publicerad: 1953
PIP pi4p, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[y. fsv. pipanar, pl. best., i bet. 1 (HLG 2—4: 20 (1510)); jfr d. dial. (Jyll.) pip; av lt. piep, pipa, rör, pip m. m., l. av ett däremot svarande mlt. ord, av mlt. pīpe (se PIPA, sbst.1)]
A. om vissa mer l. mindre rörformiga föremål.
1) (numera knappast br.) på ljusstake l. ljuskrona o. d.: pipa (se PIPA, sbst.1 3 k). En Söndruga liussekronna med 8 piipar. VaruhusR 1541. Murenius AV 536 (1664). Hertzberg Canth Lifsb. 2: 99 (1886).
2) om en jämförelsevis liten, ihålig o. utskjutande del av ett kärl l. ett påfyllningsredskap l. dyl. samt i anv. som nära ansluta sig till denna. En Pijp på låcket (till pastejpannan) giordt, så ångan kan gå ther igenom. Kockeb. A 2 b (1650). 10 st. (sår-)sprutor .. med tre pipar. TLev. 1910, nr 34, s. 2. Vätska (tillföres) genom pip införd i ändtarmen. Svartz MatsmältnSj. 68 (1932). — jfr BLÄCK-, LAVEMANGS-, SPRUT-PIP. — särsk.
a) på utsidan av (köks)kärl (särsk. kannor o. pannor): mer l. mindre rörformig (rak l. böjd) del genom vilken innehållet lätt kan uthällas i en (smal) stråle gm att kärlet lutas; äv. oeg., om motsvarande utdragna, icke rörformiga del upptill på en tillbringare o. d. Schroderus Dict. 117 (c. 1635). Broocman Hush. 2: 104 (1736; på vattenkanna). Almqvist JK 144 (1835; på tekanna). Kaffekanna .. med .. tresidig öppen pip. Stråle MariebgH Bil. 29 (1880). En gräddkanna med pip. Langlet Husm. 374 (1884). Fogelström Vakna 167 (1949). jfr KANN-, KOPPAR-, TENN-PIP.
b) (om ä. förh.) med ett genomgående hål för veken försett utdraget parti av en oljelampa. Lind (1749). Fatab. 1915, s. 163. KarlJohStil. 70 (1924).
c) på tratt: den rörformiga nedre delen avsedd att placeras i det kärl dit något skall hällas. Rosenstein Comp. 305 (1738). Smith OrgSynt. 33 (1935). jfr TRATT-PIP. särsk. bildl., om motsv. del av en trattliknande het källa. Paijkull Isl. 301 (1866). Kruhs Jordkl. 1: 222 (1881).
d) den del av en bälg genom vilken luften blåses ut. Auerbach (1913). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 550.
3) bot. om den nedre, smala delen av en sambladig (rör- l. trattformig) blomkrona (motsatt: bräm); äv. om vissa andra liknande växtdelar; särsk. om den nedersta, hopväxta delen av ett sambladigt blomfoder. Wahlbom SponsPlant. 7 (1750). (Kaprifolens blommor) ega en lång pip, i hvars botten honung afsöndras. Fries Växtr. 133 (1884). BotN 1908, s. 169. — jfr BLOM-, FODER-, KRON-PIP.
4) [möjl. uppkommet gm synkope i uttr. en pipa tobak (jfr PIPA, sbst.1 4 b); jfr dock lt. en piep tobak] (†) tobakspipa; i uttr. en pip tobak. Rosenfeldt Vitt. 241 (c. 1680; i vers). Låt oss röka en pip tobak. Stenborg Jäg. 18 (1780). — särsk. i uttr. (det) är icke värt en pip tobak, (det) är icke värt ”ett ruttet lingon”. Holmberg 2: 1055 (1795). Dalin 2: 221 (1855).
