publicerad: 1925
FRAM ssgr (forts.):
(3) -PADDLA, -ing. paddla fram.
2) intr.: gm paddling förflytta sig framåt; äv. bildl., särsk. i fråga om and(fågel) o. d. Det .. mindre behagliga frampaddlandet i roddbåt. TurÅ 1896, s. 7. —
(1) -PART. (i sht i fackspr.) framdel (av djur, i sht slaktat sådant, särsk. nötkreatur). AB 1830, nr 3, sp. 10 (i fråga om stjärnbilden Oxen). TLev. 1892, nr 36, s. 1. —
(5) -PETA, -ning. peta fram, med fingret l. med käpp l. pinne o. d. (ur hål l. springa) skaffa fram (ngt). Dalin (1851). Stjernhjelm .. stack ett finger i hålet och frampetade en liten sammanrullad papperslapp. Rydberg Frib. 213 (1857). —
-PINA, v.
1) (mindre br.) till 3: pinsamt l. med möda o. besvär framleva (sitt liv). ”Ungskogen” .., som redan årtionden igenom frampinat sitt lif, undertryckt af den öfverväxande skogen. Thelaus Skog. 30 (1865).
2) till 5: pina fram, med pinsam möda framkalla l. frambringa l. åstadkomma (ngt); äv.: med användande av pinomedel o. d. framtvinga (en bekännelse o. d.). Polyfem V. 20: 3 (1812). Trettio musikanter .. frampinade oljud från de motsträfviga horninstrumenterna. Topelius Vint. II. 2: 260 (1882). Skulle väl alla dessa under sömnlösa nätter frampinade, hopkombinerade planer stranda. Blomberg Uvd. 145 (1917). —
(5) -PIPA, v. pipa fram, med pipande röst yttra, säga l. sjunga (ngt); frambringa (pipande läte). Dalin Arg. 2: 174 (1734, 1754). Innan flickan ännu frampipat den vanliga gnällande bönen om en slant, hade Paul redan räckt henne ett silfvermynt. Topelius Fält. 5: 270 (1867). —
(5) -PIPPLA. (†) pipa fram med späd l. ynklig o. d. stämma. Man komponerar icke sonater för kyrkväktare; icke heller skrifver man Filosofemer för att lära läsa i bok .. eller Poetiska Kalendrar för att frampipplas af flickor med partier vid ostämda klaver. Polyfem V. 42: 3 (1812). —
(5) -PLADDRA. själlöst l. tanklöst l. mekaniskt (som en papegoja) framsäga (ngt inlärt); äv.: komma med (ngt) som bl. är pladder l. tomt, löst prat. I Gästabodhet skal man icke något frampladra som lustighetena förmörcker. Hambræus Erasmus B 14 b (1620). Tanklöst frampladdrade böner. Melin Pred. 1: 84 (1844). Frampladdra några utantill lärda fraser ur en fransysk parlör. Verd. 1890, s. 172. —
(5) -PLOCKA, -ning. plocka fram, taga fram (flera l. flerehanda saker, den ena efter den andra); äv. bildl. Blanche Våln. 439 (1847). Sedan .. visitkort, porträtt, gamla källarnotor och souvenirer blifvit framplockade ur plånboken. Strindberg TrOtr. 2: 22 (1883, 1890). En följd af tankar bör icke framplockas genom på hvarandra följande frågor, om lärjungarne äro i besittning af tillräckligt material för ett längre, mera omfattande svar. Arcadius Folksk. 111 (1903). —
(3, 5) -PLUMPA. (föga br.) otympligt o. bullersamt kliva fram(åt) l. komma fram, klampa fram. Gå .. rakt fram på saken, .. dock .. klif ej derföre fram, såsom en bonde kommer framplumpande i ett par becksömsstöflar. AOxenstierna (c. 1640) hos Fryxell Ber. 8: 99. —
(3, 5) -PORLA. (i sht i poesi o. högre stil) om bäck l. källa o. d.: porlande rinna fram(åt) l. kvälla fram. Kom, sätt dig vid källan, / Hvilken i skygd af lummiga träd framporlar i sanden. CFDahlgren 1: 13 (1824). En vacker dal, i hvars midt en liten bäck framporlar. Kongo 2: 421 (1888). —
-PRESSA, -ning. pressa fram.
1) i sht tekn. till 3: gm press(ning) komma (ngt) att röra sig framåt l. driva (ngt) fram (gm ngt). Det till hvitglödgning upphettade jernet framprässas genom dessa öppningar (mellan valsarna). Almroth Karmarsch 173 (1838). NF 15: 303 (1890).
2) till 5: gm press (starkt tryck) få fram (ngt), utpressa; i sht i överförd o. bildl. anv.: med möda l. våld frambringa l. åstadkomma l. få till stånd (ngt); ofta med saksubj. (särsk. om smärta, stark sinnesrörelse o. d.): framtvinga. LBÄ 1: 45 (1797). De tårar, som .. frampressas af skiljsmessans bitterhet. Genberg VSkr. 2: 133 (1863). En hemlig ångest tycktes vara i färd med att frampressa ett par svettdroppar på hans panna. Lysander Äfv. 74 (1872). En bekännelse, som .. med våld frampressades. Schybergson FinlH 1: 293 (1887). Drycken .. framprässas ur världsträdets kronas saftiga blad. Rydberg Gudas. 35 (1887). —
(5) -PROVOCERA, -ing. provocera fram, gm provokation framkalla (ngt). Hvarje tanke på att .. framprovocera ett världskrig låg honom fjärran. 2NF 34: Suppl. 603 (1922). —
(5) -PUFFA, -ning. puffa fram, gm puffande förhjälpa (ngn) till en fördelaktig ställning l. förmån o. d. Ahnfelt StudM 1: 164 (1857). (Gyllenborg) blef .. frampuffad af bröderna till en riksrådsplats. Lamm Oxenst. 89 (1911). —
(5) -PUSTA. pusta fram, pustande yttra l. säga (ngt); äv. med avs. på (tung, häftig o. kort) utandning, suck o. d. Polyfem I. 16: 3 (1810). Han (föll) in i en riktigt djup och väl ordnad sömntakt, der andedrägten i regelbundna stötar frampustades. Strindberg SvÖ 1: 322 (1883). —
(1, 2) -PÅ, förr äv. -UPPÅ.
