SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PICKA pik3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (ArkliR 1565, avd. 23, osv.) ((†) -er SUFinlH 3: 61 (1609), Gustaf II Adolf 493 (1624)).
Etymologi
[sv. dial. picka, hacka; jfr fsv. stenpikka, stenhacka, ä. d. pikke, stenhammare m. m., nor. pikka, hacka m. m., isl. steinpikka, stenhacka, mlt. stenbicke, mnl. picke m. m., holl. pik, mht. steinbicke, steinpicke, t. picke, hacka m. m., feng. pīc m. m., eng. pike, pick, pickhacka m. m., ävensom ffr. o. fr. pic, m., (sten)hacka, murpicka, span. pico o. it. piccone, spetshacka m. m., kelt. pík, pickhacka; förhållandet mellan de germ. o. romanska orden är oklart; om ordgruppen är inhemskt germ., torde den höra till roten i PEKA (jfr äv. PICKA, v.); med avs. på bet. 2, 3 jfr PICK, sbst.3, PIK, sbst.1]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. om ä. förh.) spetsig hacka (vanl. med järnet utdraget till två motställda spetsar), pikhacka; äv.: korp; särsk. om mindre (ofta hammarliknande) dylik hacka (använd vid tillhuggning av sten l. tegelsten). ArkliR 1565, avd. 23. Picka .. är it slagz jernredskap som är uddhwast, thet steenhuggare bruka. Spegel 344 (1712). At det var ogiörligit at få .. (jordvallarna) kull, särdeles efter hackor och pickor, som fölgde med Jnfanteriet, ei vore til hands. Nordberg C12 2: 51 (1740). (Sv.) Picka .. (t.) zweispitziger Hammer. ÖoL (1852). Pickan eller pikhackan har ett tjockt och smalt blad och är ofta anordnad till en dubbelhacka, där två bett äro placerade midtemot hvarandra. Dess bredd är c. 8 cm och dess längd c. 20 cm. Grotenfelt JordbrMet. 344 (1899; om primitiva förh. i Finl.). jfr KVARN-, MUR-, STEN-PICKA. särsk. (i vissa trakter) om ett slags vid kvarnstenstillvärkning använd hacka med två motställda korta spetsar. Fatab. 1906, s. 226 (fr. Västergötl.).
2) (†) spets på (pik)hacka; jfr PICK, sbst.3 2. Hackor med pickor på ena ändan. GenMRulla 19/9 1719.
3) (†) pik (se PIK, sbst.1 II). Så var och vårt footfolk .. icke änn då medh musquetter och pickor väl förvahradh. HH 20: 349 (c. 1640).
Ssgr (till 1. Anm. Vissa av dessa ssgr kunna möjl. äv. föras till picka, v., l. pick, sbst.3): A: PICK-HACKA, r. l. f. (pick- 1856 osv. picke- 1849) [jfr d. pikhakke, t. pickhacke, ävensom holl. pikhouwel, eng. pickax] (i vissa trakter, vanl. ngt bygdemålsfärgat, samt med prägel av fackspr.) = picka, sbst.1 1. SvFolks. 426 (1849). BoupptVäxjö 1856. Rothstein Byggn. 329 (1857). Vid schaktets botten börjar man med pickhacka hugga sig in uti sjelfva kollagret. TT 1871, s. 35. 2UB 5: 99 (1902).
-HACKAD, p. adj. [snarast till pick-hacka] (i fackspr.) om sten o. d.: hackad med en pickhacka l. dyl. TT 1896, Byggn. s. 5.
-HAMMARE. [jfr d. pikhammer, holl. pikhamer, t. o. eng. pickhammer]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. om ä. förh.) ett slags mer l. mindre spetsig hammare l. hacka använd vid till- l. löshuggning av sten o. d.; särsk. (på Öland) vid brytning av icke sprickig kalksten: hacka använd för åstadkommande av hål avpassade för ansättning av en bräckstång; jfr mur-picka. BoupptSthm 25/8 1658. Åhstrand Öl. 17 (1768). 2SvKulturb. 11—12: 325 (1938; fr. Öl.).
2) tekn. ett slags hammare varmed rost knackas loss från plåt o. d. Smith 161 (1916).
-HUGGNING. [jfr d. pikhugge; snarast till pick-hacka] (i fackspr.; tillf.) tillhuggning med pickhacka. Fornv. 1931, s. 264.
-JÄRN. [jfr t. pickeisen] (†) jfr -hacka, -hammare, ävensom picka, sbst.1 1. En Steen, som itt Pickjern icke bräckia kan, thet skal ingen sigh vnderstå at hugga medh sitt godha Swärd. Forsius Fosz 526 (1621).
-SKIFFER. [efter t. pickschiefer; möjl. till picka, v.] (†) metall. Pickskiffer .. (dvs.) glödspån, som uti tunna hinnor sätter sig på kopparen, .. hvilken glödspån uti flagor, eller skiffer, med små hackor skiljes ifrån kopparen. Rinman 2: 260 (1789).
B (†): PICKE-HACKA, se A.
-SMED. hantvärkare som smidde ”pickor”. Picke, och Hackesmedenn. Hallenberg Hist. 1: 885 (i handl. fr. 1614).
Spoiler title
Spoiler content