publicerad: 1953
PLANTERA plante4ra, i Sveal. äv. -e3ra2 (plante´ra Weste), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, RelCur. 145 (1682: fortplanteran), Nordencrantz Arc. 166 (1730; i bet. 1)), -ANDE, -ING, -NING (†, Mat. 15: 13 (NT 1526), Linné Sk. 337 (1751)); -ARE (se avledn.).
Etymologi
[fsv. plantera; jfr t. plantieren, fr. planter; av lat. plantare (se PLANTA, v.). — Jfr TRANSPLANTERA]
1) sätta ned en från sin tidigare växtplats flyttad växt i jorden för att den skall slå rot o. växa, sätta plantor; äv.: (med viss omsorg) lägga l. stoppa ned en växtdel (i sht en lök) i jorden för att en ny växt skall växa upp därav, sätta; stundom motsatt: så (frö); vanl. tr., dels med obj. betecknande växt l. växtdel som nedsättes (l. nedlägges osv.) i jorden, dels (resultativt) med obj. betecknande växt(bestånd) som uppkommer ss. resultat av sådant förfarande; med avs. på växt l. växtbestånd numera nästan bl. i fråga om sådana växter varav man brukar sätta plantor; i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. (motsatt: vilt växande, vild, naturlig). Plantera en rosenbuske, blommor, kål, skog. Den där björken är planterad. En planterad träddunge. Psalt. 1: 3 (öv. 1536). Hwijtlöken planteras beqwämligare än som såås. Mollet Lustg. C 3 a (1651). Sparfwen wil fulle äta kirszebär, men intet plantera. Törning 139 (1677). Rätte tiden att plantera Potatoes .. är besynnerligen uti Martii månad. Alströmer Får. 68 (1727). Han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och plantera omkring den. Strindberg Hems. 176 (1887). Siwertz JoDr. 289 (1928). — jfr FRI-, IN-, NY-, OM-, UT-PLANTERA m. fl. o. ASK-, EFTER-, ENKEL-, FLYGSANDS-, GROP-, HÖST-, KLAFF-, KLIMP-, KLÄM-, KNIPP-, KUP-, KVADRAT-, LÄ-, SPETT-PLANTERING m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) med obj. betecknande frö: stoppa ned i jorden l. nedmylla (varje frö för sig l. några få frön åt gången) i för ändamålet gjorda hål; äv. med obj. betecknande växt(slag); ofta motsatt: så; särsk. i fråga om förr bruklig metod för sädesodling. (Betornas) Frö måste planteras uthi små uthstuckne Håhl, ett Korn i hwart Håhl. Rålamb 14: 5 (1690). På en så behandlad yta må säden radsås, bredsås eller planteras. QLm. 3: 30 (1833). Plantera frön. Östergren (1935). jfr SÄDES-PLANTERING.
b) (numera i sht i högre stil) anlägga l. anordna (en trädgård o. d.) gm att sätta växter. Hoo planterar en wijngård, och icke äter aff thes frukt. 1Kor. 9: 7 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Här ähr ymnigh jord, derpå dee kunne plantera humblegårdar, kålgårdar. RP 7: 476 (1639).
c) (mera tillf.) refl., om växt(bestånd); särsk.: uppkomma l. fortplanta sig gm självsådd. Om bokskogen ej fredas med god stängsel eller vissa parker afstängas för att obehindradt plantera sig, renhållas och växa, så försvinner den alldeles. JönkHushSällskH 1823, s. 139. Den vackra häck af björk, som sjelf planterat sig å ömse sidor af vägen. Lilljebjörn Minn. 128 (1874). ”Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig i havet”. Luk. 17: 6 (Bib. 1917; om mullbärsfikonträd); jfr 7.
d) i allmännare anv., övergående i bet.: odla (växt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; numera nästan bl. (jfr e slutet) i det bildl. uttr. plantera sin kål, se KÅL, sbst.2 1 d. Amer. 7 (1675). Planterings början är en grund til Slott och Städer. Hiärne Endr. B 1 a (1740). Enköping är liten, men idkar stark plantering af Grönsaker. Bergklint MSam. 2: 158 (1792). Jag .. reste ner till Götheborg för att gifta mig och sedan som possessionat på landet plantera potatis. Wingård Minn. 6: 83 (1847). Östergren (1935). jfr HAMPE-, LIN-, NÄSSEL-, POTATIS-, TOBAKS-PLANTERING m. fl.
