SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PILGRIM pi3l~grim2 l. pil3~, stundom äv. ~gri2m, äv. 32 (pi`lgrim (kort i-ljud) Weste, pi´llgrimm Dalin, pilgri´m, äv., i sht i ssgr, pil´- WoJ (1891), i vers ∪ — Sätherberg Dikt. 1: 65 (1850, 1862), Wirsén Vis. 146 (1899)), förr äv. PELEGRIM (pe`legrim Weste, pelegri´mm Dalin; jfr med avs. på betoningen på sista stavelsen Aurivillius Gr. 12 (1684)), m.||ig.; best. -en; pl. -er (L. Paulinus Gothus Pest. 22 b (1623) osv.) ((†) -ar LPetri Kyrkiost. 69 a (1566), SvMerc. 1765, s. 444).
Ordformer
(peer- c. 1700. pel- 16291768. pela- 1531. pele- (-ll-) 15221885, 1909 (i poesi). peli- 17691824. pere- 16061783. peri- 1631. pil- 1582 osv. pile- (-ll-) 15611830 (i poesi). pili- 18311840. -grim (-ij-) 1522 osv. -grimmer, pl. 16321912. -grin (-nn) 15661809)
Etymologi
[fsv. pilagrimber, pelegrim m. m.; jfr fd. pil(e)grim m. m., d. pil(e)grim, isl. pílagrímr, mlt. pelegrim(e), pelegrin(e), pelgrem, pilgerne m. m., fht. piligrim m. m., t. pilgrim, pilger, eng. pilgrim, fr. pèlerin; av mlat. peregrinus, adj. o. sbst., främmande, pilgrim m. m., av lat. peregrinus, främmande, främling, resande från främmande ort, avledn. av lat. peregre (-i), utomlands, utom staden (Rom), från utlandet, till per (se PER, prep.) o. ager, åker, ett samhälles område m. m. (jfr ÅKER). — Jfr PEREGRINERA]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) vandringsman, resande, främling; fattig vandrare; stavkarl, tiggare; äv. bildl. Jagh är enn fattig pellegrijm, / iagh gonger om landh och tigger. Visb. 1: 42 (1572). (Sv.) Pelegrijm. (t.) Wandersman. (lat.) Peregrinator. Schroderus Dict. 99 (c. 1635). Jag såg en fisk .. / Från Kina pilegrimen var. Bellman SkrNS 2: 25 (1770); jfr 2 c. En Pelegrim til Charons strand. Lidner (SVS) 3: 258 (c. 1791); jfr 2 c, 3. — särsk. i uttr. gå pilgrim, gå o. tigga; jfr 2 b. Willenn i låne mig hwss i natth, / enn fattig mann som pellegrijm går. Visb. 1: 41 (1572).
2) (om ä. l. utländska förh.) person som vallfärdar till en helig ort (för att vinna syndaförlåtelse l. visa sin fromhet l. för att få bot för en sjukdom l. dyl.); i fråga om ä. förh. inom den kristna världen särsk. om dylik person som vandrade till fots klädd i en karakteristisk fotsid dräkt o. med en stav i handen. Kristna, muhammedanska, buddistiska, hinduiska pilgrimer. Pelegrijmom oc androm vanförom. G1R 1: 34 (1522; om förh. i Vadstena). Pelegrimars och theras staffrars .. wiyelse. LPetri Kyrkiost. 69 a (1566). Pelegrimerne gingo i processewijs 3 och 3 på sina bara knää. SvBrIt. 1: 70 (c. 1700). I dag sågo vi .. en .. Pilgrim. .. Hon var utrustad med den bekanta musselskals-hufvan, pilgrimsstafven m. m. Atterbom Minn. 393 (1818). Fatab. 1928, s. 100. — särsk.
a) i ordspr. Gudh wet wel huilken best pelegrijm är. SvOrds. A 7 b (1604); jfr c. När Renika (dvs. räven) går Pelegrim, så giälleret Lampes (dvs. lammets) Hufwud. Grubb 592 (1665); jfr b, c.
b) (†) i uttr. gå pilgrim, vallfärda; jfr a, 1 slutet. Brasck FörlSon. I 1 a (1645).
c) bildl. (jfr 3). Franzén Minnest. 1: 160 (1815). Från spridda länder kommo / Vetenskapernas pilgrimer (till Berzelius). Sätherberg Dikt. 1: 65 (1850, 1862). En smärtans pilgrim. Siwertz Låg. 195 (1932).
