SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
LÄTT lät4, adj.2 -are ((†) superl. -est 2SthmTb. 1: 162 (1546), Swedenborg RebNat. 1: 219 (1712); -ist G1R 8: 279 (1533), Därs. 10: 98 (1535)); n. o. adv. =.
Ordformer
(let(h) 15241707. lä(ä)t(h) 15261727, 1758 (: läthet). lätt (-e-) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. lätter, motsv. d. let, nor. lett, isl. léttr, got. leihts, fsax. līht, fht. līht(i), t. leicht, av ett germ. līht(i)a-, av lenht(i)a-, av ieur. lengh-; jfr gr. ἐλαχύς, liten, kort, låg; jfr äv. det onasalerade lat. levis, av äldre leghṷis. — Jfr ELEVERA, LUNGA, LÄKTARE, sbst.1]
1) som har (absolut l. relativt) ringa tyngd, som icke väger mycket, icke tung; äv. (i fackspr.): som har låg specifik vikt. Lätt tungvikt, viss viktklass i brottning. Lätte Wahrur. Stiernman Com. 1: 657 (1615). Trädh, som .. (spegeln) war vthi satt, / War starkt och lätt. Forsius Fosz 434 (1621). Han är lätt som en fiäder. MontLouis FrSpr. 290 (1739). Den stora betydelse de lätta metallerna, särskilt aluminium, fått för nutida industri. TT 1927, Allm. s. 63. Han har på sista veckan blivit 2 kg. lättare. Östergren (1932). Ett tyngre träslag .. har i regel en högre glans än ett lätt. HantvB I. 2: 7 (1934). — jfr DIM-, DRÖM-, DUN-, ETER-, FJÄDER-, FJÄRILS-, SKY-, VIND-, VÄDER-LÄTT m. fl. — särsk.
a) som icke har full l. normal vikt. — särsk.
α) om mynt: som har mindre guldhalt (l. silverhalt) än normalt, underhaltig, underviktig; äv. om myntfot. OPetri Tb. 35 (1524; uppl. 1929). ArvskifteSthm 4/11 1659. Utlänningarna, hvilka efter handen hos sig införde en lättare Mynt-fot. Berch PVetA 1753, s. 10. EkonS 1: 258 (1893).
β) (†) om viktenhet i visst viktsystem som är lättare än motsv. enhet i ett annat viktsystem o. som användes vid vägning av vissa varor; äv. om viktsystem. Faggot PVetA 1747, s. 47. Åstrand (1855).
γ) om säd: som är lättare än normalt, underviktig; dålig. GullbgDomb. 22/5 1637. ÖgCorr. 1854, nr 71, s. 1.
b) om börda o. d.: icke tung, som utan svårighet kan bäras; äv. bildl. (jfr nedan). Min bördha är lett. Mat. 11: 30 (NT 1526). Så gör nu tu then hårda tienisten och thet swåra oket lettare. 1Kon. 12: 4 (Bib. 1541). Ett motgångs Nöije, som gör motgångs bördan lätter. Runius (SVS) 1: 158 (1702; bildl.). Var honom trofast och hans ätt, / Gör kronan på hans hjessa lätt. Strandberg SångPans. 38 (1845). Det är lätt börda, som med lust bäres. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. bildl.: som icke är svår att uthärda l. bära, icke tyngande l. tryckande. Wår bedröffuilse (then doch timelighen och lät är). 2Kor. 4: 17 (NT 1526). (Det) som gör lifvet ljuft, och dagarne trefna och lätta. Bremer Nina 257 (1835). De utlagor, som skulle erläggas i penningar, blefvo lättare, ju lättare penningarne blefvo (genom pänningvärdets försämring). Malmström Hist. 4: 399 (1874). Tunga dagar och lätta ögonblick. Lundin (o. Strindberg) GSthm 397 (1881).
c) mer l. mindre bildl. (jfr b). Man haffuer wäghit tigh på eenne wågh, och funnet tigh alt för lettan. Dan. 5: 27 (Bib. 1541). Rätten väger mot makt för lätt. Melin Dikt. 2: 58 (1900, 1904). — särsk. [med anslutning till Dan. 5: 27 (se ovan)] i uttr. befinnas för lätt o. d., om person: visa sig icke hava behövliga förutsättningar för viss befattning o. d. Wettermahn har vahrit inne hoss Fältsuprin[ten]denten i meningh kunat blifva präst, mehn han fanss förletan .. och blef tilsagdh att gifva sigh hem. KKD 7: 140 (1707). Många kandidater hafva varit nämda (vid riksdagsmannavalet); åtskilliga hafva redan på förhand befunnits allt för lätta. VL 1896, nr 35, s. 2.
2) som består l. förfärdigats av l. är utrustad med l. avsedd för material resp. materiel l. delar l. tillbehör av jämförelsevis ringa tyngd o. små dimensioner. En ”lätt” (telegraf)-linie af cirka 6000 meters längd. SD(L) 1897, nr 408 A, s. 4. En .. lätt motorcykel. SvD(B) 1927, nr 201, s. 5. — särsk.
a) mil. Lätt beväpnad, förr äv. lätt väpnad, beväpnad med lätta vapen. Lätt kanon o. d., kanon osv. varur lätta projektiler avskjutas; lätt artilleri, utrustat med lätta pjäser. G1R 14: 144 (1542). En ryttare, som är lätt väpnad. Lind (1749). Till det lätta eller Fält-Artilleriet höra Fält-Canonerna. Törngren Artill. 2: 5 (1795). Lätta kanoner. VFl. 1916, s. 156. — särsk. om krigare: försedd med lätt utrustning o. beväpning (o. därför mera rörlig; jfr 4); i sht om trupp l. truppslag med dylik utrustning osv. The lätteste Soldater begynna waanligha Strijden medh Skärmyslande. Schroderus Comenius 711 (1639). Lätt rytteri. Serenius (1741). Lätta troupper. PH 8: 304 (1766). Lätta Dragonerna af Konungens Lif- och Hustrupper. Rosenstein 1: 122 (1787). Skidlöpare äro lätt Infanteri. KrigVAH 1806, s. 26. Janson CostaN 1: 172 (1910). särsk.
α) bildl. (Rägnets) lätta Hielpe-Troupper, Slag-regn och Skur-regn. Tessin Skr. 23 (1762). Som blomstren skifta i det gröna, / så skiftar diktens lätta här. Tegnér (WB) 4: 6 (1822). De båda flickorna tillhöra gatans lätta garde. NDA(A) 1923, nr 81, s. 4; jfr 8 b.
β) (i fråga om ä. förh.) i uttr. ställa (en truppstyrka) på lätt fot, förse (en truppstyrka) med lätt utrustning m. m. Schybergson FinlH 2: 228 (1889).
b) [jfr d. let matros, holl. lichte matroos; sannol. uppkommet i anslutning till a] (†) i uttr. lätt matros, lättmatros. Jag var då pojke och lätt matros uppå skutan. Sehlstedt 1: 104 (1850, 1861).
c) om fartyg: som är av klenare konstruktion o. därför mindre tung o. mera snabbseglande (l. lätt att ro); jfr 4; särsk. om krigsfartyg: som för svagare artilleri (o. är försedd med svagare pansarskydd). Lätta sjöstridskrafter. Schmedeman Just. 927 (1685). Lätta pansarfartyg. UB 7: 407 (1875). Se, der kommer in i hamnen / Lotsen på sin lätta båt. Wirsén Dikt. 41 (1876). Lätt kryssare. Ramsten o. Stenfelt (1917).
d) som har fina former o. icke värkar tung; ofta om byggnad l. del av byggnad. Tegnér (WB) 2: 212 (1816; i bild). De lätta tempelhvalfven. Därs. 5: 56 (1824). Hufvudet bör (hos hästen) vara lätt, det vill äfven säga väl proportioneradt i förhållande till kroppen. Billing Hipp. 88 (1836). Lätta, luftiga arkader. Hahr ArkitH 168 (1902).
e) om häst: av klenare kroppsbyggnad, icke tung (o. därför mera rörlig o. snabb; jfr 4); i sht förr äv.: rörlig, snabb. Svart Gensw. H 5 b (1558). Husarhästen, hvilken .. bör vara finare, smidigare och lättare (än dragonhästen). Sjöstedt Husdj. 1: 146 (1859). Juhlin-Dannfelt 16 (1886).
3) som har jämförelsevis ringa täthet l. fasthet o. d.; tunn; icke kompakt l. massiv. — särsk.
a) om tyg: förfärdigad av tunnare tråd l. med glesare vävnad (o. därför av ringa tyngd); jfr LUFTIG 3 a; äv. om klädesplagg tillvärkat av dylikt tyg. Lätt dräkt, lätt klädd o. d., äv.: ofullständig klädsel resp. ofullständigt klädd l. som har mycket litet på sig; jfr 14. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Slafvinnornas lätta, / Fladdrande slöjor. Stagnelius (SVS) 3: 65 (1817). Lätt kostymerade damer. Quennerstedt StrSkr. 2: 238 (1913, 1919). Det lätta muslinet. Siwertz JoDr. 28 (1928).
b) i sht landt. om jord: som till stor del består av sand o. d. (o. som således utan svårighet kan bearbetas; jfr 10), sandig, lös, mager; motsatt: styv, tung. G1R 15: 217 (1543). I lät Jord kan man dröija in emot Lars-Mässo dagarne (med sådden). Salander Gårdzf. 84 (1727). Upsala(A) 1921, nr 46, s. 6.
c) om mat: icke kraftig, som icke kännes besvärande för matsmältningen; äv. om vin l. tobak o. d.: som har obetydlig halt av alkohol resp. nikotin, svag, motsatt: stark. Forsius Fosz 310 (1621). Lätt och tilräckelig föda. PH 6: 3863 (1755). Lätt måltid. Lindfors (1815). Lättare Cigarrer. LdVBl. 1846, nr 30, s. 3. En lätt vinsort. Sturzen-Becker 1: 184 (1861). BygdFolk 1: 281 (1927).
d) (i vitter stil) bildl., om luft, moln o. d.: som ger intryck av lätthet; om luft särsk.: icke tryckande. Luften är .. ren och lätt. Lidner (SVS) 2: 33 (1783). Lätta moln. Tegnér (WB) 8: 7 (1836). 3SAH 2: 76 (1887).
e) oeg., om färg: ljus, matt. Miniatursk. 41 (1784). Ett haf af gula dyner, som tonade af i allt lättare nyanser vid den östra horisonten. Hedin GmAs. 1: 463 (1898). Man gör början med de mörkaste partien och går så gradvis öfver till de lättare och lättaste. Tallberg Etsn. 13 (1912).