I. prep., se under FRAM 1 a, 2 a.
II. adv.: på framsidan; framtill; i främre delen (av åkdon, båt o. d.). Med starcke Betingzbalker, fram vpå (i skeppet). GR 17: 110 (1545). (Axelgehänget var) fästat frampå med stora gull-häkten. SvMerc. 1764, s. 585. Dalin (1851). —
(5) -PÄRLA, v. om tårar, svett o. d.: pärla fram, tillra fram som pärlor, bryta ut likt (små) pärlor. Tholander Ordl. (c. 1870). En plötsligt frampärlande ångestsvett. Öberg Makt. 2: 107 (1906). —
(1) -PÄRM. om pärmen närmast titelbladet l. första sidan i bok, album o. d. Titel m. m. anbragtes (under renässansen) å frampermen. UB 6: 505 (1874). IllSv. 1: VIII (1882). —
(5) -RABBLA, -ing. rabbla fram l. upp, upprabbla, tanklöst o. mekaniskt uppläsa l. framsäga (ngt inlärt). HLilljebjörn Hågk. 1: 7 (1865). Monotont framrabblade böner. Melander Långtur 156 (1896). —
(5) -RAGLA. (-rafla 1667) ragla fram, raglande gå l. komma fram. Någon (kunde) framrafla och säya: Hwij skal man thesse (dvs. föräldrar och överheten) meera hedra och wyrda, än andra? Rudbeckius Luther Cat. 213 (1667). Dalin (1851). —
(5) -RAMLA. (†) framrabbla. At utantill .. kunna framrambla en hoper af ord, utan at äga redigt begrep om deras innehåld. Leinberg Skolv. 3: 247 (1748). Wingård Minn. 5: 36 (1847). —
(3) -RASA. rasa fram, fara l. rusa o. d. fram(åt) som en rasande l. i rasande fart, i besinningslös yra, utan hejd l. måtta o. d.; ofta bildl. Isogæus Segersk. 620 (c. 1700). Den, som i sin yrhet framrasar, utan til at låta rätta sig. Dalin Arg. 2: 231 (1734, 1754). Frustande under hans töm framrasar det vingade spannet. Adlerbeth Æn. 326 (1804). Afzelius Sag. IX. 2: 31 (1860). —
(1) -REDE. om främre delen av åkdon, maskin, redskap o. d. JernkA 1852, s. 286. Bogievagnen fick (vid sammanstötningen) sitt framrede ramponeradt. SD 1899, nr 604, s. 5. —
(3) -RESA, r. l. f. resa fram till avsedd ort; resa l. färd framåt; förr äv. om frammarsch l. framtågande av krigshär o. d.; numera nästan bl. i förb. fram- och återresa. Är Försäkringen giord öfwer fram- och åter-Reesan tillijka. Sjöl. 1667, Förs. 11. Det Sandomirska anhanget, hwilkas gods blefwo i aska lagde, ehwarest man under hela framresan dem anträffa kunde. BerFältt. 1704, s. A 1 b. På fram- eller återresan besöker du Hammarby. Topelius Fält. 5: 106 (1867). Schybergson FinlH 1: 194 (1887). —
(3) -RESA, v. (föga br.) resa l. färdas fram(åt). GR 26: 711 (1556). Såsom van att Recognocera, betractade jag med upmärksamhet Situationerne där jag framreste. HA 8: 125 (c. 1820). —
(3, 5) -RETA. (föga br.) reta (ngn) att rusa framåt l. komma fram o. d. Besputa Elephanterna med rödt wijn .. til at fram reeta them. 1Mack. 6: 34 (Bib. 1541). Sylvius Curtius 718 (1682). —
(3) -RIDA, -ning.
1) intr.: rida fram, ridande färdas framåt l. fram (till ett ställe). GR 24: 548 (1553). Soldater voro upsatte på bägge sidor om gatan der han framred. Celsius E14 47 (1774). ExFältartill. 1885, s. 125.
2) sport. tr.: rida fram (häst för uppvisning l. tävlan i skolridning). Först framreds Forest-King, fuxhingst, af löjtnant E. Linder. SD(L) 1898, nr 172, s. 3. —
-RINNA.
1) till 3: rinna l. flyta fram (ngnstädes) l. framåt (mot ett mål); äv. bildl. om tid l. ngns liv o. d.: förflyta. SSkragge (c. 1650) hos Castrén StormaktsDiktn. 153. Här skulle vår öfriga lefnad framrinna. Palmblad Nov. 2: 39 (1819, 1841). Ule elf .. framrinner mellan höga, väl odlade stränder. NF 16: 1283 (1892). (föga br.) om framilande järnvägståg, ångbåt o. d. Ångbåten framrann snart ifrån oss. CFDahlgren 3: 104 (1819). Ossiannilsson Hem. 88 (1915; om järnvägståg).
2) till 5: rinna fram (från ett ställe); upprinna; äv. bildl. (Man ansåg) att denna bäck vore densamma, som .. ej långt från Paneas framrinner ur grottan. Palmblad Palæst. 4 (1823). SvLittFT 1835, sp. 122.
3) (†) i förb. framrinna med (ngt), giva från sig (en rinnande vätska). Man såg Fontainer framrinna med allehanda Liqueurer och Viner. Björnståhl Resa 1: 306 (1771). —
(3) -RO, v. -ende. ro fram.
1) intr.: gm rodd förflytta sig framåt. Stagnelius (SVS) 3: 218 (c. 1815). Man framrodde till ekoberget. CFDahlgren 4: 218 (1831).
2) tr.: gm rodd förflytta (ngn l. ngt) framåt; äv. i överförd o. bildl. anv. Nilsson Fauna II. 2. 2: 252 (1834). De stora båtarne framros med bredbladiga åror. Nordenskiöld Vega 2: 98 (1881). —
(5) -ROPA, -ning. ropa fram, gm rop uppmana (ngn) att träda fram l. komma tillstädes; särsk.: framkalla (skådespelare o. d.) på scenen för att mottaga åskådarnas hyllning, inropa. Gustaf II Adolf 59 (c. 1620). När voteringen var förbi, ock de tilstädes varande alle blifvit efter matrickulen framropade, ock sine sedlar ingifvit. 2RARP I. 1: 47 (1719). Magnus såg så belåten ut som en nyss framropad aktör. Snellman Gift. 1: 67 (1842). —
(5) -ROSSLA. rossla fram, med rosslig stämma yttra (ngt). Dalin (1851). Sarkasmer, framrosslade med tjocka röster. GHT 1897, nr 270 B, s. 2. —
(3) -RULLA, -ning (i bet. 2). rulla fram.
1) intr., i sht om klot l. hjul, åkdon på hjul o. d.: rullande förflytta l. röra sig framåt l. fram (till ett ställe); äv. i överförd o. bildl. anv. Dahlstierna (SVS) 108 (1697). Det lif, som beständigt framrullar, kan förståndet, men blott för ett ögonblick hålla stilla. Biberg 1: 283 (c. 1820). Ciceros melodiskt framrullande perioder. EHTegnér i UVTF 26: 91 (1880). Nattåget kom framrullande till Hackljunga station. Lundquist Aftonl. 197 (1891).
2) tr.: sätta l. hålla (klot, hjul l. överhuvud ngt som välver sig kring sin midtpunkt l. midtlinje) i gång framåt l. fram (till ett ställe); förflytta (ngn l. ngt) framåt osv. med tillhjälp av (redskap med) på marken rullande hjul o. d.; äv. i överförd o. bildl. anv. o. då stundom: upprulla. Bellman SkrNS 1: 221 (c. 1760). Ångmaskiner, häftyg och andra mekanikens hjelpmedel (måste) användas, för att på valsar långsamt framrulla dessa tusentals centner. UB 1: 422 (1873). Ärttunnorna (voro) framrullade. Högberg Vred. 3: 221 (1906). Allt lif, enskildas och staters, framrullas efter ett konstrikt och fördoldt skema. Levertin Linné 78 (1906). —
-RUSA, -ning. rusa fram.
1) till 3: häftigt springa framåt; störta framåt; ofta i överförd o. bildl. anv. Spegel ÖPar. 38 (1705). Sveriges öde hvilar hos blindt framrusande partier. Svedelius i SAH 21: 381 (1841). Hela vattenmassan var i en förfärligt vild framrusande fart. Nilsson Ur. 2: 90 (1862). Heidenstam Svensk. 1: 302 (1908).
2) till 5: plötsligt springa fram, störta fram (från ett ställe); äv. i överförd o. bildl. anv. Ber om ursäkt, at jag med et sådant ärende (dvs. ett frieri) framrusar något plumpt. Dalin Arg. 2: 378 (1734, 1754). Just då jag skulle uprida, kommo två Negrer .. i fyrsprång framrusande emot mig från buskarna. Ödmann MPark 93 (1800). IllMilRevy 1898, s. 113. —
-RYCKA, -ning. rycka fram.
1) till 3: gå, tåga, marschera o. d. framåt l. fram (mot l. till ett ställe), avancera; särsk. mil. om krigshär l. trupp l. dess ledare; ofta i överförd o. bildl. anv., särsk.: gå framåt, göra framsteg, taga uppsving, utveckla sig. Ekblad 80 (1764). Allom tillgängliga äro .. intygen, huru betydligt Sverige .. framryckt i välmåga, bildning, styrka och anseende. Atterbom Minnest. 1: 323 (1844). Isen drar sig tillbaka, dock med mellanliggande perioder af framryckande t. ex. i Skåne. Holmström Geol. 128 (1877). Emellertid framryckte hösten alt mer. Cederschiöld Riehl 2: 95 (1878). Den utefter Marne framryckande preussisk-ryska hären. Forssell i 3SAH 3: 328 (1888). Fienden är under framryckning. InternSignalb. (1902).
