[jfr d. pompøs, t. pompös, eng. pompous; av fr. pompeux (f. -euse), motsv. senlat. pomposus, av lat. pompa (se POMPA, sbst.1)]
som utmärkes av prakt o. ståt; som gör ett praktfullt l. storslaget intryck gm sin storlek l. mäktighet l. tyngd l. rika utsmyckning o. d.; praktfull, storståtlig, pampig, magnifik; stundom: mäktig. Swedberg Schibb. 290(1716). Det på en gång pompösa och förfärliga fenomenet (näml. Hamburgs brand 1842). Kullberg Bref 1: 5(1844). Rådhuset .. en pompös byggnad med tung prakt. 3SAH 13: 133(1898). Den breda tvåmanssängen, en tung och pompös Karl Johanspjäs. Krusenstjerna Fatt. 4: 324(1938). — särsk.
b) om muntlig l. skriftlig framställning l. om musik o. d.: praktfull, festlig l. dyl.; numera nästan bl.: som utmärkes av en viss tung, högtidlig (o. rikt utsmyckad) stil; ofta med bibet. av: högtravande, bombastisk, svulstig. (Intåget) sker under en pompeuse marche. Gustaf III 3: 210(1782). En synnerligen pompös dedikation till .. konung Ludvig XIII. Bolin Statsl. 1: 325(1870). (Henriadens) pompösa retorik. Alving SvLittH 2: 14(1931).
c) om person l. ngns uppträdande o. d.: som uppträder storslaget l. pampigt resp. som utmärkes av storslagenhet l. pampighet; stundom med bibet. av.: pösig l. uppblåst l. dyl. Denna själfvalda domstol som satt sig så pompöst i litteraturens hallrätt. Strindberg TjqvS 5: 19(1886, 1909). En .. pompös och yverboren narr. Hellström Malmros 286(1931). (Han talade i) en .. pompös ton. Spong Sjövinkel 77(1949).
Avledn.: POMPÖSHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara pompös, pompa. SD(L) 1904, nr 302, s. 8.