4) (numera bl. i vitter stil) som (i sht på grund av ringa tyngd l. smidig kroppsbyggnad) rör sig l. kan röra sig (gå, springa, flyga osv.) utan ansträngning, rörlig, spänstig, snabb; äv. om kroppsdel. Hade han (dvs. räven som förföljdes av hundar) ey så lätter warit, / Så hade han wist rätt illa farit. Forsius Fosz 445 (1621). En ganska lätter Watnfoghel. Linc. M 5 b (1640). En Sparf upp i ett vinträd flög, / Med lätta vingar små och spaka. Bellman Gell. 8 (1793). Lätt som hinden. Tegnér (WB) 4: 20 (1822). Lätt är flickans fot i loppet. Runeberg (SVS) 2: 220 (1846). De lätta svenner öfva sig i svärdslek. VLitt. 2: 10 (1887). Gå .. på lätta fötter. Östergren (1932). — särsk.
a) i uttr. lätt på foten (jfr 6 c), förr äv. till fot, stundom på tån, som kan röra sig snabbt. (Bonden) war myckit starck och lätt til foot. Forsius Fosz 498 (1621). RP 3: 54 (1633). Han lätt på foten var och sprang ifrån oss. Hagberg Shaksp. 2: 224 (1847). Hastig till sinnes och lätt på tån, / är nittonde seklets kung. Fröding NDikt. 107 (1894). Auerbach (1911). — särsk. bildl.
α) (föga br.) medgörlig, lättlockad. Topelius Fält. 1: 15 (1853).
β) lättfärdig. Hedberg Sardou 125 (1866). VLitt. 3: 503 (1902).
b) i utvidgad anv.
α) om rörelse, steg o. d.; äv: snabb, hastig; äv. med anslutning till 5. Frese VerldslD 15 (1715, 1726). Nästan beständigt ser man .. (fisktärnan) med lätt flygt sväfva nära öfver vattnet. Nilsson Fauna II. 2. 2: 195 (1824). Strax derefter hördes hans lätta steg i trappan. Rydberg Ath. 160 (1876). SvD(B) 1933, nr 71, s. 8.
β) (†) om (ngns) ålder l. år o. d.: då man är rörlig. Then tid .. (Erik Emundsson) war på sin lätteste ålder, tå war han ute på åtskillige krigståg. Peringskiöld Hkr. 1: 484 (1697; isl. orig.: a lettasta alldri). Annerstedt UUH Bih. 4: 119 (i handl. fr. 1759). Afzelius Sag. 7: 103 (1853).
c) (föga br.) om blod; eg.: som flyter snabbt; särsk. bildl.
α) för att angiva kroppsligt välbefinnande; jfr 6 f. Hans blod blir mera lätt. Bellman Gell. 116 (1793).
β) för att angiva att ngn är obekymrad l. sorglös l. nöjeslysten o. d.; jfr 7. Topelius Dagb. 3: 9 (1837). Flere kamrater ha haft nog välde öfver sitt lätta blod för att låtsa, som om ingen karneval funnits. 3SAH 13: 131 (1843).
5) som vid beröring av l. gripande om l. hållande i l. hanterande av ngt icke använder l. ansätter större tryck l. kraft, som icke pressar l. håller l. drager hårdt (mot resp. i l. om ngt); ofta i utvidgad anv. (med anslutning till 14), om beröring, slag o. d. Lätt slag. Juslenius 51 (1745). Handen måste .. (vid ridning) hafva trenne egenskaper: Hon måste vara stadig, lindrig och lätt. Ungern-Sternberg Bourgelat 15 (1752). (Sv.) fara lätt öfver: (lat.) delibare tantum; leviter quid tangere. Lindfors (1815). (Excellensen) slog onkel lätt på axeln. Lönnberg Cas. 85 (1882). — särsk.
a) hippol. i uttr. lätt sits, sits som intages gm att ryttarens tyngd delvis överflyttas framåt (från sätet) till knän o. stigbyglar; motsatt djup sits; äv. i uttr. rida lätt, vid ridning i trav upptaga varannan gm travrörelsen uppkommen stöt av knän o. stigbyglar o. varannan av sätet. TIdr. 1895, Julnr s. 16. RidI 1914, s. 72.
b) i uttr. med lätt hand, icke hårdt, försiktigt; äv. i uttr. lätt på handen, om person. (Jag) ville med en lätt hand taga .. (barnet) ifrån Modren. Eurén Kotzebue Cora 23 (1794). Wrangel HbHästv. 253 (1885). — särsk. i uttr. med lätt hand, bildl.: försiktigt, flyktigt. Ödman UngdM 2: 94 (1876, 1881). Det hela berördes .. (i pressen) med tämligen lätt hand, som ju även det ömtåliga ämnet kräver. Siwertz Varuh. 6 (1926).
c) (†) i uttr. lätt på tygeln, eg.: som icke håller l. drager hårdt i tygeln; anträffat bl. i bildl. anv.
α) medgörlig, släpphändt, lättlockad. G1R 4: 214 (1527). Iag hörer och mig aff Häredzbröderna myckit förekastass, att wy äre alt för godtrogne och lätte på tygelen (till att bevilja extra hjälp till armén). VDAkt. 1659, nr 239. KKD 2: 250 (1718).
β) med anslutning till 8 b: lättfärdig. Lucidor (SVS) 462 (1674). Möller (1790, 1807).
d) bildl., i uttr. taga lätt på ngt (jfr 7 slutet), ägna ngt blott en flyktig l. ytlig uppmärksamhet. Han tar allt för lätt på problemen. Swensson Willén 216 (1937).
e) bildl.: icke grundlig, flyktig. Med lätt beräkning föreslog han åtskilliga hjelpmedel (mot de finansiella svårigheterna). Fryxell Ber. 13: 110 (1846). Ett lätt utkast till slottsbyggnadens historia. (Lundin o.) Strindberg GSthm 14 (1880).
6) som har ringa tyngd gm att hava befriats från en börda l. last o. d.; mer l. mindre fri l. befriad från ngt tyngande l., bildl., från besvär l. ansträngningar o. d. — särsk.
a) om fartyg: icke tungt lastad, tom; förr äv.: icke djupt gående, grundgående; numera nästan bl. i uttr. lätt lastad. Skepmännenar .. kastadhe the tyygh som j skepena woro, vthi haffuet, at thet skulle lettare warda. Jona 1: 5 (Bib. 1541). Nilsson Skeppsb. 53 (1932). — särsk. (†) ss. adv., i uttr. lätt gående, grundgående. Stiernman Com. 5: 600 (1696).
b) (†) icke besvärad av tunga kläder l. mycket resgods o. d.; jfr 2 a. JGOxenstierna Dagb. 123 (1770). Wallin Bref 62 (1846). En lätt vandrare. LoW (1862).
c) (†) om ko: som framfödt kalv; äv.: som efter kalvningen blivit fri från efterbörden; äv., i uttr. lätt på foten (jfr 4 a), om djurhona: icke dräktig. Linné Bref I. 5: 94 (1761). När kalfningen är förbi och hon (dvs. kon) blifvit lätt; så gif henne ett ämbar varm mjölkdrik. Wåhlin LbLandth. 24 (1804).
d) om körning: som sker utan l. med bl. obetydligt lass; förr äv. om person: som kör utan lass osv. Bäst och lindrigast är att bruka formän, som kommit med gods till städerna och fara lätta tillbaka. 3SAH 28: 133 (c. 1737). Lätt körning. Wrangel HbHästv. 440 (1885).
e) bildl.: som saknar pänningar l. andra ägodelar, fattig; numera bl. i uttr. lätt på gods l. pänningar o. d. Iag (är) myckitt lätter vorden flere studenter i fremmande land påkosta. OxBr. 12: 396 (1622). Så lätt på gods kom du hit en gång. Hallström Sagodr. 13 (1910).
f) bildl., i sht i fråga om andning o. d., dels om person: som icke besväras av smärta l. tyngd o. d., dels om andning l. bröst o. d.; ss. adv.: utan besvär l. smärta o. d., närmande sig 10. Andas lätt. (Gröna bönor) giöra lätt bröst. Serenius EngÅkerm. 209 (1727). I början af sistl. April, kände han sig efter en ömnog blodspottning ovanligt lätt. Agrell Maroco 1: 251 (1790, 1796). Lätt andedrägt. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Man kan .. med dylika fastväxta lungor nå hög ålder, ehuru man icke har något ”lätt bröst”. Wretlind Läk. 7: 129 (1899). — särsk. bildl., i uttr. andas lätt(are) o. d., känna sig fri l. befriad från tryckande oro l. bekymmer o. d.; jfr 7. Hela världen andades lättare igen. Grimberg VärldH 4: 258 (1930).
7) fri l. befriad från bekymmer l. omsorger o. d., sorglös, obekymrad, munter; numera i sht i uttr. lätt till sinnes l. till sinnet l. till mods l. om hjärtat o. d., lätt lynne l. humör l. hjärta o. d. Een ganska herligh tröst, then oss skulle göra itt lätt hierta, vthi allahanda bedröffuelse. LPetri 3Post. 69 a (1555). Jag är lettare och bätre til modz. Swedberg Cat. 802 (1709). Han säger sig aldrig hafva varit så lätt til sinnes som vid detta tilfället. Kempe FabritiiL 51 (1762). Mitt lätta lynne. Geijer Brev 131 (1812). Kunde jag komma mig opp och företaga mig något, / Skulle jag lättare bli, och den oförklarliga oron / Lemna min själ. Runeberg 1: 176 (1836). Det lätta sinne hvarmed han (dvs. M. G. de la Gardie) tog fatt på alla frågor. Annerstedt Rudbeck Bref LIX (1899). Jag vet, att min bortgångna dotter med lätt hjärta skulle till henne ha överlämnat vården av sina barn. Lagerlöf Troll 2: 88 (1921). — särsk. i uttr. taga ngt lätt, icke bekymra sig över ngt, behandla ngt med likgiltighet; äv. i uttr. taga det lätt med ngt (jfr 5 d), icke vara så noga med ngt. Adlerbeth FörslSAOB (1798). (Om du förlorar) var tranquil, tag saken lätt. ReglKortsp. 1: 21 (1809). Han brukade ta det lätt / med sanning, ärlighet och rätt. Andersson MickelR 225 (1900). En .. ung man, som tog livet lätt. Grimberg VärldH 7: 172 (1936).