e) ss. vbalsbst. -ing (förr äv. -ning) i konkret(are) anv.: planteringsarbete; planterad växt l. planterat växtbestånd; jordområde där växter plantera(t)s; särsk.: trädgårdsanläggning l. park l. planterad skog(s-dunge). 1Krön. 4: 23 (Bib. 1541). Det sades ej vara annan kånst vid planteringar (av träd) att i akttaga, än att man umgår med största varsamhet. Barchæus LanthHall. 98 (1773). Kræmers planteringar på den kala slottsbacken hade vuxit höga. De Geer Minn. 1: 53 (1892). 3 rum vid plantering, modernt och centralt. Arbetet 1936, nr 31, s. 16 (i annons). jfr ASK-, ASP-, BARRTRÄDS-, BLOMSTER-, HÄCK-, KRONO-, LÄ-, MELLAN-, TRÄD-PLANTERING. särsk. (numera bl. ngn gg ss. senare led i ssgr) motsv. d: odling; odlade växter, odlat växtbestånd; jordområde där växter odlas; förr särsk.: plantage. Om der är en stor planterning (av potatis), kan man giöra stärckelse af dem. Alströmer Får. 63 (1727). (Negerhövdingarna) sälja sina underhafvande .. åt Europeerne, som föra dem uti de Americanska Planteringarna. SvMerc. 1: 518 (1756). Sockerrör och andra planteringar sönderstyckas och föras bort (vid häftiga oväder i Västindien). Oldendorp 1: 69 (1786). LbFolksk. 819 (1892). jfr BOMULLS-, HUMLE-, INDIGO-, KAFFE-, KAKAO-, LIN-, LUCERN-, NÄSSEL-, POTATIS-, SOCKER-PLANTERING.
2) med konstruktionsväxling, med avs. på jordområde o. d.: förse med växter gm att plantera (i bet. 1); numera nästan bl. i fråga om växter varav man brukar sätta plantor; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; särsk. i uttr. plantera ngt med ngt, planterad med (förr äv. av) ngt. Hes. 36: 36 (Bib. 1541). Parnassus .. hvars sluttningar voro planterade med oliver och vinrankor. Palmblad LbGeogr. 275 (1835). En potatis-täppa, som .. kunde planteras och gifva frukt mot hösten. Almqvist Grimst. 20 (1839). Ett, af träd planteradt fält. Bremer Hertha 124 (1856). DN(A) 1950, nr 167, s. 8. — jfr BE-, TRÄD-PLANTERA.
3) [jfr motsv. anv. av t. pflanzen] (†) ympa. Linc. Qq 2 a (1640). På plomon kan man plantera apricoser och persikor. Ahlich 144 (1722).
4) (i sht i ä. fackspr.) i utvidgad anv. av 1: införa (djur l. djurart l. djurras som tidigare icke funnits inom ett område), inplantera; utsläppa (djur) för förökande av beståndet (inom ett område); i sht med avs. på fisk(yngel) l. rom: insätta (i bassäng l. damm), utsätta (i fritt vatten); förr äv. med konstruktionsväxling (jfr 2, 8), med avs. på område: förse med djurbestånd; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare. VetAH 1744, s. 130. På en liten ö .. hafva de Franske .. planterat Harar för sit nöje skul. Hasselquist Resa 97 (1750). Foglarne ha planterat de flesta insjöarne med fisk. Sjöberg FörslSAOB (1815). Att planteringarna (av röding o. sik) kunnat lyckas .. visar ju .. att de företagits under de mest gynnsamma villkor. Ekman NorrlJakt 438 (1910). jfr (†): Europeerne hafva planterat negerracen i Amerika ungefär såsom man planterar racekreatur i en ladugård. Svedelius Statsk. 4: 25 (1869). — jfr IN-, UT-PLANTERA o. FISK-, LAX-PLANTERING. — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ing konkret, om utplanterad rom. VetAH 1761, s. 190.
5) (†) i utvidgad anv. av 1 d: främja uppkomsten av (pärlor) gm att införa en främmande kropp innanför musslas skal, odla; anträffat bl. i ssgn PÄRL-PLANTERING; jfr PLANTAGE 2.