3) (i högre stil, i sht i religiöst spr.) i bildl. anv. av 1 o. 2, om människan l. den kristne ss. en främling på jorden o. hemmahörande i Guds rike l. ss. stadd på pilgrimsfärd till himmelriket; stundom äv. i vissa andra anv. som nära ansluta sig till denna bet. L. Paulinus Gothus Pest. 22 b (1623). The .. Christne skola altijd tänckia, at the äre här allenast Pelegrimmer och Gudz gäster. Muræus Arndt 1: 139 (1647). Rydberg Dikt. 2: 45 (1891). Heidenstam NDikt. 82 (1915).
Anm. Om ä. förh., i sht folklor., användes uttr. hålla pilgrim, om vissa seder som förekommo den 16 maj, Peregrinusdagen [jfr lat. peregrinus, etymol. avdelningen ovan]. Landsm. V. 7: 35 (1891; om förh. på 1830-talet o. tidigare). Norlind AllmogL 40 (1912; i fråga om vargskall).
Ssgr (i allm. till 2): A (†): PILGRIM-MUSSLA, -STAV, se C.
B (†): PILGRIMER-KÖPMAN. (enst.) person som företar en kombinerad handels- o. pilgrimsfärd. (Bladh o.) Hornstedt 155 (1784).
C: PILGRIMS-BONAD. (†) = -dräkt. Afzelius Sag. 5: 262 (1843).
-DRÄKT. (om ä. l. utomkristna förh.) Schroderus Os. 2: 625 (1635). Heidenstam Dikt. 151 (1895). (Den muhammedanska) pilgrimsdräkten, som bestod af tvänne tygstycken. Lindberg Moham. 169 (1897). Pilgrimsdräkten .. (bland de kristna) utgjordes af en grå eller brun kåpa med krage, en staf med två knappar, en väska (”skräppan”), kurbitsflaskan samt en rundkullig hatt med framtill uppvikt brätte. 2NF 21: 877 (1914).
(1, 2) -FALK. [jfr t. pilgerfalke, eng. peregrine falcon, fr. faucon pèlerin; namnet syftar på fågelns kringströvande levnadssätt] falken Falco peregrinus Tunst. Leijonflycht 47 (1827). FoFl. 1942, s. 1.
Ssgr: pilgrimsfalk-bo, n.,
-hane,
-hona,
-par.
-FARARE. (numera bl. tillf.) person stadd på pilgrimsfärd, pilgrim. Lagerbring 1Hist. 1: 36 (1769). Neander Nilsson GrekVard. 76 (1928).
-FARTYG~20 l. ~02. fartyg som transporterar pilgrimer; särsk. om muhammedanska förh. Pilgrimsfartyg, som föra muselmanska pilgrimer till eller från Hedjaz. SFS 1898, nr 93, s. 12. Hornborg Segelsjöf. 174 (1923).
-FLASKA. [jfr t. pilgerflasche]
1) kulturhist. (ofta kurbitsformad l. på två sidor tillplattad) flaska avsedd att medföras ss. minne l. dyl. av en pilgrim från en vallfartsort; äv. i utvidgad anv., om efterbildningar av dyl. flaskor, avsedda ss. prydnader. Stråle RörstrMariebg 39 (1870). Roosval FornkristK 22 (1933). särsk. oeg., i uttr. nordisk pilgrimsflaska, om ett slags rund, öronförsedd brännvinsflaska. SvSlöjdFT 1915, s. 110.
