POLAR pωla4r, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. polare, eng. polar, fr. polaire; substantivering av POLAR, adj.]
mat. linje som vid ett kägelsnitt står i sådant förhållande till en punkt (pol) att en genom punkten dragen sekant skär linjen o. kägelsnittet så, att man får 4 punkter i harmoniskt förhållande; jfr POL, sbst.1 7 d γ, POLAR-LINJE. Lindelöf AnGeom. 121 (1864).