6) [eg. utvidgad anv. av 1 d; jfr t. salpeter pflanzen] framställa (salpeter) på artificiell väg ur en blandning av jord o. gödsel (m. fl. ämnen); anträffat bl. i ssgn PLANTER-LADA; jfr PLANTA, v. 2.
7) (numera bl. mera tillf.; se dock a, b α, β α', d, j slutet) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 d, 4, 5, 6); särsk.: sticka ned l. sätta fast l. placera (ngt ngnstädes); införa l. överföra (ngt ngnstädes); anlägga l. grunda (ngt); ss. vbalsbst. -ing (förr äv. -ning) äv. konkret(are), om ngt som placerats l. införts ngnstädes l. grundats o. d.; ss. p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Hwar och en planterning som min himmelske fadher icke planterat haffuer, skal vpryckias medh röter. Mat. 15: 13 (NT 1526). Then som örat planterat haffuer skulle han intit höra? Psalt. 94: 9 (öv. 1536). De eländiga krogar, som här och der äro planterade. Blanche Våln. 103 (1847). Så for hon omkring efter ett glas och planterade blommorna mellan tvättfatet och tvålkoppen. Siwertz Sel. 1: 69 (1920). Polacker och svenskar tävlade om att plantera sitt inflytande i det sönderfallande barbarväldet (dvs. Ryssland). Ahnlund GA 51 (1932). jfr (†): Imedlertid hade vår .. långsamma kryssning planterat döden i skeppet. Wallenberg (SVS) 1: 201 (1771). — jfr FORT-, IM-, UT-PLANTERA. — särsk.
a) (vard., fullt br.) i uttr. plantera en (riktig l. regelrätt) rova, se ROVA.
b) sticka ned (föremåls ena ända) i marken; placera (ngt) stadigt l. med fäste i marken; uppställa l. (upp)resa (ngt). Infanteriet stod med hela 1:sta linien bakom deras planterade spanska ryttare. KKD 3: 65 (c. 1710). Korset, fridens och försoningens symbol, (blev) planteradt framför ingången (till Ares' tämpel). Rydberg Ath. 121 (1859); jfr α. Lagerlöf HomOd. 129 (1908). — särsk.
β) med avs. på fana, baner, standar o. d.
α') (fullt br.) sätta fast i marken (gm att sticka ned den till fanan osv. hörande stången) l. på byggnad o. d.; särsk.: uppresa ss. samlingstecken l. ss. tecken på seger l. besittningstagande; i sådana uttr. som plantera ngns l. ngts fana äv. bildl.: skaffa ngn l. ngt herravälde l. inträde, införa ngt, arbeta för ngns l. ngts sak. Brask Pufendorf Hist. 119 (1680). (Han) planterade den (dvs. fanan) .. på fårhustaket. Backman Reuter Lifv. 1: 237 (1870). På ön Cypern .. har det stolta Albion planterat sin fana. Svensén Jord. 151 (1885). Vitting .. vardt i egentlig mening den förste som planterade metodismens banér i Sverige. Lundin NSthm 226 (1888). Thorén Oriml. 28 (1947).
β') (†) mil. uppställa (fana) för förvaring i fodral (under trupps uppehåll i läger o. d.). TjReglArm. 1858, 2: 247.
γ) [jfr motsv. anv. i d.] mil. med avs. på gevär: ställa (från sig) lutat mot gevärsståndare l. annat stöd. Möller 1: 950 (1782). TjReglArm. 1931, s. 237.
δ) [jfr motsv. anv. i ä. t., eng. o. fr.] (numera knappast br.) mil. med avs. på kanon: fastgöra så att fortlöpande eldgivning kan ske utan att pjäsen rubbas nämnvärt, uppställa i eldställning; ss. vbalsbst. -ing förr äv. konkret, om kanoner som uppställts på viss plats. OxBr. 5: 441 (1627). Rålamb 8: 51 (1691: Planteringen; konkret). Milistrupperna gjorde flera bajonettanfall samt planterade till sist kanoner utanför spårvagnsstallarna. VL 1895, nr 18, s. 4.