2) [namnet syftar på fruktens form] (†) bot. om vissa varieteter av växten Lagenaria siceraria (Mol.) Standl. (L. vulgaris Ser.), flaskkurbits, kalebasspumpa; dels om varieteten gurda (Ser.), dels i uttr. stora pilgrimsflaskan, om varieteten maxima (Ser.). HbTrädg. 6: 133 (1876).
-FÄDER(NA), pl. [efter eng.-amer. the pilgrim fathers] hist. de engelska puritaner som 1620 ombord på fartyget Mayflower anlände till Massachusetts i Nordamerika o. grundade kolonin Plymouth. Bremer NVerld. 1: 219 (1853). Grimberg VärldH 9: 585 (1940).
-FÄRD. [fsv. pilagrims färþ]
1) en pilgrims färd till en helig ort, vallfart. OPetri 1Post. 35 b (1528). Pilegrimsfärder till Rom och annorwegx. Svart G1 100 (1561). Heliga Birgittas pilgrimsfärd. Heidenstam (1901; boktitel). JämtlHärjedH 1: 409 (1948). särsk.
a) (†) i uttr. vandra (vara) i pilgrimsfärd, vallfärda. Schroderus Os. 2: 225 (1635). Widekindi KrijgH 936 (1671).
b) (†) i uttr. gå, resa (äv., nedsättande, löpa, springa) pilgrimsfärd(er), vallfärda. LPetri 2Post. 40 a (1555: ). Dens. Kyrkiost. 46 b (1566: löpa). Schroderus Os. 2: 217 (1635: reesa). Springa pelegrimsfärder. AmmorvZall. 169 (1800; klandrat i JournSvL 1800, s. 576).
2) [jfr pilgrim 1, 3] (i sht i högre stil) i vissa anv. som kunna uppfattas ss. oeg. l. bildl. anv. av 1; särsk. om lång (o. besvärlig) vandring l. resa; äv. om människans jordevandring. HH 20: 143 (c. 1565). (År 1550) Jag födder blef til denna wärld, / Och begynte först min pelegrims färd. Carl IX Rimchr. 1 (c. 1600). Botaniska piligrimsfärder. Bremer FamH 2: 49 (1831). Min sjunde pilgrimsfärd till Paris. Laurin 3Minn. 72 (1931). särsk. (†) benämning på ett pantlekstraff varvid en kavaljer med en dam under armen gick runt till alla deltagarna o. bad om kyssar o. bröd för sig o. sin dam. Stiernstolpe SällskL 94 (1817).
-GÅNG. [fsv. pilagrims ganger; jfr fsv. pilagrims ganga]
1) pilgrimsfärd (till fots); numera bl. (mera tillf.) i sg. Lagerbring 1Hist. 4: 243 (1783; pl.). JämtlHärjedH 1: 372 (1948).
2) [jfr pilgrim 1, 3] (i vitter stil) = -färd 2. Gestrinius Vitt. 243 (1718). Skön är själens pilgrimsgång; / Genom de fagra / Riken på jorden / Gå vi till paradis med sång. Uppåt 6 (1900; d. orig.: Pilgrimsgang); jfr Ps. 1937, 21: 1.
-HATT. (om ä. förh.) jfr -dräkt. Nordforss (1805). HantvB I. 1: 450 (1934).
-HUS. [fsv. pilagrimahus (GU C 20 1: 340)] härbärge för pilgrimer (o. andra vandringsmän). Bergman GotlVisby 29 (1858; om ä. förh. i Visby). Hedin Jerus. 278 (1917; i Jerusalem).
-HÄRBÄRGE~020. jfr -hus. Bremer GVerld. 4: 143 (1861; i Palestina). Medeltidens kontinentala pilgrimshärbärgen. Levander Landsv. 107 (1935).
-KAPPA. (om ä. förh.) jfr -dräkt. Heinrich 2: 114 (1814).
-KARAVAN. Pilgrimskaravanerna till Mekka. NF 4: 467 (1881).
-KLÄDER, pl. [jfr fsv. pilagrims klädhe, n. pl.] (om ä. l. utomkristna förh.) jfr -dräkt. Gezelius AReichenbach D 3 a (1668). Wirsén Sång. 145 (1884).
