publicerad: 1954
PRATA pra3ta2, v. -ade; o. (i förb. pratas vid) PRATAS pra1tas, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING (tillf.; DN(B) 1953, nr 170, s. 3); PRATARE, PRATERSKA, se avledn.; jfr PRAT, sbst.1
Ordformer
(-a 1651 osv. -as 1794 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. prate; av mlt., lt. l. holl. praten, motsv. eng. prate; möjl. ytterst av ljudhärmande urspr.]
tala; i sht dels om tal vid samtal l. i vanlig samtalston l. tal med enkel, vardaglig prägel, dels ngt nedsättande, betecknande talet ss. mindervärdigt i ett l. annat avseende (se särsk. a γ, c, d, e); i anv. med pluralt subj. ofta liktydigt med: samtala, talas vid; jfr PLADDRA, RESONERA, SLADDRA, SNACKA; dels intr., dels (i vissa anv.) tr. (se särsk. a, e). Prata med ngn om ngt. Sitta och prata. Arvidi 51 (1651; utan angiven bet.). RARP 8: 138 (1660). Någre pratade om sin härkomst och höga Släkt. Dalin Arg. 1: 131 (1733, 1754). (Sven Duva) lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så: / ”Om jag (osv.)”. Runeberg 2: 52 (1846). Prata inte i (kort-)spel! Strix 1904, nr 26, s. 8. Vi diskuterade inte, vi bara satt och pratade i största allmänhet. SvD(B) 1945, nr 19, s. 10. — jfr IN-, KALL-, NATT-, SMÅ-PRATA samt LÄTT-PRATAD. — särsk.
α) med obj. bestående av ett allmänt neutralt pron. (i sht vad) l. en bisats inledd av vad. Lagerbring 1Hist. 1: 238 (1769). Hvad i Herrans namn pratar han? Blanche Hitt. 31 (1848). Den som pratar mycket, ljuger äfven mycket. Granlund Ordspr. (c. 1880). Nordström Landsortsb. 134 (1911).
β) (mera tillf.) med ord l. dyl. ss. obj. Nu .. ska vi prata ett förtroligt ord med buteljen. Carlén Rosen 399 (1842). Hon kan prata nitton ord på dussinet. Granlund Ordspr. (c. 1880).
γ) med innehållsobj. betecknande ett visst slags tal, särsk. meningslöst l. dumt l. värdelöst tal, i sådana uttr. som prata dumheter, strunt, skräp, smörja, persilja, gallimatias; jfr d, e, f. Säfström Banquer. N 3 b (1753). Nu pratar ni strunt igen. Wingård Minn. 1: 47 (1846). Han pratade persilja. Wetterbergh Selln. 302 (1853). Prata inte smörja. Olsson BlåUndr. 47 (1932). särsk. (†) i uttr. prata historier, berätta historier. Fischerström Mäl. 56 (1785).
δ) med obj. betecknande det ämne som dryftas. De pratade politik hela kvällen. Efter denna akademiska konstproduktion prata vi poesi till dess klockan .. är 9. Edholm C15T 56 (1861). (De) pratade grönsaker. Hedberg Räkn. 285 (1932).
ζ) med obj. o. bestämning som anger resultatet; särsk. (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som prata ngn full, prata ngns öron fulla o. d., tala så mycket med l. för ngn att han blir fylld (o. påvärkad) av vad som sagts; prata sju stugor fulla, tala oerhört mycket. Han .. pratade mig full från morgon till afton. Dahlgren Herrgårdssl. 199 (i handl. fr. 1799). Han kommer alla dagar och pratar mina öron fulla. Nordforss (1805). Han .. pratade sju stugor fulla. Runeberg ESkr. 1: 159 (1836). Laura pratade henne snart litet munter igen. Knorring Förh. 2: 416 (1843). Werin Brontë Blåst 35 (1927).