c) (numera bl. tillf.) ridk. förmå (häst) att stå stilla (med alla fyra fötterna i marken). KrigVAH 1833, s. 269. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 114 (1836).
d) (vard., fullt br.) om människa l. djur: (stadigt) sätta ned l. placera (sina fötter o. d. ngnstädes); äv.: slunga l. pricka in (projektil o. d. ngnstädes). (Kamelen) planterar sina stora tassar på marken med ett förkrossande uttryck af kraft. Bremer GVerld. 3: 137 (1861). Han fick tag i en diger pumpa och planterade den i nacken på gubben. Bergdahl Antip. 142 (1906). Vänsterhalven .. planterade foten över ena knät på (motspelaren). DN(B) 1950, nr 173, s. 9.
e) med avs. på person (jfr f): placera, låta (ngn) slå sig ned; äv. refl.: slå sig ned, placera sig; särsk. med tanke på att den som placerats l. placerat sig ngnstädes förblir där utan att kunna l. vilja flytta sig därifrån i första taget. Tu planterar them (dvs. de ogudaktiga) at the rota sigh och wexa, och bära frucht. Jer. 12: 2 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917); jfr slutet. Linné MusReg. VIII (1754). (Han) satt .. planterad i soffan. Bremer Grann. 1: 18 (1837). Skjutskarlen satt frampå bottnen af kärran, och vi planterade oss på kappsäcken. Vasenius Top. 2: 434 (i handl. fr. c. 1843). (Herrarna hade) mot lagen planterat en utländsk man på Sverges tron. Lundegård DrMarg. 1: 46 (1905). — särsk.: låta (ngn) bosätta sig; anvisa (ngn) uppehållsort l. värksamhetsområde; äv. refl.: bosätta sig; numera bl. med nära anslutning till 1. Leedh them in och plantera them på tins arffuodeels berghe. 2Mos. 15: 17 (Bib. 1541). På dedh samme fremmande folck må sigh der (dvs. i Norrköping) plantere, hafwe wij (osv.). HH 29: 182 (1629). Barnhuset, hwar ifrån .. Qwinfolcken til Söm och Wäfwerij, eller annor god tienst planteras och brukas kunna. Schmedeman Just. 477 (1667). Åtta stycken Soldater, såsom innom församlingen med sine torp planterade. VDAkt. 1781, nr 152. Våra ”läsare” skulle plantera Göthe .. i nedersta hellvetet. Bremer Brev 3: 36 (1847). jfr INPLANTERA.
g) (†) med avs. på anläggningar (gård, torp, nybygge, koloni, stad o. d.), samhälleliga institutioner (rike, skola, församling o. d.), näringsgrenar o. d.: grunda, anlägga, införa (ngnstädes); äv. i uttr. plantera boning, bosätta sig; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret, om anläggning o. d. KyrkohÅ 1931, s. 222 (1540: scholer). Såsom månge små Städer i Rijket finnas, som .. genom Handtwärks planterande thersammastädes förmodeligen stå til hielpa och secundera; Så skal (osv.). Stiernman Com. 3: 81 (1662). Därs. 137 (1663: boningh plantera). Ägor .. på hwilke icke länge sedan skall wara planterat ett torp som nu kallas Ryttareböhle. ConsAcAboP 6: 20 (1685). (Gud) skåde .. i nåd till denna plantering! Wallin Rel. 3: 253 (1831; om skola). Plantera nybyggen. Nilsson Ur. 2: 121 (1864). Engelska samhällsinrättningar och europeisk kultur af alla slag planteras i Indien. Svedelius Statsk. 2: 132 (1868); jfr h.
h) med avs. på lära, religion, sed o. d.: grunda; införa l. överföra (ngnstädes); förr äv.: instifta, påbjuda; i uttr. vara planterad (jfr j) förr äv.: vara allmänt antagen l. allmänt gällande; särsk. i sådana uttr. som plantera evangelium l. Guds ord l. ordet, införa kristendomen, förkunna den kristna läran, missionera. Medh tesse ordh gör .. (Kristus) closterlyffte platt om jntit, epter thet icke planterat är aff wor himmelska fadher. OPetri Clost. B 2 (1528). Huru uthi Lapmarken och Ingermanneland Gudz ord planteras kan. RP 8: 24 (1640). (I Wittenberg fira de) en jubil fäst therföre att Doctor Martinus Lutherus then rena läran planterade. Bolinus Dagb. 25 (1667). Ingen annan Religion .. skall vara lijden eller öfvad, uthan allena dhen som nu här planterad är. KOF 3: 1 (1682). NF 10: 745 (1886). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ing l. -ning i konkretare anv., om ngt som instiftats l. påbjudits; institution; påbud. KyrkohÅ 1904, s. 190 (1595). Guds Plantering Ächta-stånd. Runius (SVS) 1: 4 (c. 1710).
