POLARIMETER pω1larime4ter l. pωl1- l. pol1-, l. pωlar1- l. pωla1r- osv., r. l. m.; best. -n; pl. -trar.
(i fackspr.) instrument för mätning av graden av polarisation i en ljusstråle l. för mätning av ett ämnes förmåga att vrida polarisationsplanet hos lineärt polariserat ljus; särsk. om instrument för bestämmande av en lösnings sockerhalt med ledning av dess optiska vridningsförmåga. Grönberger Hvitbet. 33 (1872). (En viss sockerlösning) vrider i en vanlig cirkeldelad polarimeter 32° 24' i ett rör på 2 dm. och håller 26.048 gr. rörsocker. KemT 1906, s. 94. Smith OrgKemi 11 (1938).
Avledn.: POLARIMETRISK, adj. (i fackspr.) som innebär l. har avseende på en undersökning med polarimeter. En polarimetrisk undersökning af sockrets beskaffenhet. BtRiksdP 1893, I. 1: nr 2, s. 19.
