publicerad: 1953
PLÄGA plä3ga2, v.; pr. ind. sg. plägar, i bet. 10 äv. (numera bl. vard.) plär plä4r l. plæ4r; pr. ind. pl. pläga, i bet. 10 äv. (numera knappast br.) plä plä4; ipf. plägade; sup. plägat; p. pf. plägad.
(pr. ind. sg. plä (-ää) Brasck FörlSon. D 1 a (1645), Livin Kyrk. 24 (1781); pläer (plä´er) Sigfridi G 6 a (1619), Lucidor (SVS) 121 (1669); pläg (pläg´) HH XI. 1: 7 (1530), CupVen. A 4 b (1669); plägar (ple-) G1R 1: 7 (1521) osv.; pläge Bolinus Dagb. 35 (1668), CupVen. A 2 b (1669); pläger (ple-) UpplDomb. 3: 117 (1541), Posten 1769, s. 685; plegier TbLödöse 163 (1590); plägr´CupVen. A 4 b (1669); pläier Visb. 1: 181 (c. 1620); plär (pler) Wivallius Dikt. 99 (c. 1635) osv. — pr. ind. pl. plä (ple, plä´) Brasck FörlSon. F 1 b (1645), Gellerstedt GVis. 64 (1900); pläg´Lucidor (SVS) 376 (1674). pläga (ple-) G1R 1: 33 (1521) osv. plegia TbLödöse 133 (1589). — ipf. plägade (ple-) OPetri Tb. 4 (1524) osv.; plägde SColumbus Vitt. 86 (c. 1670), Kolmodin QvSp. 1: 412 (1732)). vbalsbst. -AN (i ssgn VÄL-PLÄGAN), -ANDE, -NAD (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(bläg- 1708. pfleg- 1642. pleg- 1521—1639. pläg- 1524 osv. pläi- c. 1620. -ga (-ge) 1521 osv. -gia (-gie) 1589—1590)
Etymologi
[fsv. plägha; jfr d. pleje, nor. pleie, (sen)isl. plaga; av mlt. plegen, motsv. t. pflegen; av omstritt urspr. — Jfr PLIKT, sbst.1]
1) (†) vårda, vårda sig om, sköta, ansa; pyssla om; sörja för; delvis möjl. med anslutning till 2; jfr BRUKA 3. Att pläga sin helsa. RP 4: 66 (1634). Hwij wil tu tin kropp så fira, / Pläga, pryda vtan skiäl. Ps. 1695, 279: 2. (Larvernas) verksamhet går ut på, att hjelpa modern med den tillkommande ynglens bättre plägande. SKN 1843, s. 295. Vi pläga och vårda dem (dvs. våra egna svagheter). Kjellén NatSaml. 87 (1902, 1906). — jfr BI-, FÖR-PLÄGA.
2) (utom i vissa trakter numera bl. i vitter stil, ngt arkaiserande) förse (ngn) med l. bjuda (ngn) på l. ge (ngn) mat o. dryck, undfägna, traktera, förpläga; i sht i fråga om ett rikligt undfägnande (särsk. av en gäst) med (god) mat o. dryck; äv. i uttr. pläga ngn med ngt. 2Mack. 2: 28 (Bib. 1541). Twinger ingen mz .. påckande til at plägha idher medh Maat, ööl och brennewijn. L. Paulinus Gothus MonTurb. 230 (1629). Vid kröningen .. lät .. (Kristian II) uppå Slottet i bästa måtton fägna och pläga Riksens-Ständer. Rüdling 203 (1731). Han .. plägades med en sup och en smörbakelse. Larsson i By LantlH 149 (1925). — jfr BE-, FÖR-, VÄL-PLÄGA. — särsk.
a) (numera knappast br.) refl. (jfr b α): förse sig med l. ta för sig av mat o. dryck, förtära ngt, äta o. dricka. Judit 6: 20 (Bib. 1541). När man wille henne öfwertala at någet litet pläga sig, swarade hon: Ingalunda. Hoorn Jordg. 1: 15 (1697). Objuden gäst plägar sig bäst. Östergren (1935).
