PLURALITET plɯ1ralite4t l. plur1-, l. plɯral1- l. plural1- l. plɯra1l- l. plura1l-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-té 1772—1810. -tet 1688 osv.)
Etymologi
[jfr t. pluralität, eng. plurality, fr. pluralité; till senlat. pluralitas, till pluralis (se PLURAL, sbst.)]
1) (†) antal som utgöres av mer än en enhet, mångfald. Biberg 2: 143(c. 1820). Dalin(1871).
2) större delen (i allm. mer än hälften) av samtliga ifrågakommande enheter av visst slag (särsk. av röster l. röstande vid val l. vid avgörande av beslutsfrågor i en församling), majoritet, flertal; särsk. dels abstraktare: förhållandet att utgöra flertalet l. att ha flertalet på sin sida, (röst)övervikt, dels konkretare, om den grupp som bildar flertalet. Vara i pluralitet, äv. i pluraliteten. Enkel, två tredjedelars pluralitet. Partiet har nu, fick genom valet pluralitet (äv. pluraliteten) i riksdagen. Schmedeman Just. 1192(1688). Pluralitetens mening var, at 5 d(ale)rs contribution blir ståendes. RARP 17: 243(1714). V(ice) Pastor Nils Leander, som vid ofvannämda Prästeval fått Pluralité. VDAkt. 1800, nr 89. Det man vid första ögonkastet märkte var, att ungdomen var i pluraliteten. TurForskn. 3: 17(1918). För detta val (av direktör för konsthögskolan) erfordras en pluralitet av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. SFS 1938, s. 1031.— jfr FOLK-,RÖST-PLURALITET.— särsk. (numera föga br.) i fråga om ett flertal av mer l. mindre konkreta föremål. Pluraliteten af husen (voro) mycket skräpuge. Palmstedt Res. 138(1780). AGSilverstolpe Bokst. 66(1811).
