera ngn l. ngt; förstånd (på ngt); urskillningsförmåga; jfr KÄNNA 3, 4, 6. (Västgötalagen förtjänar) at komma i werldennes känsl och kundskap. Stiernhielm WgL Föret. 1 (1663). (En hyttedräng som vill bliva mästare bör bl. a. hava) känsel på god och dugelig Hyttesten, som för Eld durachtig (dvs. hållbar) är. Bergv. 1: 231 (1664). Dalin Hist. 1: 49 (1747). — särsk.
a) i uttr. draga, stundom bära l. taga känsel på (ngn l. ngt), (tycka sig) känna igen (ngn l. ngt). Sedhan Skeppen kommo så när, at the boro kändzel vppå them. Schroderus Liv. 864 (1626). Dalin Arg. 1: 85 (1733, 1754). (Han kan omöjligen) draga känsel på en person, som han såg vid två och ett halft års ålder. Almqvist AmH 2: 45 (1840). Lidforss DQ 1: 503 (1890).
b) i uttr. växa ur känseln.
α) växa så att man icke blir igenkänd. Weste FörslSAOB (1823). Här ser Ni tvenne gamla bekante, fastän den ene kanske växt något ur känseln. Sparre Frisegl. 2: 35 (1832).
β) bildl.: stiga till så hög värdighet o. d. att man av fåfänga icke längre kännes vid sina forna likar. Weste FörslSAOB (1823).
2) (†) = KÄNNING, sbst.2 3; jfr KÄNNA 6, 7. Ner vij finge kensel af (byn) Heel, sågh man ther 6 skip för ankar liggia. OxBr. 10: 98 (1628).
3) (†) förnimmande, förnimmelse; jfr KÄNNA 7. Känseln af dessa bilder (som uppmålas på botten af ögat) är det, som man kallar syn. Bergman Jordkl. 399 (1766). Smak, lukt, syn och hörsel äro ingenting annat än tungans, näsans, ögats och örats känsel. De Geer VSkr. 1: 220 (1878).
4) i fråga om yttringar av medvetande i vilka man helt l. delvis är (uppfattar sig ss.) medveten om (viss del av) sig själv ss. mottagande (yttre l. inre) intryck l. ss. befintlig i ett visst (reaktions)tillstånd (ofta av lust l. olust): förhållande(t) l. förmåga(n) att känna; jfr KÄNNA 8.
a) motsv. KÄNNA 8 a; vanl. i fråga om förnimmelser av beröring, tryck, smärta, köld, värme o. d.; i sht om förmågan att hava dylika förnimmelser ss. ett särskilt sinne; jfr BERÖRINGS-, HUD-SINNE. Ytlig, djup känsel (i fackspr.). Planterne, som inga kännsl hafua, vthan lefue i theras grodna. Stiernhielm Arch. B 1 a (1644); jfr 3. Känslen, som .. har sitt tillhåld i alla kropsens delar. Frese Sedel. 62 (1726). Hos en blind människa .. kan känslen utbilda sig till .. ett slags syn i fingerspetsarne. Schlyter JurAfh. 2: 108 (1835, 1879). Den raffinerade kamfervaran .. är .. fettig för känseln. Jönsson Gagnv. 310 (1910). Galenus .. förklarade, .. att själens sensoriska funktioner omfattade syn, hörsel, känsel, lukt och smak. Hygiea 1919, s. 51. Hammarström Sportfiske 59 (1925). — jfr HUD-, LEDGÅNGS-, LÄGE-, MUSKEL-, ORT-, SMÄRT-, TEMPERATUR-, TRYCK-, VIDRÖRINGS-KÄNSEL m. fl.
b) (†; se dock β, γ) motsv. KÄNNA 8 b: känsla (se d. o. 8 b). Columbus BiblW K 1 b (1676). Om Kiärlek desse kroppar rö'r, / Så tyck's mig js det hiärtat för', / Som Kiärleks känsel felar. Frese VerldslD 57 (1717, 1726; möjl. ssg). Med all den vältalighet, som en naturlig känsel utan konst uplifvar. Höpken ÅmVetA 1771, s. 30. Så stor är konstnärns underbara magt, / När blott han har den rätta fina känseln. CVAStrandberg 1: 278 (1866). Dock kan jag ej förjaga / den skarpa känsel jag har, / att under träden, som klaga, / en främmande man står kvar. Fallström VDikt. 2: 300 (1899). — särsk.
