PENDENTIV pän1dänti4v l. -den-, n. (Rothstein Byggn. 429(1859) osv.) ((†) r. l. m. Ikonen(1889)); best. -et; pl. =, äv. -er. Anm. Ordet har tidigast anträffats i den fr. pl.-formen pendentifs. Palmstedt Res. 13(1778).
Ordformer
(förr äv. -if)
Etymologi
[jfr t. pendentif, eng. pendentive; av fr. pendentif, av en avledn. av p. pr. av lat. pendēre, hänga (se PENDERA)]
1) byggn. o. konst. tresidigt kupigt fält mellan två angränsande gördelbågar o. en kupols (l. till en kupol hörande tamburs) bas, (valv)-svickel. Brunius SkK 69(1850). Pendentiven och hvalfbågarna, som förmedla öfvergången till kupoltrumman. Laurin Konsth. 231(1900). HantvB I. 4: 186(1936). jfr KUPOL-PENDENTIV.