2) (i sht i fackspr.) till 3: (med ett ryck, hastigt) flytta fram (ngt), föra (ngn l. ngt) framåt; i sht i p. pf.; äv. bildl. Tonen i några præpositioner (blir) framryckt på första stafvelsen, när de .. blifva satta efter sin Casus. Trendelenburg GrSpr. 78 (1801). Den ena lilla foten är något framryckt framför den andra. Lundgren MålAnt. 3: 147 (1873). Här är fasadlinien i trenne afsatser framryckt mot midten. Hahr ArkitH 372 (1902).
3) (mindre br.) till 5: med ett ryck, hastigt taga l. draga fram (ngt l. ngn). Celsius E14 110 (1774). Wallin 2Pred. 3: 177 (1829). Hvad taga ni er före, ropade han .. och framryckte en pistol. Palmstjerna Snapph. 1: 191 (1831).
4) (föga br.) till 5 i förb. framrycka med (ngt), (efter tvekan o. dröjsmål l. på grund av påtryckning från annan person) rycka fram med, komma fram med, framföra l. uttala (sin mening l. sitt ärende, sanningen o. d.). Strinnholm Hist. 3: 380 (1848). (Efter måltiden) framryckte han ändtligen med sitt ärende. Rydberg Ath. 373 (1859). Klint (1906). —
(1) -RYGG. zool. om främre delen av ryggen närmast bakhalsen. Marklin Illiger 153 (1818). (Fårens ull är) sämre på framryggen och lårens sidor (än på halsens och bålens sidor). Juhlin-Dannfelt 419 (1886). —
(5) -RYTA. ryta fram, rytande yttra l. gm rytning(ar) giva uttryck åt (ngt); äv. bildl. Kanonen .. / Framryter dödens bud. Stenhammar 48 (1790). Ett lejon, som framryter sin kärlek så väl som sin vrede. VRydberg (1859) hos Warburg Rydbg 1: 386. Framrutna kommandorop. Knöppel Barb. 188 (1916). —
(3) -RÄCKA, -ning. räcka l. sträcka fram (handen l. ngt som hålles i handen, äv. hals l. huvud o. d.); framlämna, överräcka, överlämna (ngt); förr stundom övergående i bet.: erbjuda, giva; äv. oeg. o. bildl. Linc. (1640). Den 10. Febr. A(nno) 1306. framräckte han (dvs. Torgils Knutsson) sit grå hufvud under bödelens Svärd. Dalin Hist. 2: 351 (1750). Naturen framräcker oss et stort förråd af kroppar at lära känna och at undersöka. Hjelm PVetA 1788, s. 4. Trompet-fågeln stod på ett ben, .. framräckande sin långa hals. Palmblad Nov. 1: 105 (1840). Då handen framräcktes till kyssning. Wingård Minn. 5: 135 (1847). Hagberg Shaksp. 4: 185 (1848). Ehvar glädjen framräcker en bägare, smyger sorgen vid sidan och pressar sina bittra droppar deruti. Genberg VSkr. 2: 67 (1870). Hes. 32: 20 (öv. 1898). —
(5) -RÄKNA, -ing. framtaga o. räkna (ngt), räkna (o. lägga l. sätta) fram (ngt). Lind 1: 517 (1749). Här krusas servietter, framräknas glas, hackas granris. CFDahlgren 4: 266 (1831). Ur den ena vrån framräknade Ekerot fem vedpinnar, som han ställde i spisen. Heidenstam Karol. 1: 10 (1897). —
(3) -RÄNNA, v. (†) spränga framåt; springa framåt l. fram (till ngn); äv. bildl. The wille eij lenger fram renne. Hund E14 300 (1605). At du ei i öfverdåd / Må til Gud framränna. Österling Lärops. 153 (1724). Fördristen icke då som älskare framränna, / För än ehr Iris först ehrt värde lärt att känna. CGCederhielm Vitt. 155 (1740). —
(5) -SAGD, p. adj. (-sagder 1729) [sv. dial. (Smål.) framsagd; jfr d. fremsagt; till FRAMSÄGA] (i starkt bygdemålsfärgat spr.) oförskräckt i uttalande av sin mening, frispråkig. Högw. h. Doctor och Biskoppen vet mitt feel att vara framsagder. VDAkt. 1729, nr 335. Lundell (1893; angivet ss. tillhörande folkmål). —
(3, 5) -SEGLA, -ing. segla fram, seglande röra sig framåt l. förflytta sig fram (till l. från en plats). Wallenberg Gal. 212 (1771; uppl. 1921). Om (fartyget) .. under framseglingen längs kusten .. oförmodadt skulle stöta på en ler- eller sandbank. Nordenskiöld Vega 1: 6 (1880). —
(1) -SIDA.
1) främre l. yttre l. mot åskådaren vänd sida (av ett föremål); (den) förnämligaste sida(n), huvudsida; å byggnad: fasad; å tyg: rätsida; å medalj l. mynt: åtsida, bildsida (jfr AVERS, sbst.1). På framsidan (av ngt) l. på ngts framsida (jfr 2). (Höjden) var nu på framsidan mycket brådbrant. Lagerström Bunyan 1: 179 (1727). (Smålommen har) kinder, strupe, framsidan af halsen samt alla nedre kroppsdelar hvita. Nilsson Fauna II. 2. 2: 398 (1834). Framsidan af hennes palats skulle upplysas samt prydas af påfvens namn, brinnande med 600 lampor. Fryxell Ber. 10: 293 (1842). särsk. (†) framstycke (på klädesplagg). Hvarföre hafver I i dag knäpt Er råck så ojämt, at den ena framsidan hänger mycket längre, än den andra? Modée Dår. 31 (1741).
2) i uttr. på framsidan (av ngt) l. på ngts framsida (jfr under 1), (omedelbart) framför den främre l. förnämsta sidan (av ngt), framtill. Weste (1807). Gent emot uppenbarelsetältet skola de (dvs. Israels barn) lägra sig, rundt omkring det. På framsidan, österut, skall Juda lägra sig. 4Mos. 2: 3 (öv. 1893). Noreen VS 5: 196 (1906). —
-SIDIG. [till -SIDA 1] särsk. obst. motsatt: baksidig. Cederschiöld HbBarnm. 223 (1822). Framsidig Tvärriktnings-Förlossning ..: Det på tvären emot öfre bäckenöppningen liggande fostret bjuder någon del af sin främre sida. Dens. QvSlägtl. 2: 457 (1837). —
(3, 5) -SILA, -ning.
1) (†) tr.: låta (ngt) framrinna sakta (liksom gm en sil); äv. bildl. En huld upfostrare .. Framsilar småningom all den föda af vishet och dygdelära, som det späda sinnet kan emottaga, och synes åtrå. Cederhielm PVetA 1740, s. 8. JournLTh. 1811, s. 756.
2) sila fram, framrinna sakta (liksom gm en sil), framsippra; äv. bildl.
a) (†) i pass. med intr. bet. Remnor, .. hvarigenom .. (fjällvattnen) framsilas. Tilas PVetA 1742, s. 8. CFDahlgren 4: 90 (1830; om ljusstrålar).
b) intr. En kåda, som sjelfmant, under solhettan, framsilar utur de yngre Cedrar. Ödmann StrSaml. 2: 164 (1785). Det kom ett svagt ljussken framsilande genom en dörrspringa. Lagerlöf Antikr. 46 (1897). —
(5) -SIPPRA, -ing. sippra fram, droppvis framrinna l. utkomma (från ngt); om droppe: uttränga. Fischerström 4: 266 (1795). Utför de murade väggarna framsipprade här och der en vattendroppa. Mellin Nov. 1: 205 (1846, 1865). 2NF 18: 1196 (1913). —
(5) -SJUNGA.
