SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PONDERERA, v. -ade.
Ordformer
(-dera 1670. -derera 16171904)
Etymologi
[jfr t. ponderieren, överväga, eng. ponder, fr. pondérer, avväga; av lat. ponderare, väga, överväga, till pondus (gen. ponderis; se PONDUS). — Jfr PONDERABEL]
(†)
1) väga (ngt); hålla i jämvikt, motväga, uppväga; balansera (ngt); äv. bildl. (jfr 2, 3). Förr än man .. edt huusshålld .. uppå Landzbygden inrättar .. (bör man) betänkia .. ortens Situation .. däss godhet .. och hwad expenser däremot skall upgå, i förtäring, löningar .. (osv.), hwilket allt man bör .. ponderera och wäga emot hwart annadt. Rosenhane Oec. 7 (c. 1662); jfr 2. Ekbohrn (1868).
2) (noga) överväga (ngt), betänka, tänka på. När H. F. N:de betrachtar, öfwerwäger och pondererar de många feel, stoore brister och margfalliga gravamina som uthi E. K. M:tz konungzlige regeringh infalla. RA II. 2: 27 (1617). Dett står hwar och een, som saken rätt pondererer, lätteligen till öfwerwäga. HSH 24: 350 (1633). Kling Spect. Qq 4 a (1735). Ekbohrn (1904).
3) tänka ut (ngt). Orsaken till Schröderheims vänskap (för Erik af Wetterstedt) ansåg Ehr(ensvärd) lätt att ponderera. BL 20: 216 (1852; efter handl. fr. 1779).
Spoiler title