i) [jfr mlat. plantatio] (ålderdomligt) ss. vbalsbst. -ing (förr äv. -ning) konkret, om kristen församling (som uppkommit gm missionering). Gudz Ordz planterning tilwäxte dagh från dagh. Schroderus JMCr. 493 (1620); jfr h. Rundgren Minn. 2: 83 (1865, 1883). Kyrkans nya plantering i Österlanden (dvs. Finland) .. hade .. blivit illa åtgången. KyrkohÅ 1929, s. 212.
j) med avs. på egenskap, insikt l. färdighet o. d.: grundlägga, grunda, införa, giva upphov till (ngt ngnstädes); äv. i uttr. plantera ngt i (förr äv. uppå) ngn, grundlägga l. inplanta l. ingjuta ngt hos ngn, överföra ngt till ngn, ingiva l. lära ngn ngt; i uttr. vara planterad (jfr h) äv.: förefinnas l. vara fast rotad. Strax .. (den helige Ande) kommer j menniskiones hierta .. planterar (han) en nyan wilia. OPetri MenFall F 4 a (1526); jfr slutet. Schroderus Os. 2: 798 (1635). Det tungomål .. (de första människorna) planterade uppå sina efterkommande i flera leder. Bælter JesuH 4: 384 (1757). Jag häpnade att tänka på all den fåfänga .., som här (i modemagasinet) var planterad. Bååth-Holmberg FlickDagb. 246 (i handl. fr. 1809). När jag fann mig befogad att med käppen plantera förnuft i den f-n, så (osv.). Topelius Fält. 4: 376 (1864). 2SAH 40: 515 (1865). — särsk. (i religiöst spr., fullt br.) i uttr. plantera ngt (ut)i ngns hjärta l. i hjärtat, grundlägga ngt hos ngn, giva upphov till ngt hos ngn; äv. med nära anslutning till 1. G1R 26: 351 (1556). Grimberg VärldH 8: 376 (1938).
k) (†) ss. vbalsbst. -ing konkretare, i uttr. ha sin härkomst och plantering utav ngn, härstamma från ngn; jfr f. Sylvius EOlai 113 (1678).
8) (†) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 2 (jfr 4): förse (ngn l. ngt med ngt). Straxt efter denne tijden, begynte iämwäl the Swenske .. detta landet at besöka, och någre boställen med bebyggare at plantera. Holm NSv. 54 (1702); jfr 7 g. Hamnen (är) öfver alt planterad med master och flaggor. Björnståhl Resa 1: 163 (1770). Hagberg Shaksp. 8: 32 (1849). — särsk.: kolonisera (ett land); jfr 7 g. När wåra Normän .. planterade Normandien. Rudbeck Atl. 3: 355 (1698).
Särsk. förb.: PLANTERA IN010 4.
1) till 1, = inplantera 1; särsk. (trädg.): plantera (växt som förut stått friplanterad på kalljord l. i bänk) i kruka l. drivhuslave o. d. Lundberg Träg. 23 (1754).
2) (i sht i fackspr.) till 4, = inplantera 2. Harar, som man hade planterat in för jaktens skull. Sandström NatArb. 1: 120 (1908).