8) som saknar allvar o. stadga; som icke lägger band på sig; som icke tänker sig för; numera bl. (se dock b) ngn gg om sak: som röjer dylik egenskap. KOF II. 2: 7 (c. 1655). Han (har) som en ostadigh och Lätt man sådhanna bedrifter wtträttat som sträfwe emott Gudz och Swerigies Lagh. VDAkt. 1664, nr 202. Lät mig aldrig nånsin bli lett i sinne såsom väder. Kolmodin Rök. 4 (1728). Ett ungt hof är alltid, om icke lättsinnigt, åtminstone lätt. Topelius Vint. I. 2: 206 (1862, 1880). Presidenten Hénault .. (var) en af dessa ej få typer från tiden (dvs. 1700-talet), som under en lätt yta dolde många solida egenskaper. Levertin G3 248 (1894). — särsk.
a) (†) i fråga om obetänksamhet i tal (l. skrift), lösmynt; särsk. dels i uttr. lätt på tungan, lätt på sin pänna, dels i uttr. lätt mun l. tunga (äv. om person som talar utan att tänka sig för). (Man vet att Henrik) altid plägar gerna wara lätt på tungan med förtall och annatt. BtÅboH I. 2: 113 (1625). Lätta och arga munnar. HärnösDP 1664, s. 105. (Jag) åstundar, om möjeliget woro, gierna weta, hwem så lätt skulle wara på sin pänne, (osv.). VDAkt. 1707, nr 764. Serenius (1741). En lätt tunga. Bælter Christen 313 (1743, 1748).
b) (fullt br.) i erotiskt avseende: lättfärdig, lösaktig. Jag beklagar den stackars Mannen, som råkat ut för en sådan lätt tinges. Dalin Arg. 1: nr 3, s. 6 (1732). Lätt i kläder, lätt i seder. SvOrdspråksb. 58 (1865). Den kvinnliga tjuven, vilken .. tillhör den lättare kategorien av kvinnor. SvD(A) 1934, nr 26, s. 7. (†) Ett artigt Wijf, doch lätt af later, och anseend, / .. Lusta war hennes Namn. Stiernhielm Herc. 5 (1648, 1668). — särsk. i uttr. lätt på tråden l. på sin tråd, se TRÅD.
9) i fråga om förhållandet att ngn utan större svårighet utför l. lär sig l. inhämtar ngt.
a) (†) om fattningsgåva, förstånd o. d.: som utan svårighet fattar l. förstår ngt. (Den dövstumme N-n) har .. af naturen et ganska lätt begrep. VetAH 1759, s. 265. Förbrytarne (äro) oftast begåfvade med .. lätt fattningsgåfva. Oscar I Straff 127 (1840).
b) i uttr. hava lätt för, förr äv. före ngt (jfr 11 c), utan svårighet kunna göra ngt l. lära sig ngt, hava lätt att l. för att, förr äv. före l. till l. vid att göra ngt, utan svårighet kunna göra ngt, vard. äv. ha lätt för sig, utan svårighet kunna inhämta kunskaper. 1Mack. 2: 40 (Bib. 1541). (Om icke hövitsmän m. fl. i erövrade länder förstått latin) aldrig hade .. (Cæsar) hafft så lett före, att få, på så kortt tid, så monga festningar, städer och lender in. Swedberg Schibb. c 4 a (1716). Vi ha lätt vid att fatta det öfverträffande i hans förmåga såsom talare. Wieselgren SvSkL 3: 68 (1835). Du haft så lätt för diktning. Gellerstedt GVis. 182 (1900). Språk har jag lätt för. PT 1908, nr 250 A, s. 3. Gymnasiståren gingo snabbt; han (dvs. Paul Heyse) hade, som man säger, ”lätt för sig”. PT 1910, nr 288 A, s. 3. Han hade alldeles ovanligt lätt för att tala. Hagberg VärldB 230 (1927). (Holger Drachmann) hade kanske alltför lätt att skriva. Laurin 3Minn. 480 (1931).
10) som icke vållar l. bereder (större) besvär l. möda; icke mödosam l. besvärlig; äv.: som inses l. förstås utan svårighet; ss. adv.: utan möda l. svårighet. Det blir icke lätt för honom (att göra så l. så). Mat. 9: 5 (NT 1526). Thet war them så lätt at göra migh skadha, at the ingen hielp behöffde ther til. Job 30: 13 (Bib. 1541). Månge händer göre altijd ett lätt arbete. G1R 15: 114 (1543). Det hade varit bibelnämden lätt att (osv.). SvTidskr. 1873, s. 502. Den tydligaste och lättaste förklaringen af detta bud (dvs. det andra budet). Fehr Und. 64 (1894). OoB 1931, s. 393. (†) Sin (krigs-)macht .. kan (han) uppå det lättaste uppför floden Wolgan .. föra. Gustaf II Adolf 180 (1617). — särsk.
a) handel. om marknadsläge: som icke vållar svårighet, icke åtstramad. Det osedvanligt lätta läget på penningmarknaden. TT 1927, Allm. s. 194. Cassel TeorSocEkon. 565 (1934).
b) i uttr. lätt vinst l. byte o. d., stundom lätta pänningar, som vunnits utan svårighet. Serenius Ii 1 b (1734). Angriparne blefvo ett lätt byte. Hahr ArkitH 34 (1902). Ett oväntadt tillfälle att tjäna lätta pängar. Grebst Året 72 (1913).
c) i uttr. det har sig icke lätt med ngt, ngt är icke lätt; det har sig icke lätt att göra ngt, det är icke lätt att göra ngt. Dermed (dvs. att läsa Dantes skrifter) hafver det sig, för Italienarne sjelfva, icke alltid så lätt. 2SAH 39: 243 (1864). Att minska importen har sig icke så lätt. PT 1908, nr 125 A, s. 3.
d) med inf.-bestämning (förr äv. föregången av prep. till) betecknande att ngt utan svårighet kan behandlas på det sätt som inf. angiver. Han är lätt att locka. G1R 13: 194 (1541). (Ordet) Offer aff hwilken egentlige bemerkelse, är lätt til at finna Etymon eller ordsens Root och Vrsprung. Stiernhielm WgL 105 (1663). Konung Erik var ingen lätt herre att göra till nöjes. 2SAH 51: 169 (1875). Den danska patriotismen var icke så lätt att utrota i dessa bygder. TurÅ 1933, s. 28. — särsk. (†) med inf. i pass. Froszan (har) warit lätt at botas, om ådran warit öpnad. Lindestolpe Fross. 35 (1717). SvLitTidn. 1819, sp. 595.
e) ss. bestämning till p. pf., betecknande att ngt utan svårighet kan behandlas på det sätt som participet angiver. Saken är lätt anskaffad, kan lätt anskaffas. De äro lätt räknade, dvs. ganska få. Krijgh är intet så lätt ändat, som böriadt. Grubb 315 (1665). Lätt fånget, snart förgånget. Dens. 491. (Lappen) är .. mycket lätt skrämd. Düben Lappl. 191 (1873). Han .. fick rådet att lägga stenen till baka, der han tagit den, men det var lättare sagdt än gjordt. Wigström Folkd. 2: 268 (1881). — särsk. ss. förled i ssgr med p. pf.; se LÄTT-AGAD, -ARBETAD m. fl. nedan under ssgr.
f) (†) i fråga om pris l. betalning o. d.: icke dyr, billig. (I skolen) skaffa oss jgen for thet betzsta och lettiste köp i thet bekomma kunne huad dell ther wij behöffue. G1R 8: 279 (1533). Swennenes Clede må han köpa j Åbo thet lettista han kan. Därs. 10: 98 (1535). Denna bok är ganska lätt köpt. Retzius BrFlorman 27 (c. 1824); jfr e.
g) (†) i uttr. i lätt lag l. mak, utan svårighet. Gustaf II Adolf 179 (1617). VDAkt. 1754, nr 11.
h) (†) i uttr. slätt och lätt, enkelt, utan vidare. Muræus Arndt 1: A 3 b (1647).
11) som icke gör svårigheter l. invändningar, som är benägen l. böjd för ngt.
a) (†) om person: beredd l. villig (att göra ngt). VDAkt. 1653, nr 225. En lärare skal wara lätt och wälwilligh, at uplåta en sådana anfechtad Syndare (som vill bikta) frij tilgång, enär han kommer. KOF II. 2: 62 (c. 1655).
b) (mindre br.) i uttr. vara lätt till ngt, hava lust till ngt, vara böjd för ngt; förr äv. vara lätt att l. till att göra (ngt), vara benägen att göra ngt. (Dalkarlarna) ære så lätthe til at trädha frå theris rette herre. G1R 4: 168 (1527). Aldrig hade Dalekaraner warit så lette till vproer (om osv.). Svart G1 119 (1561). (Cyprianus o. hans meningsfränder) woro alt för lätte at vptaga the brotzlige til nådher igen. Schroderus Os. 1: 191 (1635). (Den ryska) Nationen är af Naturen vänlig, gladlyndt och lätt at mottaga Intryck. Lanærus Försök 88 (1788). De tyska börsmännen .. äro lättare till öfverdrifter (än engelsmännen). Henriksson Tyskl. 333 (1901).
c) i uttr. hava lätt för ngt (jfr 9 b), hava benägenhet för ngt, utan svårighet förledas till ngt, hava lätt (för) att göra (ngt), vara benägen att göra (ngt), utan större anledning komma att göra (ngt). Ismene har mycket lätt för att skratta. Rydberg Ath. 241 (1859). Världen har så lätt att döma. PT 1898, nr 173, s. 3. Man hade så lätt för tårar på den tiden. Rodhe Lindblom 46 (1905). Om vår tid haft lika lätt för gråt som Nicanders. Böök ResSv. 114 (1924).
d) ss. adv., angivande att en viss möjlighet l. en mer l. mindre utpräglad tendens förefinnes för att ngt skall ske. Lucidor (SVS) 330 (1673). Dät kunde lätt ske. Schultze Ordb. 2549 (c. 1755). Ungdomen förvillar sig så lätt. Björn FörfYngl. 11 (1792). Jag blir lätt trött och kvällsömnig. Fröding Bref 231 (1895). Grimberg VärldH 7: 385 (1936). — särsk.