η) (†) med direkt anföring ss. obj.: säga, yttra; jfr e slutet. Intet kommer tu i himmelen, at tu läs och pratar, Herre, Herre. Swedberg Ungd. 523 (1709).
b) i vissa stående uttr. o. förb. (jfr a ζ), t. ex. prata i vädret, säga ngt som saknar all grund l. ngt som det icke är ngn mening med l. som är dumt l. nonsens o. d.; prata i nattmössan, icke riktigt veta vad man säger, säga ngt fullkomligt barockt l. dumt (se NATT-MÖSSA 1 b); prata bredvid mun(nen), se BREDVID I 1 c, MUN, sbst.1 4 a; prata i mun(nen) på varandra, om två l. flera personer: prata på en gång; jfr MUN, sbst.1 4 j; prata i sömnen, tala i sömnen. Dalin Hist. III. 1: 463 (1761). Alldeles uppenbart är, att han pratat i vädret, utan att veta hvad han talade om. NDA 1912, nr 274, s. 4. De pratade i mun på varandra. Lagerkvist Bar. 19 (1950). — särsk.
α) (†) prata ur skolan, ”skvallra ur skolan”; jfr e. Deleen Meidinger 218 (1825). Fryxell Ber. 7: 110 (1838; efter handl. fr. 1635).
β) (†) prata för skålen.
c) i mer l. mindre tydlig motsättning till: handla. Linné Bref I. 2: 139 (1750). Det pratas för mycket och handlas för litet. SvD(A) 1934, nr 173, s. 6.
d) om grundlöst l. orimligt l. barockt l. dumt tal; jfr a γ, b.
α) (mera tillf.) ss. vbalsbst. -ande; i uttr. lösligt pratande o. d. Segerstedt Händ. 15 (1920, 1926).
β) (vard.) i fraser som användas för att ge uttryck åt ett (värkligen menat l. bl. låtsat) avvisande av vad ngn sagt, t. ex. å prata, (så) du pratar, prata inte, vad pratar du. (Fredrik) har gjort sina föräldrar den allrastörsta sorg! .. Åh prata. Almqvist Col. 27 (1835). Det var ju som ett bröllopsbord det här! .. Du pratar, du! kurrade hon. Sjödin StHjärt. 166 (1911).
e) om tal som utgöres av skvaller l. rykten o. d.; ofta tr., med ett allmänt neutralt pron. ss. obj.; jfr a γ samt SKVALLRA, SÄGA. Folk pratar alltid så mycket, har så mycket att prata om. Ge folk ngt att prata om. Han bryr sig inte om vad folk pratar. Björn Vestind. 63 (1791). Hetty säger, att folk pratar här i huset om Rika, och ... Hon tecknade hän åt Sten Örrings rum. Ullman FlickÄra 132 (1909). Det kunde undras vad hon gjorde här. Det kunde börja pratas. Beijer BritaGrossh. 277 (1940). — särsk. (tillf.) ss. anföringsverb: (ryktesvis) säga; jfr a η. Björn Besynn. 67 (1792).
f) föra skrytsamt l. storordigt tal o. d., skrävla, skryta; numera bl. ngn gg, tillf., i uttr. prata stort. Hafwer man icke hördt monga med stor förmätenhet prata. Swedberg Dödst. 333 (1711). Prata stort. MoB 1: 122 (1788).
g) oeg. l. bildl., om fågelläte som liknas vid prat. Snart derefter började bofinken prata och småträta. Törneros (SVS) 1: 196 (1824). Forsslund Djur 110 (1900).
2) i uttr. prata ngt av sig o. d.
a) prata så att l. till dess man blir fri från ngt. Fick han bara prata af sig sin tankespänning. Öberg Makt. 1: 155 (1906).
b) prata så att man mister ngt; särsk. i uttr. prata huvudet av sig (jfr huvud 1 g). Palmblad Nov. 2: 205 (1819, 1841). —
1) prata så att l. till dess man blir fri från (ngt); gm sitt prat komma (ngt) att försvinna. Tegnér (WB) 9: 149 (1841). Ni har .. förmågan att prata bort den värsta misstämning. Janson CostaN 2: 96 (1910).
2) resonera bort (faktum, fel o. d.). Knorring Torp. 2: 93 (1843). Faktum gick inte att prata bort. Fogelström Somm. 157 (1951).
3) (numera bl. tillf.) ”göra bort” (ngn) med sitt prat (så att han icke har ngt att komma med l. icke längre kan reda sig l. dyl.) Andersson, som icke gerna låter prata bort sig då han har någon affär för hand. Wingård Minn. 3: 162 (1846). Sundén (1888).