B. [utvecklat ur 2] oeg., om vissa utskjutande kroppsdelar l. partier av föremål samt i därmed besläktade anv.
5) [jfr NÄSA, sbst.2 1 c ε] (†) i uttr. sätta pipen i vädret, dö. (De) störta .. (den sjuke) uthi en hetsig Feber, hvar igenom han snart sätter pijpen i vädret. Lindestolpe Skörb. 33 (1721).
6) [slangspr. pipen, munnen, mallig i pipen (Thesleff Förbrytarspr. 74 (1912)); möjl. till (l. påvärkat av) PIPA, v.1] (starkt vard.) i uttr. mallig i pipen, som yttrar sig på ett högfärdigt l. uppblåst l. ”uppkäftigt” sätt; högfärdig, ”mallig”, självsäker. Sparre MyrL 103 (1917). Wägner Nyck. 229 (1921).
7) ss. förled i vissa ssgr vilka beteckna ngt som (står ut från ngt annat o.) är (koniskt) avsmalnande l. tillspetsat; jfr -SKÄGG, -TUNNA.
Ssgr (i allm. till 2): A: PIP-FORM; pl. -ar. (numera mindre br.) kok. form (se d. o. II 1) försedd med en rörformig upphöjning i mitten (som ger innehållet formen av en ring), ringform, kransform. Langlef Husm. 439 (1884). HemKokb. 260 (1903). —
-FORMIG, adj.1 —
-KANNA. (pip- 1659 osv. pipe- 1543—1734) [jfr d. pibekanne, mlt. pīpkanne; möjl. delvis till pipa, sbst.1] med (ofta från nederdelen utgående, snett uppåt riktad, rörformig) pip försedd kanna (se kanna, sbst.2 1) (avsedd att hälla upp ngt ur). HH 1: 18 (1543). (Kärlet) brukas nästan som pipkannor til at bära öl ur källaren med. Törner Vidsk. 74 (c. 1740). Form 1945, s. 27. —
-MYNNING, sbst.1 särsk. bot. till 3: det parti av en blomkrona där pipen övergår i brämet; jfr svalg. Hartman Fl. XXXVII (1820). —
-RINNA, se d. o. —
-SKÅL. (om ä. förh., särsk. i Bohusl.) med pip försedd (trä)skål varmed öl o. d. iskänktes i bägare l. stop o. d. Dybeck Runa 1844, s. 79. Wistrand NordMAllmog. 46 (1909). —
(7) -SKÄGG. [jfr fsv. binamnet (Johannes fabri) pipaskegh (HLG 1: 34 (1437))] kort o. spetsigt skägg på (spetsen av en för övr. skägglös) haka. Juslenius 191 (1745). Gubben Noach / Brukte egna hår, / (hade) Pipskägg, .. / Rosenröda kinder (osv.). Bellman (BellmS) 2: 80 (c. 1766, 1791). Johnson Nu 129 (1934).
(7) -TUNNA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. fisk.) vid fiske med drivgarn: boj bestående av en spetsigt konisk tunna som (med spetsen nedåt) fästes medelst ett tåg i garnet o. är avsedd att utmärka ändan av garnlänken; äv. om motsvarande anordning vid backefiske. Ekström AfhFiska 120 (1845). SkrGbgJub. 19: 94 (1923). —
-VATTNA. trädg. vattna gm att låta vattnet rinna direkt ur kannans pip (icke genom en stril); motsatt: strilvattna; särsk. ss. vbalsbst. -ing. Abelin TrInomh. 42 (1904). —
-ÖPPNING. mynningen av en pip; särsk.
2) (numera bl. mera tillf.) bot. till 3; jfr -mynning. Liljeblad Fl. 16 (1792). SvUppslB 26: 806 (1935). —
(3) -ÖRT. trädg. den i medelhavsländerna inhemska växten Centranthus ruber DC., vars blommor ha lång sporre. Svensson Kulturv. 532 (1893).
B (†): PIPE-KANNA, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content