α) närmande sig bet.: ofta, gärna. (När Törneros befann sig bland gamla vänner) spred sig lätt öfver det bleka, infallna anletet ett återgryende ungdomssken. Atterbom Minnest. 2: 296 (1842).
β) (†) föregånget av negation: nästan icke, icke gärna, knappt. Jag råkade (i Berlin) icke lätt någon ung karl, som ej antingen är soldat, eller åtminstone nyss varit det. Atterbom Minn. 56 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Cavallin (1876).
e) (†) i uttr. lätt tro, lättrogenhet. Weise 391 (1697).
12) [anv. utvecklad ur 2 d, 37, 10] med mer l. mindre abstrakt huvudord: som icke tager sig grova uttryck; fint l. graciöst utformad; som försiggår utan svårighet l. stockningar l. på ett lekande l. behagligt sätt, ledig, otvungen. En pipa siunger liufft och lätt, / När hon Foghlen lockar i nätt. Forsius Fosz 33 (1621). Man finner .. (i boken), utom en lätt skrifart, utsökta tankar. Hoffmann Förnöjs. Föret. 2 a (1752). Ack! önskom nu med mig, / At rimmen flyta lätt. Bellman Gell. 133 (1793). Ett lifligt deltagande i snillets lättaste lekar. Franzén Minnest. 1: 230 (1818). Som lärare var han punktlig, samt hade ett lätt och klart föredrag. Retzius BlSkr. 129 (1830). Privat-hus, uppförda i lätt stil. Rydberg Ath. 94 (1859). Husen få (gm mellanrummen mellan fönstren o. takfoten) ett resligare och lättare utseende. TurÅ 1932, s. 134. Sommarens lätta älskvärdhet har definitivt krupit i jorden. Siwertz Låg. 172 (1932). — särsk.
a) i uttr. i (en) lätt ton, i fråga om yttrande: i en ton varmed man undviker att lägga starkare eftertryck på vad man har att säga. Låt oss icke mera tala om ett par förflugna kulor, fortfor den gamle i en lätt ton, som röjde den forne verldsmannen. Topelius Vint. I. 2: 308 (1860, 1880). Hon tog sin allra lättaste och spefullaste ton, men (osv.). Siwertz Nov. 243 (1918).
b) (†) om uppträdande o. d.: fri från stelhet, otvungen; äv. i uttr. hava lätt hövlighet, lätt umgänge o. d. Han hade .. okonstlade åtbörder och en lätt höflighet. Rosenstein 1: 17 (1780). (Kyrkoherden) ägde .. lätta umgänges-gåfvor. GT 1788, nr 90, s. 2. (Benzelius') umgänge var lätt, men hans seder liknade den gamla verldens ärbarhet. BL 2: 104 (1836).
c) i fråga om rörelse hos vagn, maskin o. d.: som går l. försiggår utan (större) hinder l. motstånd; jfr 5. Vagnen går lätt. Sahlstedt (1773). Gången (hos maskinen) är lätt och nästan ljudlös. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 12.
13) (†) om person: som i sitt uppträdande mot andra visar sig fri från stelhet l. förkonstling, otvungen, behaglig att tala med l. ha att göra med. Han är lätter i umgänge. Sahlstedt (1773). Det är ingen svår sak, at lefva ihop med godsinnade och lätta menniskor. Liljestråle Kempis 71 (1798).
14) som är av mindre omfattning l. intensitet o. d.; svag, lindrig; icke hård l. häftig l. smärtsam. Lätt sjukdom, icke svår, ofarlig. Lätt död, smärtfri. Lätt sömn, varur man vaknar l. som avbrytes vid obetydlig anledning. Lätt vind. Lätt misstanke, förebråelse. Middagstiden började den lätta uphostningen afstadna. PH 5: 3077 (1751). Hvad är lättare än en öm moders sömn? Eurén Kotzebue Cora 24 (1794). Stundens lätta bekymmer och fröjder. Cavallin (o. Lysander) 3 (1861). Bertelsköld svarade med en lätt bugning. Topelius Fält. 4: 251 (1864). De lätt sårade. Tingsten o. Hasselrot 67 (1902). Max (tystnade) .. och böjde sig .. lätt bakåt. Bergman JoH 99 (1926). — särsk.
a) i uttr. lätt fångenskap, straff o. d., lindrig fångenskap osv. Lätt plickt. Serenius Ii 1 b (1734). Lätt fångenskap. Cederschiöld Riehl 1: 115 (1876). Fehrman OrientK 91 (1920).
b) (†) om förpliktelse: som icke innehåller hårda krav. Konungen fordrade af dem blott en lättare förbindelse. Fryxell Ber. 4: 141 (1830).
c) (i fackspr.) om bearbetning l. reparation: icke genomgripande. Lätt reparation beräknas att utgöra 2 procent af skrofvets nybyggnads-kostnad. Gynther Förf. 5: 396 (1858; efter handl. fr. 1841). BVT 1928, nr 10, s. 47.
d) svagt markerad. De öfriga tvenne systemen .., som vi ännu endast uti deras lättaste contour charakteriserat. Biberg 2: 55 (c. 1820).
e) (mindre br.) om accent l. uttal av stavelse. Botin SvSpr. 13 (1777). Uttalandet av stavelsen kan .. vara olika lätt äller tungt. Wulff Värsb. 14 (1896).
f) (†) i uttr. lätt sorg l. sorgdräkt, icke djup. Weste (1807). Ingen lätt sorgdrägt anlades, innan hela sorgterminen lupit till ända. Crusenstolpe Ställn. 9: 33 (1844).
g) om egenskap; särsk. ss. adv.: lindrigt, obetydligt, en smula. Den bördiga, lätt kuperade .. bygd af mellersta England som (osv.). Samtiden 1873, s. 120. Prostinnan var en .. lätt gråhårig dam. Åkerhielm GamlRoman 112 (1907). (Han) stultar .. omkring småmysande, .. lätt ironisk mot sin fina måg. DN 1921, nr 70, s. 1.
h) sjöt. i uttr. hålla, ngn gg styra lätt, styra ett fartyg så att det icke ligger så nära vinden som möjligt; äv. i uttr. lätt bidevind, så att seglen stå väl fulla. Er .. dumhet att hålla lätt, innan Ni var säker på Er longitud. Gosselman SNAmer. 2: 13 (1833). Ramsten 32 (1866). 2NF 3: 316 (1904: lätt bidevind).
15) (numera mindre br.; se dock b) som har föga värde l. betydelse, obetydlig; värdelös; varvid man kan fästa mindre avseende. Mr Renan antager, såsom det synes oss på temligen lätta grunder, att (osv.). Samtiden 1873, s. 636. (†) Stor sak i fattig man: Hans sak är ganska lätt. / En mägtig vederpart bör dömas hafva rätt. Kolmodin QvSp. 2: 375 (1750; om Jesus inför Pontius Pilatus). — särsk.
a) (†) om beskyllning: ogrundad. Ogrundade och lätte beskyldninger. VDAkt. 1655, nr 186.
b) (fullt br.) om litteraturalster o. d.; äv.: ytlig, flack. Hvar en på lätte Rim var öfverflödigt rijker: / Apollo stackar' blef en Pickelhäring lijker. Düben Boileau Skald. 5 (1721). Den lätta Skaldekonsten, som skapas af tilfället. Gyllenborg Skald. 8 (1798). Om Leopolds lättare stycken. LMEnberg (1831) hos Leopold 4: XXXVII. Många nya svenska originalpsalmer (i förslaget) äro alltför lätta. STSD 1934, nr 193, s. 6.
16) [möjl. eg. p. pf. av LÄTTA, v.3] sjöt. om skeppsankare: som upptagits så mycket att det släppt bottnen, så att fartyget kan förflytta sig. När ankaret blifvit lätt sättes mesan och klyfvare. Ekelöf Skeppsm. 121 (1881). Wrangel SvFlBok 202 (1898).
Ssgr: A: (10 e) LÄTT-AGAD, p. adj.
1) om person (l. husdjur); jfr aga, v. 1, 2. Lind 1: 1884 (1749). Brummer 70 (1789; om hund). Moberg Sedebetyg 151 (1935).
2) (†) trädg. om växt; jfr aga, v. 3. Brauner Bosk. 105 (1756).
(10) -ANTÄNDLIG~020. som lätt antändes, eldfängd. NF 1: 495 (1875). särsk. bildl.; jfr antändlig c. Stora, lättantändliga gossar i gymnasiståldern. Hedenstierna FruW 69 (1890). Böök 1Ess. 183 (1913).
Avledn.: lättantändlighet, r. l. f. Fries Krutl. 15 (1869).
(10 e) -ARBETAD~020, p. adj. som med lätthet kan bearbetas. Rinman JärnH 404 (1782).
(10 e) -BEDD, förr äv. -BEDEN, p. adj. som utan svårighet låter förmå sig till ngt l. till att göra ngt o. d. Verelius 21 (1681). Den enkle lantmannen .. är inte lättbedd till offentliga framträdanden utanför .. (sitt eget) lands gränser. SvD(A) 1931, nr 3, s. 3.
(10) -BEGRIPLIG. lättfattlig. SvTidskr. 1895, s. 110.
Avledn.: lättbegriplighet, r. l. f.
(1) -BENTYL. blandning av bensin o. alkohol, använd ss. drivmedel i motorer. NoK 44: 76 (1925).
(2 a, e, 4) -BERIDEN, p. adj. (numera knappast br.) om ryttare: försedd med lätt o. snabb häst (o. lätt utrustning). Sylvius Curtius 282 (1682). Den lättberidne nomadiska Kossaken. KrigVAT 1839, s. 100.