3) (numera bl. tillf.) till 7: införa, inplacera ngt (ngnstädes); jfr inplantera 5. Stiernman Com. 2: 472 (1646). särsk. (†) i uttr. plantera in ngt på ngn, överföra l. inympa ngt på ngn. När Veneriske siukdomar planteras igenom däggiande in på barnen. Berch Hush. 78 (1747). —
PLANTERA OM010 4. till 1: upptaga (en växt) med rötterna o. plantera den på annat ställe l. i annan jord; äv. bildl.; äv. refl.; jfr omplantera 1. Rålamb 14: 5 (1690). Någon större svårighet att plantera om sig i skånsk miljö synes .. (Henrik Schück) knappast ha haft. 3SAH LIX. 1: 38 (1948). —
PLANTERA UPP010 4. (tillf.) till 7: sätta upp. Majgrenen, som planteras upp vid stalldörren. Nilsson FolklFest. 40 (1915). särsk. (†) med avs. på fana; jfr plantera 7 b β α'. Finnar, som befriade från svenska herraväldet .. plantera upp sitt eget lands och sin egen literaturs fana. SKN 1845, s. 223. —
PLANTERA UT010 4.
1) skogsv. o. trädg. till 1: flytta (planta) från den plats där den vuxit upp för att sätta ut den på fritt land; särsk. (trädg.) i fråga om flyttning från drivbänk l. kruka till kalljord; jfr fri-, ut-plantera. Lundberg Träg. 23 (1754). Zilliacus JapSt. 83 (1896).
2) (i sht i fackspr.) till 4: släppa ut (djur o. d. inom visst område) för att skapa (l. öka) ett bestånd; numera i sht med avs. på fisk(yngel); jfr utplantera. Nyttiga fiskslag planteras ut i främmande vatten. Svensén Jord. 86 (1884).
3) till 7: placera ut (ngn l. ngt); ge upphov till (ngt); sprida (ngt), överföra (ngt på ngn l. ngt). Sedan .. skulle jag likväl tola, at Allmogen .. finge plantera ut sina Söner, Mågar eller andra främmande, såsom Torpare på den uptagne .. marken. VetAH 1758, s. 142; jfr plantera 7 e. Man (hade) .. gjort ett försök att plantera ut pesten (på skogsnunnan). SD(L) 1900, nr 473, s. 3. Plantera ut stolpar af järn. Hultman Guldgr. 142 (1910).
Ssgr (i allm. till 1): A: (4) PLANTER-DAMM, r. l. m. (i ä. fackspr.) damm där fisk(yngel) insättes för att växa o. förökas. VetAH 1768, s. 166. Dalin (1855). —
(4) -FISK. (i ä. fackspr.) avsedd för insättning (i damm o. d.) l. utsättning (i fritt vatten), sättfisk. VetAH 1768, s. 38. —
-HAGE. (planter- 1739 osv. plantere- 1753—1797) (i skildring av ä. förh.) område som inhägnats för att skydda där planterade (l. ss. resultat av sådd l. självsådd uppkomna) trädplantor (i sht av ek l. bok); jfr plant-hage, plantage-hage, planterings-hage. Bergv. 2: 104 (1739). SkogsvT 1909, Fackupps. s. 418 (om ä. förh.). —
-HOLK, r. l. m. (i ä. fackspr.) = planterings-holk. Rålamb 14: 147 (1690). Ihrström Träg. 68 (1808). —
-JÄRN. [jfr t. pflanzeisen] (i ä. fackspr.) planteringsjärn. LAA 1813, s. 354. Juhlin-Dannfelt 306 (1886). —
-PINNE. (numera knappast br.) skogsv. o. trädg. planteringspinne. Weste (1807). Juhlin-Dannfelt 306 (1886). —
-SAK. (planter- 1754. planters- 1754) (†) om växt som (brukar) planteras. Lundberg Träg. 58, 204 (1754). —
-STOCK. (planter- 1744—1815. planters- 1752) (†) plantstock; jfr planterings-stock. En sådan planter-ståck som brukas at plantera kåhl. VetAH 1744, s. 227. Sjöberg FörslSAOB (1815). —
(4) -SUMP. (i ä. fackspr.) sump där fisk hålles för att lägga rom till utsättning, leksump. VetAH 1761, s. 192. —
-TRÄ. (†) i uttr. planterträ med pinnar, om redskap för åstadkommande av flera planthål samtidigt. Rålamb 14: 147 (1690). —
-VÄXT, r. l. m. (†) trädg. växt som (brukar) planteras l. nysatt planta; jfr -sak o. planterings-växt. Lundberg Träg. 106 (1754).
B (†): PLANTERE-HAGE, se A.