b) med särskild tanke på traktering med l. intagande av rusdrycker; utom i β numera bl. med bestämning som anger varmed ngn trakteras. ConsAcAboP 1: 568 (1653: plågadh; sannol. felaktigt för: plägadh). När wij komme dijt plägade hon oss medh brännewijn. VDAkt. 1701, nr 113. Som man om natten hade plägat honom, visste han ej hvad han sade. Ahnfelt HofvLif 1: 18 (1880; efter handl. fr. c. 1800). — särsk.
α) (†) refl., abs.: förtära spritdrycker, ”dricka”, ”supa”. Jagh rädz aldramäst han har sigh pläghat. Rondeletius 15 (1614). CVAStrandberg 2: 207 (1865).
β) (numera bl. i vissa trakter) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som fått l. druckit (rikligt med) sprit, ”beskänkt”, överlastad, berusad, ”drucken”. ConsAcAboP 3: 197 (1667). Längre fram på gatan möttes han af några plägade matroser. Gosselman SNAmer. 1: 58 (1833). Larsson i By LantlH 121 (1925).
3) (†) allmännare (delvis att uppfatta ss. bildl. anv. av 2): undfägna l. traktera (ngn) med ngt annat än mat o. dryck, sörja för l. se till att (ngn) får ngt, låta (ngn) komma i åtnjutande av ngt, ge (ngn) ngt; äv. i uttr. pläga ngn l. sig med ngt. (Gud) warder osz sedan wäl plägandes medh en rinnande ström vtaff sine godheet. Muræus Arndt 1: 312 (1647). (Dygden) the ren'sta nöjen ger, / Och oss med menlös vällust plägar. Lindahl MenlöshT 8 (1749). Måttligt dig med nöjen pläga. Kellgren (SVS) 1: 137 (1781). Skulle en och hvar plägas efter förtjenst, hvem skulle då slippa att slita spö? Hagberg Shaksp. 1: 339 (1847); jfr a, 4. — särsk.
a) om utdelande av slag l. stryk o. d. Ekelund Fielding 253 (1765). Spanremmen .. hvarmed husbonden ofta var nödsakad pläga honom. Bergeström IndBref 366 (1770).
b) giva ngt på köpet o. d.; i denna anv. anträffat bl. i ordböcker; jfr PLÄGE-MÅL, PLÄGNING 4. Schroderus Dict. 246 (c. 1635). ÖoL (1852).
4) (†) för att beteckna skipande av rätt; i sådana uttr. som pläga (lag och) rätt, skipa (lag o.) rätt; pläga ngn rätt l. rätten l. lika och rätt l. rätt och skäl l. vad (l. så mycket) som rätten medgiver l. kan giva l. är rätt, sörja för l. se till att rätt skipas med avs. på ngn l. att ngn vederfares vad som är rätt l. dömes l. behandlas i enlighet med vad som är lag o. rätt l. att ngn får sin rätt, ge ngn l. låta ngn komma i åtnjutande av vad som rätteligen tillkommer honom o. d. OPetri Tb. 130 (1526). Plæga .. huariom och enom .. lika och retth. G1R 4: 174 (1527). Han skal pläga idher så mykit som rett är. Därs. 7: 313 (1531). Han må pläge then dödes målsägender hvadt rätten medgiffver. Därs. 26: 601 (1556). Thär som .. Lagh och Rätt icke warit plägat. Chesnecopherus Skäl Ll 4 a (i handl. fr. 1595). Jag skal pläga hwariom och enom af mine Embetes-Bröder, hwad som rätt och skiäligit ware kan. Stiernman Com. 1: 783 (1621). Kon. Mt. i Swerige haffuer alltijdh waret öffuerbödigh, .. at .. pläga K. M. i Danmarck så mycket som rätten kan giffua. Tegel G1 1: 263 (1622).
