publicerad: 1953
PLANTÖR plantö4r l. -œ4r, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-eur c. 1750—1904. -ör 1807 osv.)
Etymologi
person som planterar l. förestår planteringsarbete. Gadd Landtsk. 3: 314 (1777). Vid själfva planteringsarbetet bör man helst vara två, plantören och en handtlangare. Abelin Frukt 104 (1902). Engström Öl. 80 (1927). — särsk.
a) skogsv. om person som mer l. mindre yrkesmässigt ägnar sig åt skogsplantering. AtlFinl. 12—13: 21 (1899). PT 1907, nr 231, s. 2. SvNat. 1935, s. 120 (efter handl. fr. c. 1759). jfr SKOGS-PLANTÖR.
b) [jfr motsv. anv. i fr., ävensom holl. planter, t. pflanzer, eng. planter] (†) allmännare (jfr c): person som (yrkesmässigt) odlar växter, odlare; särsk. om person som äger en plantage l. är arbetsledare på en plantage (se PLANTAGE 1 b); plantageägare; äv.: kolonist, nybyggare; jfr PLANTERA 1 d, 1 e slutet, PLANTERARE 1. Alströmer PVetA 1759, s. 12. Ryssarne äro starka planteurer. BtVLand 2: 118 (1760; i fråga om odling av grönsaker). Fadren var ”planteur och borgare” (i Lund). Cavallin Herdam. 4: 200 (cit. fr. c. 1770). Tvänne (negrer), som vi talade vid, kunde ej nog berömma sina husbönder, .. deremot sade de ondt om en annan plantör i grannskapet. Bremer NVerld. 1: 448 (1853). Jungberg (1873; i bet.: nybyggare). UB 5: 81 (1874). jfr KAFFE-PLANTÖR.
c) om tobaksodlare; numera bl. om person som mot viss andel i avkastningen sköter tobaksodling på annan persons jord. SvTrädgK 2: 71 (c. 1750). Arrhenius Jordbr. 3: 134 (1861). I trakten kring Landskrona dela plantören och jordegaren den blifvande skörden. Möller Jordbr. 192 (1881). ArbStat. 2: 180 (1899). jfr TOBAKS-PLANTÖR.
Ssgr: (b slutet) PLANTÖR- l. PLANTÖRS-DRÄNG. (plantör-) (†) dräng hos tobaksodlare. BtVLand 2: 22 (1760). —
-STAKE. (plantör-) (†) = planterings-stake. CAEhrensvärd Brev 2: 190 (1797; för ”plantering” av säd).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content