1) (numera mindre br.) gm sång låta höra (ngt), sjunga (ngt); äv.: i dikt l. gm sång framställa l. uttrycka (ngt). Petreius Beskr. 2: 115 (1614). (Jag) Vill än enfaldelig een dicht framsiunga här. Leyoncrona Vitt. 162 (1680). SvLittFT 1838, sp. 148. Poesien framkallar just sådana känslor, som kunna höja sig till ordets klarhet och uttalas eller rättare framsjungas. Nyblom i 3SAH 8: 366 (1893).
2) sjunga fram, på ett sjungande sätt framsäga l. framföra (ngt). Leopold 3: 386 (1797, 1816). (Några judar) hade .. hebreiska böneböcker, ur hvilka de uppläste eller rättare framsjöngo den ena bönen efter den andra. Beskow Res. 183 (1861). —
-SKAFFA, -ning.
1) (numera föga br.) till 3: fortskaffa, transportera. Ågren Gell. 101 (1757). På ingen annan älv framskaffas så mycket timmer (som på Ångermanälven). Sandström NatArb. 2: 95 (1910).
2) till 5: skaffa fram, skaffa tillstädes; forsla fram, föra fram; äv. med avs. på person. Att tijden går sin kooss och kläde inthed framskaffas. RP 4: 75 (1634). Hafver han vitne, at han thet redeliga kiöpt, äntå at han ej fångesman framskaffa kan. MB 49: 2 (Lag 1734). (Darius) befaller dem, som fört honom dit, att framskaffa gissel och käppar. Carlstedt Her. 1: 487 (1832). De rättshistoriska forskningar, hvartill .. (Schlyter) framskaffat ett så omfattande material. Wisén i 3SAH 4: 187 (1889).
3) (numera föga br.) till 5: bringa till stånd, åstadkomma, producera. Lyckan (gav) honom (dvs. Alexander den store) thet widh handen, som Förnufftet intet kunde framskaffa. Sylvius Curtius 450 (1682). Landtmannen framskaffar alt hvad de öfrige til sin förnödenhet betarfva. Berch Hush. 161 (1747). Samma värckan kan äfven framskaffas genom kittlande med ett strå, eller fjäder. Westerdahl Häls. 189 (1764). Rydberg Varia 128 (1894). —
(1) -SKAFT. motsatt: bakskaft.
(3, 5) -SKAKA, -ning. skaka fram, gm l. under skakning skaffa (ngt) framåt l. fram (ur ngt); äv. bildl. Dalin (1851). Förklaringen låg deri, att .. hr H. Wickström .. upptäckt, att han under sin egen kappa kunde framskaka en kandidat. SD(L) 1896, nr 393, s. 1. Södertelge, hvarifrån jag på en ”rapphöna” framskakades till Tumba. Sätherberg Lefn. 229 (1896). —
(1) -SKALLIG, förr äv. -SKALLOT. (-skallig Ödmann StrSaml. 2: Bih. 13 (1788). -skallot 3Mos. 13: 41 (Bib. 1541), Därs. 42 (öv. 1837)) (numera föga br.) skallig på främre delen av huvudet; förr äv. om ställe på huvudet: som befinner sig framtill och saknar hårbetäckning; äv. i substantivisk anv. Om enom manne .. (håret) faller .. framman aff hoffuudhet, så är thz en framskallot. 3Mos. 13: 41 (Bib. 1541). Om på det bak-skallota eller fram-skallota stället (på huvudet) synes ett röd-hvitt utslag. Därs. 42 (öv. 1837). —
(1) -SKANK, äv. (bygdemålsfärgat) -SKÅNK. (vard.) framben (på djur, särsk. slaktat sådant). Dalin (1851; betecknat ss. ”pop.”). PT 1896, nr 285, s. 3. Östergren (1921; angivet ss. vard.). —
(1) -SKEPP. (numera föga br. utom i Finl.) förskepp. The wille föra vth ankare aff fram skepet. Apg. 27: 30 (NT 1526). HBergroth i TPedFinl. 1895, s. 124. —
(3, 5) -SKICKA, -ning. skicka fram, sända fram. Fryxell Ber. 13: 68 (1846). En elev framskickas till taflan. Verd. 1892, s. 225. —
(5) -SKIMRA. på ett skimrande sätt komma till synes l. framträda; ofta bildl.: skimra igenom, framskymta. Den visdom, som framskimrar uti alla .. (Skaparens) värk. Kling Spect. Hh 2 a (1735). Våra trötta hästar .. längtade efter vatten. Ändtligen framskimrade i norr en sjö. Hedin GmAs. 2: 394 (1898). —
(5) -SKINA. (numera föga br.) skina fram. Lælius Bünting Res. 2: 48 (1588). Öfver .. (dungarna) framskiner på sin kulle den hvita, konstlösa sockenkyrkan. Gellerstedt i 3SAH 16: 16 (1901). —
-SKJUTA, -else (†, Lind 1: 171 (1749)), -ning. [fsv. framskiuta, framlämna, erlägga, utbetala] jfr SKJUTA FRAM.
I. tr.
1) till 3: genom att (bakifrån) utsätta (ngt) för tryck o. d. förflytta l. föra det framåt. Dalin Hist. 1: 532 (1747). Gabriella .. hade den artigheten att framskjuta en stol åt kaptenen. Carlén Rosen 256 (1842). NF 16: 1575 (1892).
2) till 3 o. 5: gm att (bakifrån) utsätta (ngt) för tryck o. d. förflytta (det) i ett läge framtill l. längre fram (i riktning mot ngt) l. framme (på ett ställe där det är utsatt för uppmärksamhet) l. ute l. mer l. mindre långt utanför (i förhållande till ngt); skjuta ut; ofta oeg. o. bildl.; numera i sht (mer l. mindre adjektiviskt) i p. pf. Toffeln framskjuter sin tipp, / Så högröd som det röda lack. Bellman 4: 130 (1791). Han (hade) låtit sig af sitt parti framskjutas på en plats, som han ej var vuxen. Odhner i 3SAH 6: 35 (1891). Gertrud gick med hufvudduken långt framskjuten i pannan. Lagerlöf Jerus. 2: 116 (1902). Ett stort taffelpiano (stod) framskjutet på golfvet. Dahlgren 1Ransäter 127 (1905). särsk.
a) mil. om framsändande av en truppavdelning (ss. ett avantgarde, en förpost) på större l. mindre avstånd från huvudstyrkan l. den egentliga ställningen (i riktning mot fienden) resp. om anläggande av befästningsvärk på visst avstånd utanför en fästnings fältvall; i sht i p. pf. i (mer l. mindre) adjektivisk anv. En sqvadron af lifdragonerne (hade) fattat posto vid de längst framskjutna verken. Topelius Fält. 3: 81 (1858). Då en marscherande trupp icke är stridsberedd, måste den i fiendens närhet skydda sig samt framskjuter för ändamålet spanings- och bevakningsafdelningar. Tingsten o. Hasselrot 55 (1902).
b) i vissa bildl. anv.
α) (numera föga br.) med avs. på tidpunkt l. handling o. d.: uppskjuta, framflytta. Ihre 1: 581 (1769). Om ej hennes älskade moders död framskjutit giftermålet ett år. Carlén Skuggsp. 1: 242 (1861, 1865). SvH IX. 1: 145 (1909).
β) (†) förlänga varaktigheten av (ngt). Pub. Scipionis wälde (dvs. ämbetsmyndighet) bleff sammaledes längre framskutit. Schroderus Liv. 364 (1626).
γ) i p. pf. i adjektivisk anv.: bemärkt, utsatt för uppmärksamheten; som befinner sig i en bemärkt ställning. En af ultrarojalisternas mest framskjutne män. NF 9: 471 (1885). Särskildt i Amerika .. intager .. (den praktiska entomologien) en mycket framskjuten ställning. LBl. 1904, nr 33, s. 1.