5) (†) tillgodose l. främja (ngt); jfr BRUKA 5. The hwilka .. sökte igenom thet ene Krigzbullret effter thet andra, sin lust, lycka och förmon at pläga. Widekindi KrijgH 141 (1671). — jfr BI-PLÄGA.
6) med obj. betecknande värksamhet l. tillstånd: bedriva l. (ut)öva l. idka l. förehava resp. upprätthålla l. leva i l. ha l. hysa o. d.; jfr BRUKA 6, 7.
a) (numera bl. arkaiserande) med avs. på värksamhet l. tillstånd som betecknar samarbete l. förbindelse l. relation mellan två (l. flera) parter; företrädesvis i ett antal stående förb., numera nästan bl. i uttr. pläga umgänge l. råd l. vänskap; i sht förr äv. pläga rådslag, samråd, konsilium, överläggning, underhandling(ar), samtal, handel, samkväm, sällskap, korrespondens, kommunikation, förtrolighet, förtroende, bekantskap, gemenskap, fred o. d.; se vidare under resp. sbst. G1R 29: 329 (1559: hanndel). Grefven föresloog .. om een saalthandel man kunde pläga med Ryssen ifrån Hvijte hafvet. RP 8: 228 (1640). Achitophel .. plägade råd med Absalom, huru David skulle jagas ur land och rike! Spegel Pass. 97 (c. 1680). Konung Knut .. eftertrachtar med alle länder en god frid at pläga. Peringskiöld Hkr. 1: 613 (1697). Jag med sådant folck bekantskap aldrig plägde. Kolmodin QvSp. 1: 412 (1732). Pläga ett troget och flitigt umgänge med din Frälsare i bönen. Schartau Pred. 421 (1822). Den spetälske .. fick pläga gemenskap endast med (andra spetälska). Rudin 2Evigh. 2: 413 (1886, 1889). De plägade underhandlingarna. 3SAH 6: 41 (1891). Solen .. hade .. sett (Ares o. Afrodite), när de plägade älskog. Lagerlöf HomOd. 91 (1908). (C. XIV J:s) försök att på en gång pläga nära vänskap med både Preussen och Hannover. HT 1933, s. 78. GHT 1945, nr 69, s. 17 (: umgänge). — jfr FÖR-, RÅD-PLÄGA.
b) (†) med obj. av annat slag. (Från London) berättes, at af 200 Rebeller, som i Skogarne sig fördålt, mycket Röfwerij plägas. OSPT 1686, nr 1, s. 6. Then som .. / .. mörksens gierningar med vett och vpsåt plägar. Vallenius Epistl. 2 (1733). De kunna pläga mycket tal om Christus. Thomander Pred. 1: 443 (1849).
7) (†) (i handling) ådagalägga l. visa (ngt); jfr BRUKA 6. Dhet E.s Högwÿr:tt tächtes här widh pläga emot mig desz wahnlige och wählbekiende wählwilligheet. VDAkt. 1671, nr 92. At uti kärleksvärf et hurtigt sinne pläga. Nordenflycht QT 1745, s. 163.
8) (†) inhämta (ngns mening l. godkännande). H. K. M:t hafwer täcktz pläga wår mening och betänckiande öfwer then Instruction. Stiernman Riksd. 820 (1630). BoupptSthm 1673, s. 1382 a.
9) (†) med obj. betecknande ett visst handlingssätt l. form vari ngt företages l. sed o. d.: bruka; använda; jfr BRUKA 8. The ceremonier, som man hafver pläghat. RA I. 1: 120 (1529). De vid vissa högtidliga tillfällen plägade seder och bruk. Holmberg Nordb. 274 (1852).
