1) (numera föga br.) förhållandet att en enskild person l. en viss kategori personer brukar uppträda l. handla på ett visst sätt, vana hos en enskild person l. en viss kategori av personer, (ngns) sed l. sedvana; jfr BRUK 5. Mark. 15: 8(NT 1526). Susanna (kom) medh twå pijghor, såsom hennes plägsidh war, in j trägården til at twå sigh. Sus. 15(Bib. 1541). (Många ha) hafft pläsedh ath skiute effter siäler. G1R 24: 28(1553). Kolmodin QvSp. 1: 16(1732). Adlerbeth Æn. 56(1804). Östergren(1935). Det var aldrig konungars plägsed att beröva folket dess rättigheter. KyrkohÅ 1942, s. 108(efter handl. fr. c. 1597).
2) allmän l. traditionell sed l. sedvänja, (allmänt) skick o. bruk; ofta närmande sig bet.: tradition; jfr BRUK 6. OPetri Hb. E 3 a(1529). Gammal landsens plägseed är lag när han har skääl med sig. Murenius AV 163(1647). De åtskilliga bruk och plägseder, som utmärkt .. (julen) i äldre och nyare tider. AJourn. 1820, nr 3, s. 1. Att hålla bön hemma med sjungande och läsande ur postilla, är .. en vacker plägsed, gängse i hela Norrland. Læstadius 1Journ. 2(1831). SvFolket 3: 342(1938). — jfr RÄTTS-,SÄLLSKAPS-PLÄGSED.
SAOB