3) (numera mindre br.) till 5: om växt(del): skjuta ut (blad, kvistar o. d.). Ahlich 170 (1722). Alen .. framskjuter ansenliga grenar på alla sidor. Fischerström 1: 30 (1779). Smitt Svamp. 5 (1863). särsk. (†) refl. Om än Qwisten är affskurin, så kan lijkwäl en annan vtaff then lijffachtige Roten sigh framskiuta. Schroderus Os. 1: 750 (1635). Bergklint Vitt. 139 (1761).
II. intr.
1) (numera mindre br.) till 3 o. 5: (hastigt) röra sig framåt l. framkomma (ur ngt); stundom: arbeta sig fram. Juslenius 292 (1745). Då man ser .. (göken) hastigt framskjutande mellan trädkronorna i en skog, kan man lätt taga honom för en hök. Nilsson Fauna II. 1: 170 (1858). Bakom den bergiga udden framsköt i dyningen tungt och långsamt en brigantin. Heidenstam Karol. 2: 362 (1898).
2) till 5: skjuta ut (ur l. över l. i ngt); numera i sht i p. pr.: utskjutande, framspringande. UnderrManskläd. A 2 a (1778). På ömse sidor om fallet framskjuter ett par klipphällar i forsen. IllSv. 2: 24 (1882). Underkäken var långt framskjutande, pannan ytterligt låg. Lagerlöf Saga 186 (1908).
3) till 5: framväxa, skjuta upp. Retzius Djurr. 16 (1772). Tulpanen och Narcissen, som framskjuta om våren, ha småningom bildats under föregående årets sommar. 1NordUnivT I. 2: 35 (1855). särsk. (†) bildl.: uppkomma (av ngt). Mån icke Krig och örlig är kiällan och likasom sielfva åkren, hvarifrån alla berömvärde stora dater och gierningar härflyta och framskiuta. Lundberg Paulson Erasmus 48 (1728).
4) (†) till 5: komma i dagen; komma till synes, visa sig. 1/2 mil från det ställe, der qvartsen framskjuter, förekommer Diabas. Hisinger Ant. 6: 92 (1837). CFDahlgren 2: 213 (1842). —
-SKJUTBAR. till -SKJUTA I, särsk. I 2. CJSundevall hos Wright Fisk. 209 (1857). Sländornas larver med sin framskjutbara tångapparat. Uppl. 1: 151 (1902). —
-SKJUTSA, -ning. skjutsa fram.
1) till 3 o. 4: med skjuts transportera (ngt) fram (till ett ställe); förr äv. allmännare: (med skjuts) transportera, befordra. AdP 1786, s. 216. Resande framskjutsas der (dvs. på Uleåträsk) på båt. JournSvL 1800, s. 106.
2) (numera föga br.) till 3 o. 5: framfösa; framknuffa; framdriva; äv. i överförd o. bildl. anv. Dalin (1851). Flere figuranter framskjutsades (då domprostbefattningen skulle besättas) för att undanskjuta ”den ograduerade Thomander”. Ahnfelt StudM 1: 240 (1857). Berndtson (1880). —
(1) -SKO, r. l. m. motsatt: baksko.
(1) -SKO, v. -ning. (föga br.) förse (häst l. oxe) med skor på framfötterna. VRP 1641, s. 955. Kindblad (1871). —
1) (numera i sht i vitter stil) till 3: i (jämnt o.) långsamt tempo röra l. förflytta sig (gå, vandra) framåt (i en viss riktning l. mot ett visst mål), skrida fram; ofta bildl. Man (vill) wider (dvs. vidare) framskrijde (i framställningen). Hund E14 119 (1605). Stiernstolpe Arndt 1: 141 (1807). En stor skara pilgrimer .. framskred på den smala och ojemna vägen. Beskow Res. 220 (1861). Dramat framskrider, med större eller mindre retardationer .., från den ena spännande situationen till den andra. Wrangel Dikten 249 (1912).
2) till 3: (stadigt) utvecklas (i viss riktning), komma l. hinna l. nå (allt längre) fram (i viss utveckling o. d.), göra (stadiga) framsteg; särsk.: (stadigt) föras fram mot l. nalkas sin fullbordan l. avslutning, gå framåt, fortskrida, avancera. Hur långt har arbetet framskridit? Verkan af det ljus stora författare sprida är säker, men långsamt och omärkligen framskridande. Stenhammar 295 (1798). Afbetalningen på den stora, af riksgäldskontoret förvaltade statsskulden framskred lugnt och jämnt. SvH 8: 257 (1905). (†) Tijden, som nu länger framskredh. Widekindi KrigsH 482 (1671). särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: som nått l. hunnit (så l. så långt) fram (i en viss utveckling o. d.), avancerad; som närmar sig sin fullbordan l. avslutning, som befinner sig i l. utgör ett sent stadium, sen. Sammanträdet måste avbrytas på grund av den långt framskridna tiden. Hon befann sig i långt framskridet havandeskap. I framskriden ålder. Ehrenheim Phys. 1: 239 (1822). Vegetationen var (på Sicilien) mera framskriden, än vid Neapel. Ljunggren Resa 156 (1871). (Han var) den frimodigaste och i åsikter mest framskridne af hela sällskapet. Lundin StockhMinn. 1: 305 (1904).
3) (†) till 4: nå sin fullbordan l. sitt slut; om tid: förflyta; ofta i p. pf. (i adjektivisk anv.): som förflutit l. passerat, äv. om person: som avlidit, framliden. Tuhundrad tiugo år til fullo ha framskredit, / .. Sen just på thenna dag (osv.). Rhyzelius Ant. 143 (c. 1750). Derefter bestridde jag Comministers Syslan .. under .. Comministrens siuklighet, hvar under 4 år til sammans framskredo. VDAkt. 1790, nr 223. Weste (1807). —
(5) -SKRIKA. skrika fram, skrikande framsäga (ngt). Möller (1807). Hela skaror af perser, som med skärande stämma framskrika de heliga imamernas namn, vandra genom gatorna. Hedin Beskickn. 419 (1891). —
(3) -SKRINNA. (numera. bl. i Finl. o. Norrl., föga br.) glidande röra l. förflytta sig fram(åt) (på skridskor, skidor, kälke o. d.). Hund E14 204 (1605). Så han sade och strax framskrunno de andra att lyssna. Runeberg 1: 51 (1832). Kindblad (1871). —
-SKRUVA, -ning. skruva fram.
1) till 3: medelst kringvridning komma (skruv l. borr o. d.) att borra sig fram (gm ngt material); äv.: framföra l. framflytta (ngt) gm användande av skruvinrättning. Dalin (1851). För hvarje hvarf skrufven gör, framskrufvas hjulet en delning. UB 2: 66 (1873). (Det träd som skall flyttas) framskrufvas med domkrafter med en jordmassa af cirka 8 tons vigt. SD(L) 1902, nr 149, s. 3.
2) (mindre br.) bildl., till 5: på ett skruvat sätt framföra (en ursäkt, förklaring). Östergren (1921). —
(5) -SKRÅLA. skråla fram, skrålande sjunga l. säga (ngt). Lundberg Paulson Erasmus 74 (1728). SD(L) 1898, nr 2, s. 6. —
(5) -SKRÄNA. skräna fram, skränande yttra (ngt). Polyfem V. 33: 2 (1812). Knöppel Barb. 233 (1916). —
(3, 5) -SKUFFA, -ning. skuffa fram, gm skuffning komma (ngn l. ngt) att flyttas fram (till ngt); ofta bildl. Man kan framskuffas til förtjenstens ämbeten utan at äga den minsta förtjenst. VetHLäk. II. 4: 79 (1795). Dahlbäck Åbergson 288 (1914). —
(3, 5) -SKUTTA. skutta fram, skuttande röra sig framåt l. komma fram (ur ngt). Dalin (1851). Då han .. passerade en liten skogsdunge, kom en hare framskuttande. SD(L) 1895, nr 310, s. 14. —
-SKUVA, -ning. (†)
1) till 3: framskjuta (ngt utefter marken o. d.). Theslijkes dreeffs och framskufwades thetta Instrumentet (dvs. en murbräcka) .. vthaff fämtije krijgsknechter. Schroderus JMCr. 335 (1620). NF 13: 805 (1889).