α) i uttr. med känsel och övertygelse, med känsla o. övertygelse. Lagerbring 1Hist. 3: 619 (1776).
β) (numera föga br.) i uttr. hava känsel på (ngt) l. hava (ngt) på känsel(n), hava (ngt) på känn. Hon har känsel på att tiden lider åt fyrataget. Strindberg SvÖ 2: 152 (1883). Holmberg Tidsstr. 244 (1918).
γ) (numera föga br.) i uttr. känsel för (ngt), sinne l. känsla för (ngt). Forssell Stud. 1: 23 (1866, 1875). Framför allt saknade .. (Mallet) ännu den verkligt fina känseln för alla nyanserna i en ursprunglig folkdiktning. Blanck NordRenäss. 55 (1911).
5) (†) förhållande(t) att vidröra l. taga i (känna på) ngt; numera bl. (i sht handel., föga br.) dels i uttr. i känsel(n), om man tager i (känner på) ngt, dels övergående i bet.: sätt varpå ngt kännes, då man tager däri; jfr KÄNNA 8 a, 11. VRP 14/11 1739. (Jesus) läkte leda sår, med känslen af sin hand. Kolmodin QvSp. 2: 113 (1750). (Av den spanska ullen) blifver ett jämnt och uti känseln hårdt och fast garn. Carlström Spinnm. 35 (1832). (Lädret) blir .. mjukt och får en egendomlig känsel om det längre tid utsättes för mycket fuktig luft. Hirsch LbGarfv. 204 (1898). Bomullstyg, i utseende och känsel som ylle. KatalÅhlénHolm 37: 42 (1916). Mercericerade varor hava en helt annan ”känsel” än konstsilke. Kjellin 604 (1927).
6) (†) = KÄNNING, sbst.2 8 (a o. b); jfr KÄNNA 8, 13, 14. Denna kranckheten war mycket smittosam, och wore ganska fåå, som icke någon känsel der af försporde. Lindestolpe Pest. 37 (1711). At hålla med landets dryga kiäntzel och cronans förlust och afsaknad 9,000 man kringströdde utan at vara i stånd at värja sig eller riket. Höpken 2: 63 (1746).
7) (†) avgörande, omdöme; jfr KÄNNA 16. (Jag har recenserat pjäsen) med all upprigtighet, och såsom jag förmodar, att den skall befinnas af Läsaren, till hvars egen känsel och pröfning jag alltsammans hänskjutit. Bergklint Vitt. 162 (1768).
Ssgr (i allm. till 4 a; i sht i fackspr., särsk. anat., fysiol. o. zool.; jfr KÄNSLA ssgr): KÄNSEL-ALFABET. ett slags fingeralfabet för meddelelse gm känselförnimmelser. SvUppslB (1933).
-ANESTESI. NF 1: 752 (1876).
-APPARAT. äv. bot. jfr APPARAT 3 b. UpsLäkF 1882—83, s. 436. Känselapparaterna hos Berberis och Drosera. BotN 1906, s. 244.
-BLOMMA, r. l. f. (†) benämning på vissa för beröring retbara växter (särsk. Mimosa sensitiva Lin. o. Mimosa pudica Lin.). Scheutz NatH 290 (1843). Fries Ordb. (c. 1870).
-BORST. äv. bot. jfr -HÅR. NF 2: 930 (1877). NoK 53: 8 (1926).
-CELL. cell som förmedlar känselförnimmelser. Wallengren (o. Hennig) 5: 119 (1916). Broman Männ. 2: 57 (1925).
-FÖRMÅGA. ÖoL (1852). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 203 (1899).
-FÖRNIMMELSE. Rein Psyk. 1: 441 (1876). Hygiea 1919, s. 81.
-HALLUCINATION. i sht psykiatr. hallucinatorisk känselförnimmelse. NF 6: 585 (1882). Wigert PsykSj. 1: 195 (1924).
-HORN. zool. antenn; numera utom bildl. bl. i fråga om snäckdjur; jfr KÄNSLO-HORN. SP 1809, nr 32, s. 2. Sundén (1886). särsk. bildl. (med anslutning till KÄNNA 8 b). Han förnam genom sina andliga känselhorn en hel del ting, som (osv.). Lundegård LaMouche 162 (1891).