-KLÄDNING. (†) jfr -dräkt. Dahlberg Dagb. 63 (c. 1660; uppl. 1912). Möller 1181 (1807).
-KRAGE. särsk. (i sht förr) oeg., om (kvinnoplagg liknande en) pelerin. JournLTh. 1811, s. 877. En Peligrimskrage af Mårdsvansar finnes till salu för 20 Rdr Rgs. DA 1824, nr 12, Bih. s. 1. Almqvist AmH 1: 28 (1840).
-KÅPA. (om ä. förh.) jfr -dräkt. Svea 1891, s. 61.
-KÖR. kör sjungen av pilgrimer; särsk. om l. med tanke på en dylik kör i R. Wagners opera Tannhäuser. Wirsén Sång. 248 (1884). De suckande tonerna i Wagners pilgrimskör. Heidenstam End. 263 (1889). 3SAH LIV. 2: 137 (1943).
-MAN, m. (enst., †) pilgrim. Lucidor (SVS) 236 (1672).
-MUSSLA. (-grim- 1879. -grims- 1860 osv.)
1) zool. kammusslan Pecten jacobæus Lin., vars skal pilgrimer (till vissa heliga orter i länderna vid Medelhavet) brukade fästa på sin dräkt; jfr jakobs-mantel. Rebau NatH 1: 717 (1879).
2) om vissa avbildningar av (pilgrims)musslor; dels herald. om musslor i sköldemärken o. andra vapen, dels om pilgrimsmärken i form av små musslor av bly (som kunde förvärvas vid S:t Jakobs grav i Compostela). KKD 8: 251 (1913; i vapensköld). SvD(A) 1932, nr 50, s. 9 (om pilgrimsmärke).
-MÄRKE. kulturhist. märke (ofta med ett helgons bild o. vanl. av bly) som vid en vallfartsort såldes till pilgrimer o. (fäst vid dräkten) tjänade som tecken på att vederbörande fullgjort pilgrimsfärden o. nått sitt mål. Hildebrand Medelt. 1: 503 (1884). Heidenstam Folkung. 2: 4 (1907). Fornv. 1944, s. 129.
-ORT. (mera tillf.) vallfartsort för pilgrimer. Svedelius Statsk. 4: 217 (1869).
-RESA, r. l. f. [fsv. pilagrims resa]
1) = -färd 1. OPetri PEliæ e 1 a (1527). Fornv. 1939, s. 238. jfr oeg.: Atuj .. ackte göre oss en Pelegrimsrese i winter, tiit nid till Westergötland. G1R 12: 248 (1539). särsk. (†) i uttr. gå, fara, vandra i (äv. osv.) pilgrimsresa o. d., göra en vallfärd. G1R 7: 336 (1531: wandra j). Han .. foor .. sina pelegrims reeso til Room. OPetri Kr. 116 (c. 1540). LPetri Luther Nattw. B 7 a (1558: gååt). PErici Musæus 3: 112 b (1582: gick .. j). Lindner Tijdhfördr. 31 (1641: ).
2) [jfr pilgrim (1,) 3] (i högre stil) om jordelivet; jfr -färd 2. (Förhålla sig rätt) vthi sin Peregrims Reso här vppå Jordenne. L. Paulinus Gothus Pest. 35 a (1623). Lagerström Bunyan 2: 165 (1727).
(1) -RING. (enst., †) om krets av vandrare som sitta till bords? Dhe settia tillhop[a] en Pelegrims ring / och Sohlfager brÿter brödh för dem. Visb. 2: 305 (c. 1600).
-SALVA, r. l. f. (†) farm. apostelsalva. Lindgren Läkem. (1902).
-SKARA. [fsv. pilagrims skari] jfr -följe. NF 3: 261 (1878).
-SNÄCKA. = -mussla 2. Anholm Norm. 89 (1898).