10) (utom i bygdemålsfärgat spr. i allm. med ngt vitter l. ålderdomlig prägel) i förb. med en följande (stundom underförstådd) inf. (nästan alltid utan inf.-märke), betecknande den (det) av inf. angivna handlingen l. skeendet l. tillståndet ss. en vana resp. ngt vanligt l. det vanliga; dels pers. (äv. med saksubj.), i uttr. pläga göra l. vara så l. så, ha för vana l. vara van att göra l. bruka göra resp. vanligtvis vara (förhålla sig) så l. så; dels opers., i uttr. det plägar ske så l. så, det är vanligt l. det vanliga att det sker l. det brukar ske så l. så; jfr BRUKA 9. Det plägar så gå. Som man plägar säga, betecknande att ngt är ett vanligt talesätt l. uttryck. G1R 1: 7 (1521). Om höghtides daghen plägade landzhoffdingen giffua folkena en fånga löösz. Mat. 27: 15 (NT 1526). UpplDomb. 3: 117 (1541: pleger att göra). Gerna plägar så wara medh Herre tienst, at then best förtient haffuer han warder wärst lönt. SvOrds. A 7 a (1604). Kyrkian, som man säya plägar, står midt i byn. Peringskiöld MonUpl. 288 (1710). Som barn plä gerna, / Sprang Gustaf med Christina Gyllenstjerna / Och lekte hök och dufva. Franzén Skald. 3: 22 (1829). (Riddaren) gick .. stödjande sig på ekepåk, såsom han plägade göra, då han var ute att se på åkrar och ängar. Rydberg Sing. 53 (1876). Det slags högfärd, som plär göra folk rundhänta. Bergman JoH 115 (1926).
Ssgr: A: PLÄG-SED, se d. o.
B (†): (2 b) PLÄGE-BÄGARE. dryckesbägare (använd vid traktering av gäster o. d.). Dijkman AntEccl. 83 (1678, 1703). —
(3 b) -MÅL. = plägning 4 a. Then Danske Militien .. (förhöll sig) vthi lijka Oskickeligheet in til thes the aftåga skulle, sidst til ett Valet och Plägemål satte skantzen widh Ryszby i brand. Widekindi G2A 144 (c. 1676).
Avledn.: PLÄGARE, m.||ig. [fsv. pläghare i ssgn hörrari pläghare, person som bedriver hor (SvKyrkobr. 354); jfr t. pfleger]
1) (†) till 1: hjälp(are) l. vårdare l. dyl. Huru förordnar .. (Jesus åt sin moder) en Plägare i hennes bedröffueliga Änkedom. PJGothus Mollerus Sol. 396 (1605).
2) (numera bl. tillf., arkaiserande) till 2: person som förplägar ngn med ngt; äv. oeg. l. bildl. Columbus BiblW H 2 a (c. 1670). Han (dvs. bägaren) är de brinnande / Sinnenas plägare / Vida kring jordens rund. Wennerberg 3: 65 (1883). —
PLÄGLIG l. PLÄGELIG, adj. (-elig 1540—1722. -lig 1532—1778) [av mlt. plegelik, plechlik, t. pfleglich] (†) till 9, 10.
1) som är i bruk; utan bestämd avgränsning från 2. VDAkt. 1722, nr 409. All handkyssning var äfven, ehuru efter förra ceremonielet pläglig, nu förbuden. GJEhrensvärd Dagb. 2: 333 (1778).
2) sedvanlig, vanlig; jfr 1. G1R 8: 150 (1532). Atuj (dvs. att vi) wille lathe bisperne her i landet komma till theris wanlige och pleglige stått igen. Därs. 9: 134 (1534). Därs. 13: 33 (1540). —
PLÄGNAD, r. l. m. (numera bl. arkaiserande, mindre br.) till 2: förplägnad. Œdman Bahusl. 355 (1746). Vid barnsöl och begrafningar ödslades det med plägnaden. (Malmberg o.) Nordén GNorrk. 123 (1913). Östergren (1935). jfr för-, väl-plägnad. —
PLÄGSAM, adj. [jfr sv. dial. (Västerb.) plägsam] (†) till 2 b: begiven på starka drycker. KyrkohÅ 1916, s. 109 (cit. fr. 1853).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content