(10) -BEVEKLIG. (föga br.) lätt att beveka till ngt, medgörlig. Atterbom Minn. 1: 157 (1818).
(4) -BEVINGAD, p. adj. (i vitter stil) som flyger snabbt. Phosph. 1811, s. 312 (om Amor). Någon lättbevingad fogel. Collan Kalev. 1: 416 (1864).
(2 a) -BEVÄPNAD, p. adj. om krigare: som bär lätta vapen. Carlstedt Her. 3: 371 (1833).
(10 e) -BJUDEN, p. adj. som gärna låter bjuda sig, icke nödbedd. Lättbudne äre the (dvs. giriga munkar) förwist, / Bedher man een, the komma twå. Forsius Fosz 344 (1621).
(10 e) -BLEKT, p. adj. tekn. om trämassa: som lätt kan blekas. KatalIndUtstSthm 1897, s. 140.
(4 c) -BLODIG. [jfr t. leichtblütig] (numera knappast br.) eg.: vars blod flyter raskt; som har sangviniskt temperament; äv. om temperament: sangvinisk. Ekman Jakob 107 (1822). Hartelius Sjukgymn. 115 (1870). Östergren (1932).
(10 e) -BLÅST, p. adj. om musikinstrument: som utan svårighet kan blåsas. SvMerc. 3: 617 (1757).
(10 e) -BRUKAD, ngn gg -BRUKT, p. adj. om jord l. jordegendom; jfr bruka 11. Cronstedt Min. 33 (1758). Den .. lättbrukta Spanska jorden. SvSaml. 3—6: 296 (1766).
(10 e) -BRUTEN, p. adj.
a) om sten, malm, gruva o. d.; jfr bryta 9. Johansson Noraskog 1: 240 (i handl. fr. 1689). Rothstein Byggn. 83 (1856).
b) om jord l. mark; jfr bryta 10. Beckman Amer. 1: 71 (1883).
(10 e) -BRÄND, p. adj.
1) lättantändlig. Petroleum .. är .. lättbränd. Cronstedt Min. 135 (1758). SD(L) 1898, nr 292, s. 1.
2) som är lätt att bränna. JernkA 1828, 1: 8. Därs. 1904, s. 44.
-BUREN, p. adj.
1) till 1 b slutet, 10 e: icke svår att uthärda. Detta lifvets måhända ej lättburna bekymmer. Lundin o. Strindberg GSthm 448 (i handl. fr. 1816). Björnstjerna Beskattn. 241 (1832).
2) (†) till 10 e, om häst: som utan svårighet bär en ryttare o. d. Serenius Ii 1 b (1734).
(10 e) -BÖJD, p. adj.
1) (föga br.) som lätt krökes l. böjes. Lättböjdt tenn. Johansson HomIl. 18: 613 (1848).
2) (†) om person l. sinnelag o. d.: som lätt låter påvärka sig l. leda sig, lätt att förmå till ngt. Verelius 22 (1681). Detta svaga, lättböjda hjerta. Hagberg Pred. 2: 69 (1815).
(10) -BÖJLIG.
1) som lätt kan böjas l. krökas. Adlerbeth Buc. 103 (1807).
2) om person l. sinnelag o. d.: som lätt låter påvärka sig l. leda sig. Adlerbeth Buc. 94 (1807; om djurs lynne). Lysander Faust 184 (1875).
(10 e) -DRUCKEN, p. adj. om vatten, vin o. d.: som man lätt kan dricka, som förefaller behaglig vid drickandet. Et välsmakande och lätt-druckit mjöd. SvMag. 1766, s. 13. VetAH 1782, s. 291.
(14 e) -FALLANDE, p. adj. (†) om accent l. stavelse: svag resp. kort. Tiällmann Gr. 144 (1696). En lättfallande ton. Därs. 155.
(10) -FATTLIG.
1) som utan svårighet kan fattas l. förstås, begriplig. Lyceum I. 2: 101 (1810).
2) (†) som utan svårighet kan fatta l. förstå ngt. Fryxell Ber. 6: 152 (1833). Carlén Köpm. 1: 156 (1860).
Avledn.: lättfattlighet, r. l. f.
2) (†) till -fattlig 2. Bremer Brev 3: 196 (1850).
(14 g) -FET. (i fackspr.) lindrigt fet, måttligt fet. Wallengren Mann. 169 (1895). Lättfeta svin. GHT 1896, nr 72, s. 3.
(10 e) -FJÄLLAD, p. adj. (vard.) eg. om fisk: som lätt kan fjällas; särsk. bildl., om person: som man lätt kan få bukt med o. d.; särsk. i nekad sats; jfr fjälla, v. I 2 a. Högberg JesuBr. 2: 133 (1915).
-FLUGEN, ngn gg (i bet. 2) -FLYGEN, p. adj.
1) (†) till 4, 10: som flyger l. rör sig snabbt o. utan svårighet; äv. bildl. Dahlstierna (SVS) 20 (1690; bildl.). De lätt-flugne Hafsswijn (dvs. delfiner). Därs. 207 (c. 1696).
2) (i fackspr.) till 10 e, om flygmaskin: som är lätt att flyga l. manövrera. VFl. 1925, s. 82.
(10) -FLUSSIG l. -FLYSSIG. (†) om malm l. mineral: som är lätt att bringa i flytande form, lättsmält; jfr flussig, adj.2 NoraskogArk. 4: 213 (1719). Berch Hush. 210 (1747).
Avledn.: lättflussighet, r. l. f. (-flyssig-) (†) Cronstedt Min. 65 (1758).
(4, 10) -FLUTEN, p. adj. (i fackspr.) om vätska: som flyter (förhållandevis) snabbt o. lätt; särsk. metall. om metall o. d.: som i smält tillstånd flyter lätt. Bergroth (1887). (En) lättfluten .. bessemerslagg. JernkA 1893, s. 293. ArkKem. II. 36: 18 (1907; om tjära).
Avledn.: lättflutenhet, r. l. f. metall. Hwasser HbLokF 27 (1865).
-FLYGEN, se -flugen.
(10) -FLYKTIG. som lätt avdunstar l. förflyktigas. UB 4: 569 (1873). Fosgénet är en tämligen lättflyktig klorförbindelse. VFl. 1929, s. 105.
-FLYSSIG, se -flussig.
(4, 10) -FLYTANDE, p. adj.
1) som lätt flyter på vatten o. d. Adlerbeth Buc. 85 (1807). HbSkogstekn. 263 (1922).
2) (i fackspr.) om vätska: som flyter mer l. mindre snabbt o. lätt, icke trögflytande; äv. om jord som är genomdränkt av vatten o. flyter liksom en vätska; äv. om fast ämne (malm l. metall o. d.) som i smält tillstånd icke är trögflytande. HC11H 12: 133 (1697). Flinta .. gör järnet qvickt och lättflytande på Hyttan. Polhem Test. 8 (c. 1745). (Bläcket) är lättflytande. AB 1845, nr 132, s. 4. 2NF 31: 1204 (1921; om lera).
3) i bildl. anv. av 2; särsk. om stil, språk, vers, framställning o. d. Möller 1: 394 (1745). Lättflytande vers. Annerstedt UUH Bih. 3: 404 (i handl. fr. 1749). Lättflytande stil. Lagerlöf Top. 184 (1920). särsk. (†) om vissa språkljud; jfr likvida. Suomi 1845, s. 313. Liqvidæ (lättflytande) (äro ljuden) l, r. Kræmer Metr. 2: 109 (1893).
(10 e) -FLÖRTAD, p. adj. (vard.) lätt att flörta med. Linder Tid. 311 (1924).
-FOTA, adj. oböjl. (†) = -fotad 1. FoU 20: 394 (1675). CFDahlgren 2: 69 (1839).
-FOTAD, p. adj. [jfr t. leichtfüssig]
1) till 4 a: snabbfotad, som kan röra sig snabbt. Rudbeck Atl. 1: 804 (1679). Geijerstam Sat. 126 (1892).
2) bildl.: icke allvarlig, flyktig; särsk. i erotiskt avseende: lättfärdig; jfr lätt, adj.2 4 a β; äv. om sak. Snellman Gift. 2—3: 72 (1842). Fransysk lättfotad esprit. SthmFig. 1847, s. 243. Lättfotad erotik. SDS 1904, nr 6, s. 2. Operettens lättfotade musa. SvD(A) 1930, nr 351, s. 10.
(4 a) -FOTER, adj. (†) snabbfotad. Verelius 158 (1681).
(10) -FRAMKOMLIG~020.
1) om terräng o. d.: där man lätt kan komma fram. TIdr. 1895, Julnr s. 14.
2) (tillf.) om fordon: som lätt kan komma fram. GbgMP 22/6 1929, Söndagsbil. s. 6.
(10) -FUNDIG. (†) snartänkt, skarpsinnig. Serenius Ppp 2 b (1734). Schultze Ordb. 1139 (c. 1755).
(10 e) -FÅDD, p. adj. (†) = -fången, p. adj.2 EconA 1807, febr. s. 81.
(10 e) -FÅNGAD, p. adj.
(10 e) -FÅNGEN, p. adj.1 (†) lättfångad. (Sidensvansarna) äro .. lätfågna. Broman Glys. 3: 436 (c. 1740).
(10 e) -FÅNGEN, p. adj.2 som erhålles utan svårighet, lätt åtkomlig. Nyrén Charakt. 5 (c. 1765). (Ett) lättfånget rof för de .. (övriga makternas) ränker. Hjärne K12 35 (1902). särsk. (†) bildl.: lätt, bekväm. Det lättfångnaste och säkraste skedningssätt. Rinman JärnH 607 (1782).
(10 e) -FÄNGD, p. pf. (†) lättantändlig, eldfängd; särsk. bildl. Kolmodin QvSp. 1: 92 (1732; i bild). Lättfängda och enfaldiga sinnen. Tegnér (WB) 4: 140 (1824). Sturzen-Becker 6: 205 (1864, 1868).
(8 b) -FÄRD. (föga br.) lättfärdighet. Hedberg Elisif 89 (1870). Östergren (1932).
-FÄRDELIGA, -FÄRDELIGE(N), se lättfärdeligen.
