publicerad: 1953
POLARISATION pω1laris1aʃω4n l. pωl1- l. pol1-, äv. -atʃ-, r. l. f.; best. -en ((†) = (Berzelius i VetAH 1820, s. 199, Fock 1Fys. 605 (1855))); pl. -er.
Etymologi
1) (i fackspr.) motsv. POLARISERA 2, om förhållandet att (magnetisk) polaritet uppstår. VetAH 1820, s. 199. Därs. 202.
2) fys. o. el.-tekn. motsv. POLARISERA 3, om förhållandet att (elektrisk) polaritet uppstår l. om förhållandet att en förskjutning av elektriska laddningar äger rum i ett dielektrikum o. d.; särsk. om förhållandet att en elektromotorisk kraft som värkar i motsatt riktning mot den ursprungliga strömmen uppstår vid elektroderna i galvaniskt element l. elektrolytiskt bad o. d. Dielektrisk polarisation. Berzelius Kemi 3: 73 (1818). Moll o. Rudberg Fys. 3: 38 (1934; i galvaniskt element). Den mest påtagliga .. följden av polarisationen (av det elektriska fältet mellan två isolerade ledare) är .. sänkning av ledningsförmågan .. efter inkoppling till spänningskällan. TT 1944, s. 137.
a) fys. motsv. POLARISERA 4 b, om förhållandet att strålning (av ljus l. värme o. d.) påvärkas, så att olika egenskaper visa sig i olika mot en stråle vinkelräta riktningar. Lineär l. rätlinjig polarisation. Elliptisk polarisation. Cirkulär polarisation. Berzelius Res. 345 (1819). Äfven i anseende till polarisation äger full öfverensstämmelse rum mellan värmets och ljusets fenomener. Fock 1Fys. 435 (1854). Röntgenstrålningens polarisation. 2NF 34: Suppl. 462 (1922). jfr CIRKULÄR-POLARISATION.
b) (i fackspr.) motsv. POLARISERA 4 c, om (undersökning av) ämnes förmåga att vrida polarisationsplanet hos lineärt polariserat ljus; i sht i fråga om sockerlösning o. d. (Bet-)Saften skulle approximativt hafva visat saturation 18 proc. samt polarisation 16,8 proc. TT 1874, s. 164. SFS 1922, s. 533.
Ssgr [i regel med motsvarigheter l. förebilder i t., eng. o. fr.] (i allm. till 3 a): POLARISATIONS-APPARAT. (i fackspr., i sht fys.) apparat för undersökning av polarisationsfenomen. Edlund ÅrsbVetA 1852, s. 41. KommentSvFarm. 793 (1904). —
-FOTOMETER. (i fackspr., i sht astr.) apparat för mätning av ljusstyrka hos stjärna o. d. med ledning av polarisationsfenomen. 2NF (1914). —
-HELIOSKOP. (i sht förr) astr. helioskop vari solljuset försvagas gm polarisation. HeimdFolkskr. 8—9: 22 (1893). —
-INSTRUMENT. (i fackspr., i sht fys.) = -apparat. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 197. —
-PLAN, n. fys. plan som är vinkelrätt mot svängningsriktningen hos lineärt polariserad strålning. Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 8. —
(2) -STRÖM. fys. o. el.-tekn. gm polarisation uppkommen elektrisk ström i galvaniskt element l. elektrolytiskt bad o. d., sekundär ström. Björnström StElektrotherapi 7 (1863). —
-VINKEL. fys. om den (av den reflekterande kroppens brytningsindex beroende) infallsvinkel som medför att strålning som reflekteras blir lineärt polariserad. Edlund ÅrsbVetA 1850, s. 35.
Spoiler title
Spoiler content