SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PLENIPOTENTIERA, v.; anträffat bl. i inf. o. p. pf. -ad.
Etymologi
[till PLENIPOTENS]
(†) ge fullmakt åt (ngn), befullmäktiga. RP 10: 423 (1644). (Då) begärte Richs-Cantzleren, at the vele plenipotentiera itt uthskott. RARP 9: 227 (1664). Plénipotentierade ambassadeurer. Kurck Lefn. 147 (1705). — särsk. i p. pf. i substantivisk anv.: befullmäktigat ombud. RP 12: 57 (1647).
Spoiler title
Spoiler content