-FÄRDIG, -FÄRDIGHET, se lättfärdig (med avledn.). —
(10 e) -FÄRSKAD, p. adj. (numera föga br.) metall. jfr färska, v. 2 a. JernkA 1817, 2: 174. NF 7: 1121 (1883).
(10) -FÄRSKANDE, p. adj. metall. som lätt färskas; jfr -färskad samt färska, v. 2 a. Rinman JärnH 1056 (1782). Tamm Smid. 30 (1830).
(10 e) -FÖDD, p. adj. som icke behöver mycket mat för att kunna livnära sig; äv.: som håller till godo med erbjuden föda; vanl. om djur. Atterbom 2: 216 (1827). Blanche Bild. 3: 178 (1864). FoF 1919, s. 26.
Avledn.: lättföddhet, r. l. f. Holmberg Nordb. 102 (1852).
-FÖRD, p. adj. (†)
1) till 5: ledigt förd, förd med lätt hand. Lättförd pensel och väl teknade Figurer. SP 1792, nr 102, s. 2.
2) till 10 e.
a) om häst: lätt att styra. En utmärkt god och lättförd häst. Bremer GVerld. 6: 171 (1862).
b) om person l. sinne: lättledd. Thorild Gransk. 1784, 2: 5. Remmer Theat. 2: 9 (1815).
(10) -FÖRDÄRVLIG. om gods l. vara o. d.: som lätt fördärvas. JärnvStyrOrdersaml. 535 (1907). SFS 1925, s. 730.
(10) -FÖRGÄNGLIG. lätt förgänglig. Rydberg KultFörel. 4: 14 (1887).
(10 e) -FÖRKLARAD, p. adj. lättförklarlig. Östergren (1932).
(10) -FÖRKLARLIG. som lätt låter förklara sig. 3SAH 6: 317 (1891).
Avledn.: lättförklarlighet, r. l. f.
(10 e) -FÖRNÖJD, p. adj. (numera knappast br.) förnöjsam. Hasselroth Campe 107 (1794). Samtiden 1872, s. 187.
(10 e) -FÖRSTÅDD, p. adj. som lätt förstås. Runeberg 5: 57 (1860).
(10) -FÖRSTÅELIG. lättförstådd, lättbegriplig. Östergren (1932).
(10 e) -FÖRYNGRAD, p. adj. skogsv. om skog; jfr föryngra a. Geete o. Grinndal 17 (1923).
-GJORD, p. adj. Schultze Ordb. 2548 (c. 1755; bet. oviss).
1) (†) till 1: som gm ngt åtgörande blivit lätt l. mindre tung, som gjorts lätt(are). SvMerc. 1762, s. 273.
2) (numera bl. tillf.) till 10 e: som göres med lätthet. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 16 (1798). Denna lättgjorda och tydliga slutsats. 2SAH 1: 214 (1801). Lundell (1893).
(10 e) -GRODD, p. adj. om frö: som gror lätt. Fischerström Mäl. 261 (1785). BotN 1914, s. 127.
(3 c) -GROGG. (nytt ord) svag grogg (bestående av högst 2,5 cl konjak l. visky l. gin tillsammans med minst 20 cl vatten l. annan alkoholfri dryck). SAOL (1923). SDS 1929, nr 196, s. 6. Thulin ServSpritdr. 11 (1939).
(10 e) -GÅDD, p. adj. (tillf.) som man lätt kan gå med; jfr -gången. Sulan är böjlig och lättgådd. Östergren (1932).
-GÅENDE, p. adj.
1) (†) till 6 a, om fartyg: grundgående. Loenbom Stenbock 2: 236 (1758; efter handl. fr. 1711).
2) till 10; särsk. metall. om järnmalm: som ger god gång vid smältning i masugn. Rinman 1: 270 (1788).
3) (i fackspr.) till 12 c, om vagn, maskin o. d.: som går lätt. SmålP 1890, nr 151 B, s. 2 (om symaskin). En lättgående Coupévagn för 2:ne personer. GHT 1896, nr 79 A, s. 4. jfr (†): Denna plöjning är för dragaren lättgående. LBÄ 44—50: 260 (1801).
(10 e) -GÅNGEN, p. adj.
1) om väg, o. dyl. l. trappa o. d.: lätt att gå på resp. att gå uppför. TurÅ 1896, s. 123.
2) (i fackspr.) om sten: som lätt låter klyva sig. 2UB 7: 33 (1903).
3) metall. om järnmalm: som ger god gång vid smältning i masugn. Hülphers Norrl. V. 3: 155 (1797). En särdeles lättgången svartmalm. JernkA 1898, s. 172.
Avledn.: lättgångenhet, r. l. f. särsk. metall. till -gången 3. JernkA 1908, s. 426.
-GÖDD, p. adj.
1) till 10 e, om djur: som lätt kan gödas. Juhlin-Dannfelt 17 (1886).
2) (i fackspr.) till 14 g: lättfet. Östergren (1932).
(10) -HANTERLIG. som lätt kan hanteras; särsk.
1) lätt att flytta; lätt att handhava. Lätthandterliga effekter, såsom käppar, paraplyer .. o. s. v. SFS 1862, nr 21, s. 9. (Karbinen) skall vara lätthandterlig. EldhandvSkjutsk. 2: 34 (1877). Hellström Malmros 93 (1931).
2) (†) lätt att bearbeta. Af lätthandterligt råämne gjord. Ekblad 118 (1764).
3) om trupp: lätt att manövrera. Odhner Lb. 185 (1869).
4) som låter leda sig, foglig. SmålAlleh. 1883, nr 4, s. 2. Hedberg Räkn. 29 (1932).
5) bekväm (att använda). PedT 1890, s. 221. Den fullständiga, men mindre lätthanterliga titeln. Rig 1918, s. 185.
Avledn.: lätthanterlighet, r. l. f.
(2) -HARV. landt. grundgående harv av lättare konstruktion. Stridsberg Åkerbr. 84 (1727). Bolin Åkerogräs. 65 (1926).
(2) -HARVA, v. landt. harva (en åker) med lättharv. VetAH 1777, s. 256.
(14) -HELG. (föga br.) jfr -helgdag. Östergren (1932).
(14) -HELGDAG~02, äv. ~20. (lätt- 1640 osv. lätte- 1678, 1703) eg. (förr) om mindre viktig helgdag, som firades med mindre högtidlighet o. icke var allmän vilodag; numera bl. ngn gg om sådana helgdagar som trettondedagen, midsommardagen m. fl. Linc. Pppp 6 b (1640). Kongl. Maj:t .. lät .. afskaffa alla de så kallade Lätt-Helgedagar eller Apostle-dagar, af de Påfviske instiktade til deras Helgons ära. PH 11: 521 (1778). Östergren (1932).
(14) -HELIG. (lätt- 1667. lätte- 1678, 1703) (†) om dag; jfr -helgdag. En Lätthäligh dagh. VDAkt. 1667, s. 73. Dijkman AntEccl. 70 (1678, 1703).
-HÄNDT, äv. -HÄND, p. adj.1 (p. adj.2 se sp. 1787)
1) till 5 b: som har en lätt hand, lätt på handen; äv. ss. adv.: med lätt hand. (En kirurg bör) vara lätthändt. SvMerc. 3: 106 (1757). Lindqvist BakMoln. 117 (1911). särsk. bildl.; äv. övergående i bet.: slarvig, nonchalant; förr äv. ss. adv., övergående i bet.: släpphändt; jfr lätt, adj.2 5 c. (Oxenstierna) tillstyrkte: ”att icke lätthändt umgås med biskopen.” Fryxell Ber. 8: 169 (1838). De icke alltför lätthändta öfversättarna. Vallentin London 194 (1912).
2) (†) till 10, om arbete o. d.: lätt (att utföra). Wallenberg (SVS) 1: 321 (1771).
(2 e) -HÄST. (†) hippol. klenare häst, lätt häst; äv.: snabb häst. 50 körrissers hästar och 50 läthästar. AOxenstierna 2: 566 (1623). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 7 (1836).
(10 e) -JAGAD, p. adj. jfr jaga 1. BtRiksdP 1893, Saml. 1. I. 2: nr 40, s. 4.
(3 b) -JORD. (numera föga br.) landt. lätt jord, lös jord. IErici Colerus 1: 90 (c. 1645). TT 1927, Allm. s. 117.
(2 a) -KAVALLERI. (†) lätt kavalleri. KrigVAT 1843, s. 328.
(10 e) -KLUVEN, p. adj. Lättklufvet trä-värke. Lind 1: 1334 (1749).
Avledn.: lättkluvenhet, r. l. f.
(3 a) -KLÄDD, p. adj. lätt klädd. —
(14, 15) -KLÖV. (i fackspr.) var särskild av de små, över marken upphöjda klövar som hos idisslarna avsluta de förkrympta tålederna vid mellanfotsbenets nedre ända. Linné Vg. 221 (1747).
-KOKT l. -KOKAD. p. adj.
1) till 10 e: lätt att koka. Ekblad 66 (1764). DA 1824, nr 81, Bih. s. 4 (om ärter).
2) till 14 g: lindrigt kokt. Östergren (1932).
Avledn.: lättkokthet, r. l. f.
(1 a γ) -KORN. (i vissa trakter) säd som är för lätt; dålig säd, slösäd. G1R 28: 621 (1558). Agnbröd .. bakades af sammanmalda agnar och lättkorn. Modin GTåsjö 243 (1916). Väring Frost. 18 (1926).
(10 e, f) -KÖPT, p. adj.
1) (†) som lätt kan köpas, som kan köpas för lågt pris, billig. Verelius 21 (1681). Agardh BlSkr. 2: 165 (1853).
2) bildl.: som man utan svårighet kan uppnå l. vinna l. åstadkomma; äv.: enkel; tarvlig. En lättköpt seger. Lättköpta kvickheter. Må Slafven i sin sång et lättköpt smicker blanda! Lidner (SVS) 2: 360 (1784). Ett lättköpt bifall. SvD(A) 1933, nr 42, s. 4.