2) till 5.
a) i eg. anv.: skjuta ut l. fram (en kroppsdel). Ring-volten .. fordrar yttre höftens omärkliga framskufning, och kroppstyngdens länande inåt. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 94 (1836).
b) bildl.: framalstra. (K. M:t vill) hielpa de strijder och twister af, som synes kunna någon oroo af sigh föda och framskuffwa. RARP 4: 606 (1651). —
(3) -SKYFFLA, -ing. skyffla fram, med skyffel framföra l. frammaka (kol o. d.). Dalin (1851). 2UB 2: 557 (1901). —
(5) -SKYMTA. skymta fram, ett ögonblick framträda för blicken (för att sedan åter försvinna), visa sig skymtvis l. glimtvis, skymta; ofta bildl. Bellman 2: 81 (1777). Bakom en rad af .. trän framskymtar en kyrka. Agrell Maroco 2: 263 (1799, 1807). I ofullkomligheten (som utmärker jämförelsen) skall dock framskymta en stråle af sanning. Ödmann StrFörs. III. 1: 3 (1811). Han gick till och med så långt som att låta framskymta, att Rudbeck kunde komma fram med nya saker som konsistoriet ej väntat sig. Annerstedt Rudbeck Bref XC (1899). —
1) (†) tr., till 3 o. 5: skyndsamt framföra l. framdriva l. framforsla (ngt); påskynda (ngts) fart l. framkomst. GR 4: 60 (1527). Krigsförråd och lifsmedel framskyndades från flera håll. Hallenberg Hist. 3: 212 (1793). särsk. bildl.
a) sporra, ägga. En öpen och frij Kresz skyndar Hesten til lops: Sammaledes framskyndar och en frij och swäfwande Lufft sinnet. Schroderus Hoflefw. 297 (1629).
b) komma (ngt) att försiggå l. utvecklas snabbare l. att inträda l. inträffa tidigare, påskynda, forcera; hjälpa (ngt) att gå framåt l. att komma fram l. tillstädes, befordra, framhjälpa. (Bärnstensolja) framskyndar födhelsen, och gör henne lätt. Forsius Min. 168 (c. 1613). Kejsar Napoleon har mer än någon annan bidragit att framskynda frihetens välde. Forssell Stud. 1: 48 (1871, 1875).
2) (†) till 3, refl.: skynda sig (framåt); vara skyndsam; öka farten. Hör min böön, och framskynda tigh. Ps. 1695, 46: 2. Alla ytterliga medel ha det egna, att de .., en gång satta i fart, framskynda sig sjelfva. Geijer I. 1: 128 (1818).
3) intr., till 3 o. 5: skyndsamt röra sig framåt l. förfoga sig fram (till l. ur ngt); skynda fram(åt); framila; äv. bildl. Man framskyndar med mångdubbla förspann. LBÄ 16—17: 113 (1798). Erebens Gudar vid dess (dvs. avgrundens herres) bjudande signal / Framskynda på en gång i mängder utan tal. JGOxenstierna 5: 92 (c. 1817). Atterbom LÖ 1: 201 (1824). Så snart hon försvunnit, framskyndade en ung officer. Mellin Nov. 2: 72 (1834, 1867). Framställningssättet (i Ossians sånger) .. är okonstladt, knappt, raskt framskyndande, med ständiga språng i berättelsen. NF 12: 434 (1888). särsk. (†) i p. pr. i oeg. anv., om rörelse l. fart: snabb, rask. De upplysningar, dem tiden i sin framskyndande fart lemnar. Lehnberg Pred. 1: 53 (c. 1800). PoetK 1816, s. VIII. —
-SKÄLVA, v.
1) (†) till 3: skälvande röra sig framåt. Wallin Vitt. 2: 214 (1806). I bäckar, som med slingradt lopp / Framskälfven bland smaragdesäfven! Stagnelius (SVS) 3: 334 (c. 1820).
2) (i vitter stil, föga br.) till 5: skälvande frampressa (ett rop o. d.); skälvande (fram)säga l. (fram)skrika osv. (ngt). Rydberg Dikt. 2: 87 (1891). ”Ser inte Walther nå'nting?” framskälvde Strandman viskande. Högberg Utböl. 1: 14 (1912). —
(1) -SKÖRT. å livrock, kappa o. d.; motsatt: bakskört. En blå Kappa af .. Kläde .. underfordrat omkring axlarna samt nederåt begge framskiörten .. med .. blått Boy. KFÅrsb. 1913, s. 407 (c. 1714). Klint (1906). —
(5) -SLADDRA. på ett sladdrande l. vårdslöst sätt (fram)säga (ngt), sladdra fram. Berndtson (1880). Du böjer ditt hufvud för att tanklöst framsladdra ditt fader vår. Topelius Tb. 126 (1890). —
(5) -SLIKA. [efter t. hervorschleichen] (†) smyga sig fram. All ting / Kringlöper daglig dags sin föresatte ring / Til thes thet ändan når som oförmärkt framsliker. Lucidor (SVS) 365 (1674). —
(3, 5) -SLINGRA, -ing. (föga br.) slingra sig framåt l. fram (ur ngt); om väg, flod o. d.: gå fram i slingriga krökar.
1) refl. PoetK 1815, 2: 35. Öster-Dalälfven .. framslingrar sig med sakta lopp mellan djupa, trånga bäddar. Kôersner Dal 50 (1885).
2) intr. Vägen framslingrar öfver små backar. Brunius Resa 1838 195 (1839). Lovén Dante 1: 76 (1856). En .. framslingrande mäanderlinje. Mjöberg Stilstud. 47 (1911). —
(3) -SLIPPA. (numera föga br.) (råka) komma fram; släppas fram; slippa fram. När något fremmande ord .. är för honom framsluppit (i hans skrift). Swedberg Schibb. 212 (1716). Atterbom PhilH 456 (1835). Hahnsson (1896). —
(5) -SLOKA. (†) i uttr. komma framslokandes med (ngt), slokande komma fram med l. framlämna (ngt). Han kom först i går framslokandes der med (dvs. med det för mig avsedda brevet). Bark Bref 1: 32 (1703). —
(3, 5) -SLUNGA, -ning. slunga fram, med kraft kasta (ngt) framåt l. fram (ur l. till ngt); framkasta, utslunga; ofta bildl. Framslunga beskyllningar, hotelser mot ngn. (Han) tillät dem ej dödande spjut framslunga mot Hektor. Lyceum I. 1: 9 (1810). (Grodan griper bytet) genom att blixtsnabbt framslunga sin klibbiga tunga. NF 13: 703 (1889). 2NF 32: 499 (1921). —
-SLÅ, v., -ende.
1) (†) till 4: medföra (vederbörlig) effekt l. värkan; räcka, förslå. Dalborna Haffwa giorth theris dagxuerkier tiill karsborghx wpbygningh, En Doch thet fögha Haffwer kwnneth framsla. GR 3: 184 (1526). Epter wij see ath thenna hielp .. må .. wel någhot framslå till for:da geldz bettalning. Därs. 7: 306 (1531).
2) (†) till 5: giva (ngn) en antydan l. vink (om ngt), slå fram; jfr -KASTA. Fram-slå, .. gifva enom med halfva ord at förstå; gifva oförmärkt at förstå. Schultze 4508 (c. 1755).
3) till 5, om låga o. d.: slå ut, stiga fram. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Plötsligt framslogo lågor ur de präktiga kläderna. Rydberg KultFörel. 1: 89 (1884). —
(5) -SLÄNGA, -ning. slänga fram, slunga fram, kasta fram.
2) (mindre br.) bildl. Framslängda moraler tycker ingen om. Knorring Skizz. I. 2: 26 (1841). Högberg Utböl. 1: 97 (1912). —
-SLÄPA, -ning. släpa fram.