-STAV. (-grim- 1847. -grims- 1687 osv.) [fsv. pilagrims staver] en pilgrims vandringsstav; ofta (i högre stil) i bild, i fråga om människans jordevandring (jfr pilgrim 3). Dijkman ETorshell B 2 a (1687). Nu lägger jag neder min pelegrimsstaf, / .. Jag vill öfver hafvet till okända land! Wallin VittFörs. 195 (1821; bildl.). Ps. 1937, 353: 3 (bildl.).
-STEG. [jfr t. pilgerschritt(verfahren); vissa pilgrimer togo förr två steg framåt följt av ett bakåt osv.] tekn. i pl., om den rörelse som utföres av valsar som under ett moment rotera snabbt i en riktning o. under det nästa långsamt (o. en kortare sträcka) i motsatt riktning; äv. om vissa andra, mer l. mindre likartade rörelser hos valsar l. föremål som valsas. BonnierKL 9: 1673 (1926).
Ssgr (tekn.): pilgrimssteg-rörelse. 2UB 8: 271 (1900).
-valsning. 2UB 6: 261 (1904).
-STIG. anträffat bl. bildl. (i högre stil), om människans levnadsväg; jfr pilgrim 3. Atterbom 1: Dedik. 3 (1854). Wirsén Ton. 127 (1893).
-STÅND. (†) förhållandet att vara pilgrim. PPGothus Und. Ee 1 b (1590; bildl.).
-SÅNG. jfr -kör. Heinrich 2: 114 (1814). Rydberg KultFörel. 6: 450 (1888). särsk. bildl. (jfr pilgrim 3). Aldrig förstummas / Tonen från himlen, / I själens glada pilgrimssång. Uppåt 6 (1900; d. orig.: Pilgrimssang); jfr SvMissFörbSångb. 394 (1894) o. Ps. 1937, 21: 2. —
-SÄCK. (enst.) jfr -dräkt. Forsius Fosz 247 (1621).
-TECKEN. [jfr t. pilgerzeichen] kulturhist. jfr -märke. Hildebrand Medelt. 3: 808 (1903).
-TÅG. pilgrimsfärd (i sht företagen av ett större antal personer); äv. bildl. Atterbom Minn. 474 (1818). De svenska konstnärerna .. fortsätta .. dessa pilgrimståg till Frankrike. SvD(A) 1929, nr 99, s. 14. Pilgrimstågen till Mecka. Wirgin Häls. 3: 160 (1933).
-VANDRING.
1) pilgrimsfärd till fots. Rydberg Sing. 62 (1857, 1865).
2) [jfr pilgrim 3] (i högre stil) om människans jordevandring. Vår pelgrims-vandring genom lifvet. Elgström Frunt. 5 (1809).
-VÄG. [fsv. pilagrims vägher] väg längs vilken pilgrimer bruka färdas. Fernow Värmel. 306 (1773). Västerb. 1935, s. 34.
-VÄRDSHUS~20 l. ~02. jfr -härbärge. Rydberg KultFörel. 6: 211 (1888). HågkLivsintr. 5: 135 (1924).
-VÄRK, n. [till pilgrims-steg] tekn. valsvärk med pilgrimsstegvalsning. SvUppslB 29: 210 (1936).
Avledn. (till 2): PILGRIMA, v. [jfr d. pil(e)-grimme samt t. pilgern] (†) vallfärda. GHT 1898, nr 83 B, s. 1.
Avledn.: pilgrimare, m. (†) bildl., om person som gör en lång resa. MoB 2: 141 (1797).
PILGRIMERI, n. (†) vallfärdande; anträffat bl. bildl. Sjöberg (SVS) 2: 173 (1820). Upsaliskt pilgrimeri till Konstens — graf. AnderssonBrevväxl. 2: 245 (1836).
PILGRIMSKA, f. (†) kvinnlig pilgrim. Wallin Bref 118 (1847). TurForskn. 4: 305 (1919).
PILGRIMSKAP, n. (stundom äv. pilgrimsskap) [efter t. pilgerschaft] (i skriftspr., mindre br.) förhållandet att vara pilgrim. Lind 2: 144 (1738). Molin Adès o. Josipovici 19 (1920). HågkLivsintr. 14: 219 (cit. fr. 1924).
Spoiler title
Spoiler content