(10 e) -KÖRD, p. adj. om dragare l. fordon l. väg: lätt att köra resp. att köra på; äv. om åker: lätt att bearbeta. Schultze Ordb. 2378 (c. 1755). LBÄ 44—50: 301 (1801; om jord). DA 1824, nr 161, Bih. s. 1 (om vagn). AB 1845, nr 53, s. 4 (om häst). Lättkörda vägar. SvD(A) 1931, nr 23, s. 3.
(6 d) -KÖRNING. körning med obetydligt lass. Östergren (1932).
(10 e) -LEDD, p. adj. om person: som lätt kan ledas l. påvärkas, som lätt låter leda sig, som lätt ger efter o. fogar sig, medgörlig. Carlson Hist. 3: 38 (1874).
Avledn.: lättleddhet, r. l. f. Essén HustrFörfl. 155 (1913).
(3 b) -LERA, äv. -LER. (i fackspr.) sandblandad l. mullblandad lera. Marklin Illiger 486 (1818). Juhlin-Dannfelt 259 (1886).
(6 a) -LIGGANDE, p. adj. (†) om fartyg: icke djupt liggande. FörordnLootzw. 1696, § 13.
(6 a) -LINJE. sjöt. om linje vartill ett fartyg är nedtryckt, då det icke är lastat. Nilsson Skeppsb. 106 (1932).
(10 e) -LOCKAD, p. adj. lätt att locka (se locka, v.2). Svederus Jagt 67 (1831).
(10 e) -LURAD, p. adj. NoK 4: 46 (1921).
(10) -LYDIG. (†) som lätt lyder andra. VDAkt. 1763, nr 211. Hedborn 2: 189 (1819).
-LYNNAD, se -lynt.
(7) -LYNNE. [fsv. lätlynde] (†) godt lynne, vänlighet. Serenius (1741). Schultze Ordb. 2906 (c. 1755).
(7) -LYNNIG. (†) lättlynt. Serenius Ppp 1 a (1734). Schönberg ÅmVetA 1785, s. 26.
Avledn.: lättlynnighet, r. l. f. (†) Serenius (1741). Ekblad 105 (1764).
(7) -LYNT, förr äv. -LYNNAD, p. adj. (-lynnad 1846. -lynt c. 1635 osv.) som är av ett godt lynne, godlynt, gladlynt, vänlig, munter; äv. om sak: som röjer dylik egenskap. Schroderus Dict. 177 (c. 1635). Ännu fortfar det att regna och vara kyligt. Men jag är ändå temligen lättlynt. Atterbom Minn. 337 (1818). Lättlynta äventyrsromaner. 3NF 6: 1060 (1927).
(6 a) -LÄGE. sjöt. i fråga om fartygs djupgående; dels om fartygs läge utan last, dels om undervattensbåts läge, då den icke är nedsänkt under vattenytan. 2UB 9: 568 (1906). Nilsson Skeppsb. 53 (1932).
(10 e) -LÄRD, p. adj.
1) som man lätt kan lära sig. Möller (1807). Ostjakiskan (är) ett .. lättlärdt språk. Castrén Res. 2: 279 (1847). NordT 1908, s. 343.
2) (mindre br.) som man med lätthet kan lära ngt; som har lätt för att inhämta kunskaper o. färdigheter. EconA 1807, aug. s. 5. Sätherberg Lefn. 20 (1896).
Avledn.: lättlärdhet, r. l. f. till -lärd 1. Verd. 1887, s. 16. Språkets lättlärdhet. NordT 1908, s. 342.
(10) -LÄSLIG. Atterbom Minnest. 2: 208 (1853). (Barnen) skola skrifva med blyerts i skrifbok samt ordentligt och lättläsligt. Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 50 (1896).
Avledn.: lättläslighet, r. l. f.
(10 e) -LÄST, p. adj. som utan svårighet kan läsas.
1) om handstil l. boktrycksstil o. d. Leopold 6: 208 (c. 1785). En lättläst och flytande handstil. SFS 1906, nr 10, s. 41.
2) om litteraturalster l. författare o. d.: som icke vållar besvär vid läsningen; lättfattlig. En lättläst bok. Gyllenborg Skald. 101 (1798). Svedelius Lif 48 (1887).
Avledn.: lättlästhet, r. l. f.
2) till -läst 2. Boström 3: 523 (1864).
(10) -LÖPANDE, n. (†) i fråga om vers: egenskapen att löpa lätt o. ledigt. Lättlöpandet bör wara Reglen i Swenske werser. Columbus Ordesk. 78 (1678; uppl. 1908).
(10) -LÖPANDE, p. adj. som löper lätt. Lättlöpande skidor. Runeberg 1: 26 (1832). Hammarström Sportfiske 160 (1925). särsk. bildl. Höijer .. hade en lättlöpande tunga. Ahrenberg Männ. 6: 217 (1914).
(10) -LÖSLIG. (i fackspr.) om ämne: som kan upplösas utan svårighet. Almroth Kem. 362 (1834).
Avledn.: lättlöslighet, r. l. f. (i fackspr.) —
(10 e) -LÖST, p. adj.
1) (mindre br.) = -löslig. Bergman Jordkl. 2: 301 (1774). AHB 39: 2 (1870).
2) om knut: som lätt kan upplösas. Weste (1807).
3) bildl., om problem, gåta o. d.: som lätt kan lösas. Ahlman (1872). Ramsay Barnaår 7: 317 (1906).
Avledn.: lättlösthet, r. l. f. särsk. (mindre br.) till -löst 1. Berzelius Kemi 1: 468 (1808).
(10 e) -MANÖVRERAD, p. adj. 2NF 33: 268 (1921; om flygplan). Hornborg Segelsjöf. 245 (1923; om fartyg).
(10) -MANÖVRERLIG. lättmanövrerad. VFl. 1913, s. 5 (om fartyg).
(2 b) -MATROS. [jfr d. letmatros; se för övr. under lätt, adj.2 2 b] sjöt. i handelsflottan: sjöman med mindre tjänstbarhet än matros; jfr jungman. Strindberg NRik. 147 (1882). Hägg Segel 49 (1935).
(1) -METALL. tekn. metall av låg specifik vikt, t. ex. aluminium; särsk. om legering vari aluminium l. magnesium ingår ss. huvudbeståndsdel. Almström KemTekn. 1: 226 (1844). VFl. 1931, s. 77.
(10 e) -MJÖLKAD, p. adj. landt. om ko: som är lätt att mjölka; motsatt: hårdmjölkad. Florman Hushållsdj. 44 (1834).
-MUNT, se -mynt.
(3 b) -MYLLA, r. l. f. (numera föga br.) sandblandad mylla. Celsius Alm. 1732, s. 27 (1729). PT 1896, nr 279, s. 1.
(3 b) -MYLLAD, p. adj. (†) om jord: bestående av lättmylla. Broman Glys. 1: 260 (c. 1730).
(8 a) -MYNT, förr äv. -MUNT, p. adj. (-munt c. 1755. -mynt 1913) (föga br.) som talar utan att tänka sig för, lösmynt; förr äv.: pratsam. Schultze Ordb. 3176 (c. 1755). Cederström Minn. 93 (1913).
(8 a) -MÄLT, p. adj. (†) munvig. Serenius Cccc 1 a (1734, 1757).
(10 e) -NARRAD, p. adj. som lätt låter narra sig. Dagen 1897, nr 81, s. 3.
(6 d) -OK. (†) i uttr. draga i lättok, om dragare: draga tomt lass; särsk. i bild. Den löntagande Ordinarien får, med sina förmoners bibehållande, liksom draga i lätt-ok. VDAkt. 1778, nr 233.
(1) -OLJA, r. l. f. tekn. olja bestående av den första fraktionen som erhålles vid destillation av stenkolstjära l. bärgolja l. dyl. o. innehållande flyktiga kolväten. KemT 1901, s. 40. VaruhbTulltaxa 1: 114 (1931).
(10 e) -PRATAD, p. adj. (vard.) lätt att prata med. Hammenhög EoA 126 (1930).
(6 b, 10) -RESIG. (†) som lätt kan resa l. färdas, lätt utrustad. En .. lätresigh Wandringzman. Schroderus Liv. 565 (1626).
(10 e) -RETAD, p. adj. = -retlig 1. Lundberg Paulson Erasmus 121 (1728). Östergren (1932).
(10) -RETLIG.
1) om person l. sinne: som lätt blir retad l. uppbragt. Stagnelius (SVS) 3: 184 (1822). Gubben, som till naturen var temligen lättretlig, blef ond. Wetterbergh Altart. 107 (1848). 3SAH 10: 112 (1895).
2) som lätt giver efter för l. tager intryck av obetydlig påvärkan. Barnet, hvars lättretliga lefvande fantasi skänker lif åt allt. Wetterbergh Altart. 109 (1848). Westergren LungSj. 79 (1932).
Avledn.: lättretlighet, r. l. f. —
-RIDEN, p. adj.
1) (†) till 2 a, e, 4: lättberiden. Afzelius Sag. IX. 2: 26 (1860).
2) till 10 e.
a) om häst: lätt att rida på.
b) om terräng: där man lätt kan rida. En terräng, som var långt ifrån lättriden. SD(L) 1900, nr 459, s. 2.
(5 a) -RIDNING. hippol. vid ridning i trav. Balck Idr. 1: 237 (1886).
(4, 10) -RINNANDE, p. adj. om vätska: som flyter snabbt o. lätt; äv. oeg., om spannmål o. d. Möller (1790). Den ”lättrinnande” Wasarågen. Grotenfelt LandtbrFinl. 59 (1896).
(10 e) -ROAD, p. adj. Backman Dickens Pickw. 1: 349 (1871).
(10 e) -RODD, p. adj. om farkost. G1R 17: 336 (1545).
Avledn.: lättroddhet, r. l. f. TIdr. 1882, s. 43.
(10) -ROENDE, p. adj. (föga br.) om farkost: lättrodd. KrigVAT 1849, s. 201.
(2 a) -RUSTAD, p. adj. som har lätt utrustning. Sylvius Curtius 634 (1682).
(10) -RUTA, r. l. f. (mindre br.) i fönster: mindre ruta som lätt kan öppnas för luftväxling o. d. LfF 1871, 2: 19. Holmgren InlInvSj. 65 (1933).
(8) -RÅDIG. (†) obetänksam. Troilius Herdabr. 32 (1758). VDAkt. 1783, nr 250.