1) till 3 o. 5: framforsla (ngt) gm att släpa l. (under möda l. i sakta mak) draga det efter sig; äv. bildl. Schroderus Os. 1: 602 (1635). Den mätte, liknöjde, dåsige presten, som gudsnådeligt sjungande framsläpar sin lexa på predikstolen. Topelius Vint. I. 2: 46 (1867, 1880). En herrskapsvagn, som framsläpades i sakta mak af ett par svettiga hästar. Fahlcrantz Kyrkoh. 88 (1907).
2) (mindre br.) till 3, refl.: fortskaffa sig medelst (ytterligt) långsam (o. mödosam) gång; äv. bildl.: draga sig fram. Rademine Knigge 1: 167 (1804). Än i denna stund jag färdig vore / Att uti säck och aska kläda mig, / Framsläpa mig till Vaticanens portar. Nicander 2: 229 (c. 1830). Ett bottenlöst kreditsystem, hvaruppå våra näringar framsläpa sig alla utan undantag. Wingård Minn. 5: 162 (1847).
3) till 3: under mycket besvärliga l. bekymmersamma l. sorgliga förhållanden (på grund av vilka livet kännes som en börda) framleva (sitt liv l. del därav). Eurén Cora 97 (1794). I alle, som .. framsläpen ett glädjelöst lif i möda och oro. Hagberg Pred. 4: 120 (1818). SvH IX. 2: 124 (1909). —
-SLÄPPA, -ning. släppa fram.
1) till 3: låta (ngn l. ngt) slippa fram(åt) (till ngt); låta (ngn l. ngt) passera; med saksubj.: släppa igenom, äv.: erbjuda möjlighet till passage för (ngn l. ngt); ofta bildl. Ingen bör .. vid Prästexamen framsläppas, som är okunnig i det vigtigaste. LBÄ 4: 78 (1797). Då vaktbetjenterne icke framsläpptes, tränger .. (Appius) sjelf med en flock af unga Patricier genom hopen. Kolmodin Liv. 1: 401 (1831). En annan del (kroppar) framsläppa äfven ljuset, men svagt. Fock 1Fys. 274 (1853). Vi framsläppa genom en smal springa skenet af ett stearinljus. Björling Sol. 53 (1869). Båtsman Rapp hade af pastorn inte blifvit framsläppt vid konfirmationen. Strindberg Hems. 141 (1887).
2) till 5: låta (ngn l. ngt) komma fram l. tillstädes; låta (ngt) slippa ut l. lös; förr stundom: giva ifrån sig. Så offta hon .. förde fram någet Ord medh Munnen, så offta framsläpte hon och itt annat Liudh vthur Gumpen. Schroderus Os. 2: 454 (1635). Ej må vid aftappning så mycket vatten på en gång framsläppas, att fara för öfversvämning kan uppstå. SFS 1879, nr 29, s. 5. särsk. (†) bildl., med avs. på yttrande: låta undslippa sig. Schroderus Os. III. 2: 200 (1635). KOF II. 2: 25 (c. 1655). —
-SMYGA, -ning. smyga fram.
1) till 3: smygande gå l. röra sig framåt l. fram (mot l. till ngn l. ngt). Balck Es. 228 (1603). På fin och lätt och liten tå / framsmyga féer små. Fröding Stänk 63 (1896). särsk. (†) om tid l. liv: förflyta (stilla o. oförmärkt). I så menlös ro framsmög deras tid tils rynkorne småningom tiltogo på deras hy. Dalin Arg. 1: 240 (1733, 1754). Phosph. 1810, s. 282.
2) (numera nästan bl. i p. pr.) till 5: oförmärkt l. på ett smygande sätt komma fram; förr stundom: smyga sig in, insmyga sig; äv. refl.; ofta bildl. (Det) kan lättel. (hava) skiedt, at något mathematiskt ord framsmugit i stället för et medicinskt. LMöller (1737) hos Fürst Stobæus 122. Ur de nattliga klyftornas djup framsmögo sig djuren. Stagnelius (SVS) 3: 98 (1817). En form, som .. framtvingat eller framsmugit sig. Rydqvist SSL 1: 352 (1852). En framsmygande tår. Wennerberg i SAH 43: 42 (1867). (†) Och lärer medh gudz hielp flere hans i mörckret bedrefne synder i dagz liuset framsmyga. VDAkt. 1708, nr 325.
3) (numera knappast br.) till 5: i smyg l. oförmärkt l. på ett smygande (försåtligt l. blygt) sätt komma fram med l. framskaffa l. framföra l. framdraga l. framtaga (ngt); smussla fram; äv. bildl. Hon framsmög detta ord med rodnan på sitt änne. Leopold 2: 285 (1800, 1815). Själasörjaren framsmög .. ur kaftanens fickor Voltaires arbeten. Crusenstolpe Mor. 4: 192 (1841). Bauck 1MusH 94 (1862). —
(1) -SNITT. bokb. om det snitt på en skuren bok som befinner sig midt emot ryggen. Holmberg 1: 969 (1795). Walde Krigsb. 1: 110 (1916). —
(5) -SNYFTA, -ning. snyfta fram, under snyftningar (fram)säga l. utropa (ngt); stundom: gm snyftningar uttrycka (ngt). Framsnyfta en bön. Hur han skulle rulla sig i stoftet, besvärja naturen och framsnyfta sin förtviflade kärlek. Wallenberg Gal. 235 (1771; uppl. 1921). Grimberg SvH 454 (1908). —
-SORLA.
1) till 3, om bäck o. d.: sorlande röra sig framåt. Stiernstolpe Arndt 2: 30 (1807). En hygglig liten stuga invid en framsorlande bäck. PT 1900, nr 63 A, s. 3.
2) till 5.
a) intr., om bäck o. d.: sorlande framkomma (ur ngt). Atterbom Minn. 446 (1818). Ungdomens källa framsorlar ur nichen af en smaragdklippa. Dens. LÖ 1: 126 (1824).
b) (†) tr.: under rosslingar (fram)-säga (ngt). Tag detta svärd, framsorlade han (dvs. den döende) besvärligt. Rutström Schiller 45 (1799). —
-SPARKA, -ning. sparka fram.
1) till 3 o. 4: gm en spark l. sparkar komma (ngt) att röra sig framåt l. förflytta sig fram (till ngt); i sht i pass. Dalin (1851). Ofta äfven under lärotimmarna blefvo .. (skrivna pappersblad) öfver golfvet framsparkade .. till oss. Böttiger 6: 62 (c. 1875). särsk. (vard.) bildl., i fråga om (hastig, i sht oförtjänt) befordran gm gynnares åtgöranden. Framsparkas till sysslor och embeten. JournLTh. 1813, nr 17, s. 2.
2) till 5: gm sparkning bringa (ngt) i dagen. Huru renen framsparkar lafven under snön. Lönnberg Ren. 143 (1909). —
(5) -SPIRA, v. om växt(del): spira fram, framväxa, uppspira; äv. bildl. Geijer Minn. 162 (1825, 1834). Ett litet tunnt björkfrö, hvarur en helt liten späd planta framspirar. HbTrädg. 1: 24 (1872). Folkens .. skiftande, men ur hvarandra naturnödvändigt framspirande kulturåldrar. Levertin 24: 27 (1900). —
(5) -SPRICKA, -ning.
2) (numera föga br) om växt(del), tand o. d.: växa fram, skjuta upp, framspira. En hög Sol-Blomma .., vtaf hvars rot tre andre och mindre framspricka. Bliberg Acerra 617 (1737). Ögontändernas framsprickande. BtHforsH 2: 16 (1764). —
-SPRINGA, v. springa fram.
1) till 3 o. 5: springande förflytta sig fram (till l. ur ngt); med språng komma fram. Komma framspringande. Linc. Ooo 3 a (1640). Jag ville framspringa och kasta mig i min älskades famn. Palmblad Nov. 3: 85 (1817, 1841). Sagan om .. (gudinnan Atenes) födelse ur Zevs' hufvud, hvarur hon framsprang i full krigsrustning. Bergstedt Myt. 9 (1894).
