PENITERA pe1nite4ra l. pen1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(pen- 1634—1904. poen- (pœn-, pæn-) 1619—1818)
Etymologi
[jfr t. pönitieren; av lat. paenitere, poenitere, ångra sig, förorsaka ånger (i mlat. äv.: göra bot), vanl. opers. paenitet l. poenitet alqm, ngn ångrar sig, ngn är icke nöjd (med ngt) l. har icke tillräckligt (av ngt), möjl. sammanhörande med paene, pene, nästan (jfr PENEPLAN). — Jfr PENITENS,PENITENTm. fl.]
2) (numera bl. ngn gg tillf.) göra bot (o. bättring); äv.: undergå l. lida (kyrko)straff; särsk. i uttr. penitera för ngt, göra bot l. lida (kyrko)straff för ngt; ngn gg äv. i uttr. penitera ngt för ngt, lida ngt ss. straff för ngt; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: botgörande. Pålades henne (dvs. en kvinna som bedrivit lönskaläge) pœnitera vid Virestad och sin sochnekyrkio. VDBötB 1620, s. 537. En peniterande munk. SvLittFT 1835, sp. 100. Att vederbörande .. borde få penitera hvad de gjort sig förtjenta till för detta skälmstycke. Liljecrona RiksdKul. 284(1840). Nervander FinlKultH 89(i handl. fr. 1845: för).