-AVSTÅND~02 l. ~20. i sht trädg. mellan plantorna vid plantering; jfr plant-avstånd. SkogsvT 1903, s. 240. —
-BORR. i sht skogsv. redskap som användes för att göra planteringshål, i sht förr äv. använt för att taga upp en (träd)planta jämte omgivande (cylindrisk l. konisk) jordklimp; jfr -holk. Ström Skogsh. 125 (1822). —
-BRÄDE. skogsv. o. trädg. bräde försett med hål i vilka plantor vid omskolning inplockas för att lättare kunna sättas ned i jorden. Haller o. Julius 194 (1908). —
(1 e) -BÄLTE. trädg. sammanhängande bälte av planteringar; särsk. om sådant bälte som sträcker sig genom l. runt en stad o. d. AllmSvTrädgT 1931, s. 567. —
-DAG. dag som anslås till (skogs)plantering; särsk. om dag då eleverna i vissa skolor (i sht folkskolor) få ägna sig åt att plantera skog. Skogvakt. 1902, s. 71. BtRiksdP 1913, 13: 1 Utsk. nr 8, s. 5. —
-FÄLT.
2) (†) till 1 d: uppodlat jordområde, åker. Lagerbring 2Hist. 1: 49 (1778). Afzelius Sag. IX. 2: 161 (1860). —
-GILLE. gille för anläggande av planteringar; jfr gille 4 c. BtRiksdP 1893, 1: nr 48, s. 3 (i Visby). —
-GRODD. trädg. liljekonvaljgrodd avsedd att planteras på fritt land. Sonesson HbTrädg. 992 (1919). —
-GROP. skogsv. o. trädg. för plantering av träd o. d. iordningställd grop; jfr plant-grop. Björkman Skogssk. 218 (1868). —
-HACKA, r. l. f. skogsv. o. trädg. lång o. smal hacka för upphackande av planteringsgropar. Björkman Skogssk. 201 (1868). —
-HAGE. (planterings- 1734 osv. planternings- 1737) (i skildring av ä. förh.) = planter-hage. Bergv. 1: 863 (1734). SvGeogrÅb. 1932, s. 113 (om förh. på 1700-talet). —
-HOLK, r. l. m. (i ä. fackspr.) vid omplantering av växter använt cylinderformigt redskap avsett att nedtryckas omkring en växt för att taga upp denna jämte den omgivande jordklimpen; jfr -borr o. planter-holk. Lundström Trädg. 1: 18 (1831). —
-INSPEKTÖR. person som (yrkesmässigt) inspekterar planteringar. Planteringsinspektören (vid Sthms stads byggnadsnämnd). RtKatal. 1922, IV. 1: 734. —
-JORD. skogsv. o. trädg. jord som är lämplig för l. användes vid plantering; särsk. om (särskilt tillredd) jord som vid plantering placeras närmast växten, fylljord. Adlermarck AfhVexelbr. 17 (1813). Är jorden, der planteringen sker, lös och af god beskaffenhet, behöfver man icke ditföra särskild planteringsjord. HbTrädg. 5: 26 (1874). —
-JÄRN. i sht skogsv. järnredskap för planteringsarbeten; särsk. om dylikt redskap att göra planteringshål med, sättjärn. UB 3: 409 (1873). —
-KNIV. (numera mindre br.) i sht skogsv. kniv(liknande redskap) att göra planteringshål med. Björkman Skogssk. 206 (1868). —
-KORG.
