publicerad: 1953
PIPIG pi3pig2, adj.2 -are. adv. -T; förr äv. PIPOT, adj.
Ordformer
(-ig 1729 osv. -og (-gh) 1689—1782. -ot (-åt) 1702—1729. -ug 1719—1773)
Etymologi
2) (numera bl. mera tillf.) pipformig, rörformig, ihålig som ett rör. (Nervernas) pipuge rör. Rosenstein Comp. 201 (1738). Näsboror .. äro .. Pipige .., då de slutas uti et ofvan för näbbet liggande .. rör. Retzius Djurr. 139 (1772). Östergren (1935). — särsk.
a) bot. om (växt l.) växtdel: ihålig, rörformig; förr äv.: som bildar l. har en pip (se PIP, sbst.1 3). Örter, såmm hava en trattartad äller pipåt Blomma. Lönnberg Artedi 45 (1729). Af gräslök ätas .. de gröna pipiga bladen. Berlin Lsb. 204 (1852). Den pipiga, mjölksaftrika stängeln (hos maskrosen). Lindman NordFl. 3: 23 (1901). särsk. (†) i uttr. pipig stäkra l. vinsträtta, växten Oenanthe fistulosa Lin., pipstäkra. Torén Rebau o. Hochstetter 229 (1851). Lilja SkånFl. 176 (1870). Kindberg SvNamn 17 (1905).
3) full med (vanl. mer l. mindre långsträckta) håligheter l. ”pipor”; i sht förr äv. dels: porös, lucker, dels: svampaktig. Niurarne (voro) .. intet faste eller täte; utan nog pipoge. Broman Glys. 1: 417 (1728). Wallerius Min. 17 (1747; om glasyr). Lägges mycket gäst i degen, varder den mera pipig. Kiellberg KonstnHandtv. Bag. 6 (1753). Rinman Jernförädl. 69 (1772; om slagg). Nära til Ledgånger, där Benen äro mera lösa och pipoga. Martin Bensj. 375 (1782). Rejmers Koln. 27 (1868; om träkol). (Karamellstängerna) böra .. vara pipiga som det inre af en rotting. Grafström Kond. 54 (1892). Vallgren MatGubb. 23 (1917; om plättar). — särsk.
4) (†) om var o. en av håligheterna i en pipig (jfr 3) massa l. kropp: som utgör en ”pipa” (se PIPA, sbst.1 11). Hiärne 2Anl. 80 (1702). Slaggen drager fuchtigheten åt sig i sina pipuga poros. NoraskogArk. 4: 202 (1719). Små pipoga hol i ost och bröd. Serenius S 2 b (1734).
Avledn.: PIPIGHET, sbst.2, r. l. f. särsk. till 3. VetAH 1780, s. 316 (hos is). Pipigheten i osten. Bolin VFöda 186 (1933).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content