-HÅR. hår som förmedlar retningar till känselcell; äv.: hår med känselcell; jfr -BORST, ävensom MORR-HÅR. Sundevall Zool. 26 (1858). NoK 53: 18 (1926).
-INTRYCK~02, äv. ~20. jfr -FÖRNIMMELSE. Thorell Zool. 1: 171 (1860). Hållsmärtor, ”stick i lungorna” o. d. känselintryck. Westergren LungSj. 21 (1932).
-KRETS. hudyta inom vilken samtidig beröring av två l. flera skilda sinnespunkter förnimmes ss. en enda beröring. Wretlind Läk. 1: 41 (1893). 3NF (1930).
-KROPP. på olika sätt uppbyggt, rundt l. långsträckt litet organ som innehåller en känselnervs yttersta ändförgreningar. Thorell Zool. 1: 166 (1860). NoK 53: 21 (1926).
-LÖS.
1) till 4 a. Linné GenMorb. 15 (1763). Känsellösa hudpartier. Wretlind Läk. 9—10: 62 (1901).
2) (†) till 4 b: känslolös. Then om sit klufne Hierta / Ey wijser börlig Smerta / Är Kiänsel-lös som Steen. Lucidor (SVS) 406 (c. 1670); jfr 1. Rydberg RomD 27 (1877).
-LÖSHET—0~2 l. ~20. särsk. till -LÖS 1. NF 1: 752 (1876). SvRödK 1927, s. 345.
-ORGAN. organ för känselförnimmelser; såväl om känselcell l. känselnerv o. d. som om huden l. känselhår o. d. Thorell Zool. 1: 169 (1860). Broman Männ. 2: 49 (1925).
-PAPILL.
1) i läderhuden befintlig vårtlik l. kamlik upphöjning innehållande en känselkropp. Thorell Zool. 1: 166 (1860). Malpighi upptäckte känselpapillerna i huden. Wirén ZoolGr. 1: 80 (1896).
2) bot. på vissa för beröring känsliga växtorgan befintlig utbuktning av överhudscellernas yttervägg gm vilken retning percipieras. VetAÅb. 1906, s. 164. SvUppslB (1933).
-POR. bot. 2NF (1911). Känselpor .. (dvs.) i överhudens yttervägg hos vissa klängen, särsk. hos gurkväxter, förekommande lokal förtunning, som tjänar till perception av beröringsretning. SvUppslB (1933).
-RUBBNING. i fråga om patologisk nedsättning l. skärpning av känseln. Lundberg HusdjSj. 230 (1868). Bergmark Nervsj. 122 (1931).
-SENSATION. känselförnimmelse. Öhrvall Smaks. 7 (1889). Segerstedt Verkl. 12 (1938).
-SINNE. jfr BERÖRINGS-, HUD-SINNE. Ekman Jakob 26 (1822). (Vissa förhållanden) vittna .. tydligt nog om att växterna äga ett känselsinne, fullt jämförligt med djurens och människans. Lidforss Kås. 3: 85 (1913).
-SPRÖT. zool. om antenn o. d.; äv. mer l. mindre bildl.; jfr -HORN. Rydberg RomD 31 (1877; bildl.). WoJ (1891). Hellström Malmros 226 (1931).
(3, 4 a) -STRÄNG, r. l. m. (†) nerv; känselnerv; äv. bildl. (med anslutning till KÄNNA 8 b). Sahlstedt CritSaml. 50 (1759). Dalin 2: 141 (1853). Rydberg Dikt. 2: 141 (1891; bildl.).
-TRÅD.
1) (†) till 3: nerv. Synens känseltrådar. Rydberg Ath. 45 (1859).
2) till 4 a; särsk. om tråd i känselnerv; förr äv. zool. om känselspröt. Dalin (1852). Tungan .. tager sina känsel- och smaktrådar från 9:e hjärnnerven. Hylin Munn. 1: 36 (1930).
-VÅRTA. (†) = -PAPILL 1. Trana Psych. 2: 14 (1847). Hallin Hels. 1: 258 (1885).
-ÖM. om hudparti: starkt känslig. Wretlind Läk. 9—10: 62 (1901).
Spoiler title
Spoiler content