-LAND. jfr land 1 a α. Gadd Landtsk. 2: 348 (1775). särsk. om jordstycke som (ss. löneförmån) upplåtits till odling av grönsaker o. d. för ett hushålls behov. Vid hvarje folkskola skall finnas anslaget ett lämpligt jordland till planteringsland åt Läraren. ÅbSvUndH 12: 31 (1864). —
-LINA. skogsv. o. trädg. lina som uppspännes för att markera var en rad plantor skall sättas. Cnattingius 101 (1876, 1894). —
-MASKIN. trädg. o. lant. för plantering av kålplantor o. d., förr äv. av säd (jfr plantera 1 a). Polhem Invent. 55 (1729). —
(1 d) -NYBYGGE. (†) nybygge för odling (av kolonialväxter); jfr plantage-koloni. Odhner G3 2: 493 (cit. fr. 1779). —
-NÄMND. nämnd för handläggande av ärenden rörande offentliga planteringar (inom stad o. d.); jfr -råd. NerAlleh. 1896, nr 232, s. 3. —
-PIK. (förr) skogsv. träskaftad järnpik l. järnskott träspett (stundom med trampstöd o. tvärhandtag) att göra planteringshål med, planteringsspett. TSkogshush. 1875, s. 197. —
-PINNE. skogsv. o. trädg. för åstadkommande av planteringshål använd pinne som i den ena ändan är spetsig (o. i den andra vanl. böjd så att den ligger bra i arbetarens hand); äv. om trubbig pinne som (i sht vid spettplantering) användes för att packa till jorden omkring plantorna. Nordforss (1805). HbTrädg. 2: 12 (1877). Geete o. Grinndal 95 (1923; om trubbig pinne). —
-RÅD. särsk. om kommunalt organ för handläggning av ärenden rörande offentliga planteringar; jfr -nämnd. Östergren (cit. fr. 1918). —
-SKOLA, r. l. f. (†) plantskola; äv. bildl.; äv. om anläggning där man odlar växter vilkas frön äro avsedda till utsäde; jfr frö-skola. Gadd Landtsk. 2: 441 (1775; för frö). Rogberg Pred. 1: 131 (1827; bildl.). Cannelin (1921). —
-SKYFFEL. (föga br.) skogsv. = -spade. Planteringsskyffelns blad är .. mindre än .. gräfskyffelns. Björkman Skogssk. 165 (1868). Lundell (1893). —
-SKYLDIGHET~102 l. ~200. skyldighet att återplantera skog efter avvärkning. Thelaus Skog. 110 (1865). —
-SLEV. (numera bl. om ä. l. utländska förh.) skogsv. planteringsredskap liknande en murslev; förr äv. om planteringsspade. Björkman Skogssk. 213 (1868; om planteringsspade). —
-SPADE. trädg. liten (ofta kupig) spade med kort skaft, avsedd för planteringsarbeten. Sonesson HbTrädg. 1085 (1919). —
-SPETT. skogsv. (vanl. träskaftad) järnpik att göra planteringshål med; jfr -pik. Geete o. Grinndal 95 (1923). —
-STAKE. (†) lant. stake att göra planteringshål med; jfr plantör-stake. CAEhrensvärd Brev 2: 200 (1798; för ”plantering” av säd); jfr plantera 1 a. —
-SÄNG. (numera knappast br.) säng l. land för uppdrivande av plantor, plantsäng. Gadd Landtsk. 2: 96 (1775). ÅbSvUndH 56—57: 327 (1849). —
-TÄPPA, r. l. f. (†) inhägnat område avsett för plantering (av grönsaker o. d.). Gadd Landtsk. 2: 116 (1775). —
-ÅR. år varunder växt plantera(t)s; förr äv. till 1 d: år varunder växt odla(t)s. QLm. 2: 54 (1833). Abelin Frukt 111 (1902). —
D (†): PLANTERS-SAK, -STOCK, se A.
Avledn.: PLANTERARE, m.||ig.
1) (numera bl. tillf.) till 1: person som planterar; plantör; äv. bildl.; förr äv.: person som (yrkesmässigt) odlar växter, odlare (jfr plantera 1 d). En planterare sätter och såår j jordene sädena. OPetri PGalle D 3 a (1527). SvSaml. 3—6: 274 (1765; om odlare av krapp). Hufvudroten, hvilken merendels på alla trän af våre Planterare obarmhärtigt afskäres. Fischerström Mäl. 259 (1785). (Munkarna) voro .. christendomens planterare (i norden). Reuterdahl SKH 1: 460 (1838); jfr plantera 7 h. Upsala(A) 1923, nr 237, s. 4. jfr kaffe-, socker-, tobaks-planterare. särsk. [jfr holl. planter, t. pflanzer, eng. planter] (†) plantageägare; jfr plantera 1 e slutet, plantör b. Nordencrantz Arc. 106 (1730). Bremer NVerld. 3: 155 (1854).
Ssg: (till planterare 1): planterare-redskap. (†) planteringsredskap. Ahlich 120 (1722; för omplantering av melonplantor). —
Spoiler title
Spoiler content