PICK pik4, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. pick, sticka, pinne, brödnagg, penis; jfr nor. pikk, holl. dial. pik, fris. peek, pekke, penis; sannol. samhörigt med PICKA, sbst.1 (jfr äv. PICKA, v., PIGG, sbst., o. PIK, sbst.1); med avs. på svårigheten att avgränsa detta ord från PIK, sbst.1, se anm. sp. 818. — Jfr PICKLA, sbst., PICKHÅGAD, PICKUS]
1) (†) liten utskjutande del av ngt, spets, pigg, tagg; brodd. Swedberg Ordab. (1722). Mältan utröres .. til thes hon Visar sig i munen; thet är, then andre (dvs. ena) änden (av sädeskornet) får en litan hvitan pick fram ut; icke för lång. Broman Glys. 3: 109 (c. 1730). Därs. 632 (c. 1740; på spigg).
3) (bygdemålsfärgat samt i mer l. mindre vulgärt spr.) penis. Gåskarlen kännes väl någorlunda theraf .. at när man krammar honom vnder buken, sticker hans lilla pick sig vt. Broocman Hush. 3: 55 (1736). Lidman Goss. 64 (1952).
4) (bygdemålsfärgat) brödnagg (med järnpiggar); förr särsk. inskränktare, om dylik nagg bestående av en enda spets (jfr 1). Kakorna, som bakas, naggas med en brödnagg, eller pickas med en pick allenast. Dahlman Reddej. 161 (1743). Pickar för de små hålen i kakorna. Nyblom Minn. 1: 44 (1904). Keyland Allmogekost 1: 212 (1919; fr. Jämtl.).
Ssgr, se picka, sbst.1 ssgr.