2) till 5: (plötsligt) komma fram l. ut (ur ngt), dyka upp. Leopold 5: 184 (c. 1825). En halft vansinnig, förvirrad tanke, född af upphvirflande samvetskval och framspringande minnen. Roos OsynlVäg. 192 (1903). särsk.
a) om vätska, källa, flod o. d.: framkvälla, framströmma, upprinna. Atterbom Minn. 194 (1817). Medelst en stöt af sin treudd låter .. (Poseidon) källor framspringa ur jorden. NF 13: 72 (1888).
b) uppkomma (av ngt), härleda sig (från ngt), utgå, framgå; numera nästan bl. i sup. o. p. pf. TT 1896, B. s. 113 (c. 1720). (Riddarvisorna) äro .. halft om edvetet framsprungna producter af en ädel tid. Hammarsköld SvVitt. 1: 18 (1818). Ha ej alla de handlingar vi mest beundra i historien framsprungit ur kärleken såsom högsta ledande kraft? VVasenius i TPedFinl. 1903, s. 186.
3) till 3: skjuta ut, utskjuta, utspringa. Ytterst å hvarje sida (av portalen) framspringer en fyrkantig pilaster. Brunius GotlK 2: 19 (1865). En liten udde framspringer i sjön med en treflig stuga och åkertäppa. TurÅ 1911, s. 104. särsk. i p. pr. med adjektivisk bet.: (långt) utskjutande. Framspringande byggnadsdelar. Stål Byggn. 1: 129 (1834). Negerrasen .. har framspringande käkar. Carlson 1Skolgeogr. 146 (1887).
4) (†; jfr dock slutet) till 5: framträda (så l. så skarpt); göra sig gällande. Just derföre (att vi voro så olika) skulle hans egendomliga egenskaper skarpare framspringa för min uppmärksamma forskning. CGvBrinkman (1833) hos Wachtmeister Brinkman 30. Det är interessant med tidsförhållanden sådana som de närvarande, ty då utveckla sig karaktererna, då framspringa dugligheten och kraften hvar de finnas. Snällp. 1848, nr 14, s. 2. särsk. (numera föga br.) i p. pr. i adjektivisk anv.: (starkt) framträdande, iögonfallande. Brinkman i SAH 13: 137 (1828). Ett af kongressens mest framspringande och till ogynsam kritik utmanande drag. GHT 1896, nr 178, s. 1. WoH (1904). —
(5) -SPRUTA, -ning. spruta fram.
1) tr.: sprutande utkasta l. framkasta (en vätska), utspruta; äv. oeg. med avs. på lågor o. d. En .. berggrotta, ur hvars vägg en ådra framsprutade sitt kalla kristallvatten. Palmblad Nov. 3: 100 (1841).
2) intr., om vätska: häftigt utkastas l. framkomma (i form av en stråle); äv. oeg. o. bildl. Polyfem V. 15: 3 (1812). När en pulsåder blir afskuren eller skadad, så framsprutar stötvis en högröd blodstråle. Berlin Lrb. 8 (1852). —
1) mera abstrakt: utskjutning. Brunius Metr. XV (1854). (Stödpelarna på Nikolaikyrkan i Örebro) hafva .. ett framsprång omkring hälften större än deras bredd. MeddNerFmF 1: 29 (1896). Ekhoff StClem. 38 (1912).
2) konkret: utskjutande del l. parti (av ngt); särsk. om utskjutande byggnadsdel: utsprång. Brunius Metr. 43 (1854). Vid södra sidan (av byggnaden) befinner sig ett tornliknande framsprång med trappgavel. TurÅ 1918, s. 79. —
-SPRÄNGA, v.1, -ning.
1) till 3: gm sprängning komma (schakt, tunnel, väg o. d.) att successivt förlängas l. föras framåt l. fram (till en viss punkt). Maria nya uppfartsväg .. har nu framsprängts till en rätt betydande längd. SD(L) 1897, nr 21, s. 2.
2) till 5: gm sprängning skaffa fram (malm o. d.); äv. bildl. (Sanningarna) framsprängdes ur tankens djup. BEMalmström 7: 125 (1848). Dalin (1851). —
(3, 5) -SPRÄNGA, v.2 spränga fram, störta fram i våldsam fart; i sht om ryttare. ÅboT 1818, nr 126, s. 2. Det kungliga följet kom framsprängande öfver stock och sten. LfF 1911, s. 165. —
(3) -STAKA, -ning. staka fram, gm stakning föra (båt) fram(åt). Fem timmar hade .. upptagits med framstakandet af båten en half mil. Zetterstedt SvLappm. 1: 180 (1822). —
(1) -STAM. [fsv. framstamn] motsatt: bakstam.
1) (numera knappast annat än i fråga om ä. förh.) å fartyg: förstäv; förskepp. Schroderus Comenius 463 (1639). (De) hörde vatnets brusande vid framstammen. Kalm Resa 2: 122 (1756). Vågorna slå in öfver framstammen. Læstadius 1Journ. 343 (1831). Melin VikSag. 27 (1910).
2) (numera mindre br.) å vagn, släde, säng o. d.: framstycke, framgavel. Wijnblad Tegelbr. 75 (1761; i fråga om skottkärra). Framför sängarnas framstam var placerad en chäslong. MeddSlöjdf. 1898, 2: 51. —
(5) -STAMMA, -stamning. stamma fram, stammande framsäga (ngt); i utvidgad anv.: med stor (på outvecklad språkförmåga l. bristande ordförråd, utmattning, förlägenhet l. rädsla l. gripenhet o. d. beroende) svårighet framsäga l. uttrycka (ngt). Modée HåkSmulgr. 10 (1738). Några timmar för hans död .., då han knapt kunde framstamma några få ord. Ågren Gell. 105 (1757). Med det första ord som barnet framstammar, förklarar det sig höjdt öfver djuren. Tegnér (WB) 5: 307 (1825). Det enda (som modern vars barn räddats från att drunkna) .. med bruten röst kan framstamma är: ”Gud .. välsigne herrn! tack! — tack!” Ödman VårD 1: 80 (1883, 1887). —
(5) -STAMPA, -ning. eg.: gm stampning framskaffa, stampa fram; bildl. i uttr. framstampa ngt ur jorden l. marken o. d. i fråga om plötsligt o. till synes övernaturligt framskaffande av ngt i riklig mängd. (Folkhopen ökades gm en mängd) nya armodsbarn, som kunde vara framstampade ur jorden. Högberg Vred. 2: 286 (1906). —
-STAPPLA.
1) till 3 o. 5: stappla fram, stapplande röra sig framåt l. förflytta sig fram (till l. ur ngt). En sjuttiårig gumma framstaplade. (Forssell o.) Grafström 25 (1828). Högberg Vred. 3: 214 (1906).
2) (föga br.) till 5: på ett stapplande sätt framsäga l. uppläsa (ngt); framstamma. Ekelund Fielding 181 (1765). Han .. framstapplade några fraser. Crusenstolpe CJ 1: 39 (1845). Högberg Utböl. 2: 202 (1912). —
(5) -STAVA, -ning.
1) stavande l. stavelse för stavelse framsäga l. uppläsa (ngt); långsamt l. med svårighet framsäga l. uppläsa (ngt); framstamma. UrkFinlÖ I. 2: 153 (1597). Då min tunga jollra lärde / Och framstafva fadersnamn. Lidner SednSkr. 42 (1774). Svaret framstafvades med tvekan. Högberg Vred. 3: 55 (1906).
2) (†) stava sig till (ngt), utläsa (ngt ur ngt). Creutz Vitt. 86 (1759). Att sammanslagne Runor derutur (dvs. ur maskrunorna) kunde framstafvas. Liljegren Runl. 35 (1832).
Spoiler title
Spoiler content