5) förnöta l. bortöda l. fördriva (tid) med prat, tillbringa (ngt) under prat. Holmberg 2: 9 (1795). De .. prata bort sin dag. TurÅ 1904, s. 306. —
PRATA FÖR10 4.
PRATA I10 4. inbilla l. sätta i (ngn ngt). Knorring Torp. 1: 161 (1843). Nordström Amer. 241 (1923). —
PRATA IFRÅN10 04 l. FRÅN4.
2) i uttr. prata sig ifrån ngt l. ngt ifrån sig, prata sig fri från ngt, gm prat laga så att man undgår ngt. Weste (1807). Runeberg 4: 215 (1834).
3) (mera tillf.) i uttr. prata ifrån sig, säga (allt) vad man har på hjärtat, tala ut. Strindberg Kamm. 4: 20 (1907). —
PRATA IHJÄL10 04. alldeles trötta ut (ngn) med sitt prat. Wetterbergh Penning. 261 (1847). jfr ihjälprata. —
PRATA OMKULL10 04 l. IKULL04 l. KULL4. i en diskussion l. dyl. alldeles ”göra bort” (ngn) med sitt prat (gm att vederlägga hans argument l. förvirra honom så att han icke längre kan reda sig o. d.). Törneros Bref 2: 209 (c. 1830). SvD(A) 1931, nr 178, s. 3. jfr kullprata. —
PRATA UT10 4.
1) (†) (ut)säga (ngt); ”sjunga” ut med (ngt). Om jag pratar ut hvad som är sannt, och hvad jag tänker. Bremer Hertha 220 (1856). Att få prata ut sin förargelse. Strindberg Fagerv. 216 (1902).
2) säga (allt) vad man har på hjärtat, tala ut. Björn Okände 79 (1791). Vi få väl riktigt prata ut, när vi råkas. Fröding Brev 227 (1895). —
PRATAS VID10 4. talas vid, samspråka. Envallsson ÄdelmBönd. 17 (1794). Han och Brunell gick undan för att pratas vid. Olsson Nye 219 (1947).
Avledn.: PRATARE, m.||ig. person som pratar; i sht förr äv.: pratmakare; numera företrädesvis ss. senare led i ssg. SedolärMercur. 1: nr 8, s. 2 (1730). En talträngd och narraktig pratare. Hof Underr. 32 (1766). jfr (med oklar bet.): (Kläder rekvireras) För Dwärgen Hanschen .. För dahlegåssen till een dahlklädningh .. För lille Prataren till 2:ne långa råckar m. m. KlädkamRSthm 1674, s. 184 b. Därs. 1675, s. 370 a. jfr stor-pratare. —
PRATERSKA, f. kvinna som pratar; i sht förr äv.: pratmakerska; numera företrädesvis ss. senare led i ssg. Palmfelt Molière 82 (1738). Eurén Kotzebue Orth. 2: 30 (1794). jfr stor-, telefon-praterska. —
PRATIG, adj. [jfr sv. dial. o. nor. dial. pratug, holl. pratig; möjl. äv. att hänföra till prat, sbst.1] (vard.) pratsam; äv. om tal o. d.: mångordig. SvLekar(GAAkad.) 1: 97 (c. 1860). Lars Andersson, som var en av de pratigaste i klassen. Lundh EvLustg. 128 (1928). jfr stor-pratig.
PRATSAM, adj. [jfr nor. pratsam, holl. praatzaam; möjl. äv. att hänföra till prat, sbst.1] som pratar gärna (o. mycket), språksam, talför; meddelsam; motsatt: tystlåten; äv. om ngns sätt l. humör o. d. Serenius Rr 4 a (1734). Pratsam tunga förtalar sig ofta. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den alkoholkonsumerande .. blir pratsam och högröstad. Bolin VFöda 340 (1934). Värdinnan, som var på pratsamt humör. Tjerneld RödAmar. 71 (1951). särsk. om skriftlig framställning, stil o. d.: mångordig, svassande l. dyl. 3SAH LIX. 3: 277 (1845). Åtminstone blevo svaromålen ibland mera pratsamt vidlyftiga än som var strängt nödvändigt. GHT 1934, nr 14, s. 10.
Avledn.: pratsamhet, r. l. f. språksamhet. Serenius Rr 4 a (1734). Krusenstjerna Pahlen 5: 312 (1933).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content