SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PLENIPOTENTIARIE ple1nipωtän1sia3rie2 l. plen1-, l. 01—, l. —400, förr äv. PLENIPOTENTIÄR, m.; best. -en; pl. -er. Anm. En sg.-form -potentiarius är anträffad i Brenner Dikt. 1: 87 (1686, 1713) o. Swedberg Schibb. 290 (1716), en pl.-form -potentiarij i Spegel Dagb. 138 (1680).
Ordformer
(-potentairen, sg. best. 1697. -potentiaire 17191871. -potentiarie 16491926. -potentierer, pl. c. 18001903. -potentiär 18011855)
Etymologi
[jfr t. plenipotentiarius (pl. -arien), eng. plenipotentiary, fr. plénipotentiaire; av mlat. plenipotentiarius, liksom senlat. plenipotens, allsmäktig, ytterst till lat. plenus (se PLENUM) o. potens (se POTENT)]
(ngn gg om ä. förh.) (diplomatiskt) ombud med fullmakt (att ingå avtal o. d. på sin uppdragsgivares vägnar); befullmäktigat sändebud. (Fienderna hava) mått .. ingå .. fredzslutet, och det af sine Plenipotentiarier .. låtit underskriffwa. RARP 4: 232 (1649). Den Kejserlige Plenipotentairen. Carl XI AlmAnt. 388 (1697). Stenfelt Skepparl. 159 (1903).
Spoiler title
Spoiler content