SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PINK piŋ4k, sbst.3, n. (IErici Colerus 1: 60 (c. 1645) osv.) l. r. l. m. (Hiärne 2Anl. 279 (1706) osv.); best. -et, ss. r. l. m. -en.
Etymologi
[till PINKA, v.]
(vard., ngt eufemistiskt, numera mindre br.) urin. IErici Colerus 1: 60 (c. 1645). Then med pinck upfylta blåsan är ofta orsak til en svår värk. Hoorn Jordg. 2: 49 (1723). Dalin (1855). TySvOrdb. 1798 (1932). — jfr BLOD-, KO-, MÄNNISKO-, NÖTE-PINK m. fl.
Ssgr (Anm. Vissa här behandlade ssgr kunna äv. hänföras till pinka, v.): PINK-BLÅSA, r. l. f. (†) urinblåsa. Hoorn Siphra 4 (1715). Cederschiöld Ordl. 35 (c. 1847).
-FLÖD. (†)
1) ofrivillig urinlåtning beroende på oförmåga att behärska blåstömningen, byx- l. sängvätning. Möller (1790). Tholander Ordl. (c. 1875; utan angiven bet.).
2) = -sot. Nordforss (1805). Lindfors (1824).
-GLAS. (†) (glas)behållare avsedd att användas (av sängliggande personer) vid urinering. Lind 1: 895 (1749).
-GÅNG; pl. -ar. (†)
1) = -flöd 1. Möller (1790). Weste (1807).
2) = -ledare. Nordforss (1805). Cederschiöld Ordl. 35 (c. 1847).
-LEDARE, r. l. m. (†) urinledare, uringång. Hoorn Jordg. 2: 223 (1723).
-SOT, r. l. f. (†) sjukdom (särsk. sockersjuka) som karakteriseras av en abnormt riklig urinavsöndring; jfr diabetes. Möller (1790). Tholander Ordl. (c. 1875).
Spoiler title
Spoiler content