(10 e) -RÄKNAD, p. adj. fåtalig. LBÄ 23—24: 41 (1799).
-RÖKT, i vissa trakter äv. -RÖKAD, p. adj.
1) till 10 e, om cigarr l. tobak l. tobakspipa o. d.: som (har godt drag o.) är lätt att röka. En lättrökt pipa. Runeberg 1: 160 (1836). Östergren (1932).
2) till 14 g: lindrigt l. obetydligt rökt. Lättrökt skinka. Östergren (1932).
(10 e) -RÖRD, p. adj.
1) som lätt kan sättas i rörelse, mycket rörlig. (En vågs) fullkomlighet består .. (bl. a.) däruti .. At vågbalken är ganska lättrörd. Duræus Naturk. 43 (1759). En fin, af luften lättrörd sand. Hisinger Ant. 4: 38 (1828). Östergren (1932).
2) (†) om nerv o. d.: känslig. (Till klart seende) bidrager ock, at Näthinnan och hela synnerven är lättrörd och helbregda. Duræus Naturk. 126 (1759).
3) om person l. sinne: mottaglig för intryck; som lätt blir rörd till medlidande l. vrede o. d.; impulsiv; häftig; känslig; förr äv. i uttr. lättrörd till misstroende l. vrede o. d. Gustaf I och Gustaf Adolf .. (voro) lätrörde och hetsige till sinnet. HSH 5: 49 (c. 1700). Han lärer egt et til misstroende lättrördt sinne. Schönberg Bref 2: 101 (1778). (Ansgar) var så lättrörd, att han gret vid allt. Fryxell Ber. 1: 86 (1823). Hellström Storm 172 (1935).
Avledn.: lättrördhet, r. l. f. särsk. till -rörd 3.
(10) -RÖRIG. (†) mycket rörlig. Schroderus Liv. 649 (1626).
(10) -RÖRLIG.
1) som lätt kan sättas i rörelse, som lätt kan röras, mycket rörlig.
a) om ngt sakligt. Johansson HomIl. 12: 167 (1846). En lättrörlig flygsand. Thelaus Skog. 41 (1865). Lättrörlig propeller. Ymer 1912, s. 161. särsk.
α) om vätska o. d.: lättflytande. Fock 1Fys. 146 (1853). Starck Kemi 268 (1931).
β) (†) som lätt kan förflyttas l. transporteras. Nicander Hesp. 131 (1835).
γ) om kroppsdel. Hennes anletsdrag (voro) lättrörliga. Ekelund 1FädH II. 1: 208 (1830). (Läpparna) äro .. mycket lättrörliga. Nyström Talorg. 10 (1888).
b) om person l. levande varelse i allm.: som lätt o. snabbt kan röra sig l. förflytta sig; i sht om krigare l. trupp; jfr lätt, adj.2 2 a. En öfverlägsen, lättrörlig .. rytteri-massa. Mankell Fältsl. 573 (1859). Stallgumsen .. var nyklippt och lättrörlig, knuffade omkull småpojkarna. Lagerlöf Holg. 1: 234 (1906).
2) bildl., om person l. sinne: som lätt låter leda sig av impulser, mottaglig för intryck; äv.: som lätt blir rörd till medlidande o. d.; äv.: ostadig, flyktig. LBÄ 2—3: 129 (1797). Fruntimren .. äro så lättrörliga. Elgström Frunt. 9 (1809). Konungens lättrörliga gemyt. SvRiksd. I. 8: 449 (1934).
Avledn.: lättrörlighet, r. l. f.
1) till -rörlig 1.
a) till -rörlig 1 a. Almström KemTekn. 1: 2 (1844). särsk.
2) till -rörlig 2. Weste (1807).
(10 e) -SAGD, p. adj.
1) (†) om person: som lätt kan tillhållas att göra sina skyldigheter o. d. Bergström Bild. 1: 161 (i handl. fr. c. 1830).
2) (föga br.) som lätt kan utsägas. PedT 1896, s. 424.
(14 g) -SALTAD, p. adj. lindrigt saltad. Magert, lättsaltadt fläsk. HemKokb. 97 (1903). särsk. bildl. Den skämtande, lättsaltade prosans (genre). BEMalmström 1: 236 (c. 1860).
(4, 10 e) -SEGLAD, p. adj. om fartyg: som lätt kan seglas. Serenius Ss 2 a (1734). GT 1788, nr 139, s. 1.
(4, 10) -SEGLANDE, p. adj. om fartyg: snabbseglande. Snellman Gift. 1: 262 (1842). AntT 5: 171 (1878).
-SINNAD, p. adj.
1) (†) till 7: sorglös, munter, glad. Tegel E14 158 (1612). Börjesson E14 98 (1846).
2) (numera knappast br.) till 8: som tager allt lätt; obetänksam; icke allvarlig; äv.: ostadig, flyktig. Schmedeman Just. 1154 (1687). Wennerberg Bref 1: 271 (1850). Söderns lättsinnade barn. Langlet Ryssl. 369 (1898).
3) (†) välvillig, välsinnad; jfr lätt, adj.2 12 b, 13. Dahlgren Släktprof. 1: 69 (i handl. fr. 1800).
-SINNE. [jfr t. leichtsinn]
1) (†) till 7: glättighet, sorglöshet. Det sköna lättsinne, som, utan att vara ytligt, smyckar lifvets utansida med lekande yttringar af .. fröjd. Atterbom Minnest. 2: 30 (1840). Därs. 1: 219 (1847).
2) till 8: bristande allvar o. stadga; obetänksamhet, tanklöshet; ansvarslöshet. Nicolai TjMannH 1: 47 (1797; klandrat i JournSvL 1797, s. 87). Om modet hos det fåtal, som vill värna .. den nordiska ordskatten, är lika stort som lättsinnet hos de månge, som förspilla honom, så (osv.). SvTidskr. 1873, s. 526. Det ekonomiska lättsinnet. Schück (o. Warburg) LittH 1: 232 (1896). Det lättsinne, varmed Skandinaviska banken stött Kreuger. SvD(A) 1932, nr 91, s. 5. särsk. till 8 b: lättfärdighet. Lättsinnet och sedelösheten .. gäckar det heliga. Wallin 1Pred. 3: 93 (c. 1830). Det sedeslösa lättsinne, som säges hafva frodats i Gustaf III:s hof. Tegnér Armfelt 3: 455 (1887). NoK 116: 142 (1933).
(8) -SINNELIGA, adv. (†) utan allvar o. stadga, lättsinnigt. (Människan) kan icke lätsinneligha geffwa sich enom androm til tienist. OPetri MenFall D 3 a (1526).
-SINNIG. (-sinnig 1555 osv. -sinnogh 1530) [jfr t. leichtsinnig]
1) (†) till 7: sorglös, munter, glad. Så gör then helge ande them så frijmodigha och letsinnogha j hiertat. OPetri 2Post. 95 a (1530). SvLitTidn. 1821, sp. 335.
2) till 8: som saknar allvar o. stadga, som icke lägger band på sig, icke allvarlig; äv.: flyktig, ostadig; äv. om sak: som vittnar om dylik egenskap. Phrygius HimLif. 50 (1615). The flyktiga och lättsinniga böcker och skrifter, them j stundom handteren. Bælter Christen 204 (1743, 1748). (G. I) måste .. dämpa flera Upror, stiftade af visse ärelystne Herrar, och utförde af lättsinnig Allmoge. Bergklint MSam. 2: 332 (1792). Lättsinnig hushållning med offentliga medel. SvD(A) 1935, nr 179, s. 4. särsk.
a) till 8 b: lättfärdig. Af naturen lättsinniga och ombytliga, gifva eller söka .. (polackerna) ofta förevändning till äktenskapsskilnad, något som man har mycken smak för i detta land. Tegnér Armfelt 1: 27 (1883). Den tid, då de urgamla folkdanserna voro lika frivola, lättsinniga och utmanande traditionslösa som jazzen nu. Böök ResSv. 147 (1924).
b) (†) i uttr. lättsinnig till att göra ngt, dristig att göra ngt; jfr 1. G1R 25: 473 (1555).
Avledn.: lättsinnighet, r. l. f. [jfr t. leichtsinnigkeit]
1) (†) till -sinnig 1. Hjärne DagDrabbn. 280 (i handl. fr. 1808).
2) till -sinnig 2. HSH 29: 270 (1634). KOF II. 2: 65 (c. 1655). Hans egen lättsinnighet är skuld til hans olycka. Lagerström Bunyan 3: 131 (1744). Östergren (1932). särsk.
a) till -sinnig 2 a. Medelklassen har antagit en del af den lättsinnighet, som i förra seklet uteslutande tillhörde de förnäma. Snellman Stat. 75 (1842).
b) (†) i uttr. lättsinnighet till ngt, villighet till ngt (utan eftertanke). (Rikets övriga innebyggare) förebrådde .. Dalkarlarna .. deras lättsinnighet till uppror. Fryxell Ber. 3: 117 (1828).
(8) -SINNING, m.||ig. (†) lättsinnig person; jfr -sinne 2. Wingård Minn. 12: 60 (1850).
-SINT, p. adj.
1) (†) till 7: sorglös, munter, glad. Harald Gylle war en lättsinter man, glad, skämtachtig, ödmiuk och gifmild. Peringskiöld Hkr. 2: 284 (1697). GotlLT 1852, nr 52, s. 3.
2) (numera knappast br.) till 8: som saknar allvar och stadga, som icke lägger band på sig; äv.: obetänksam, flyktig; icke allvarlig; äv. om sak: som vittnar om dylik egenskap. Cavallin Herdam. 5: 355 (cit. fr. c. 1690). (Man) må .. eij bruka oqvädins eller lättsinte edeer vid tijo daler. FörarbSvLag 6: 524 (1723). Det vore lättsint gjordt att knyta helga band / Med okänd man. Bäckström Hed. 59 (1875). Wirsén Ton. 257 (1893). Vakta dig att lättsint leka / med dess gudsnamn! Malmberg Atl. 73 (1916). särsk.
a) (†) övergående i bet.: som talar utan att tänka sig för; jfr lätt, adj.2 8 a. 2RARP I. 1: 138 (1719).
b) (†) övergående i bet.: lättrogen. Block Progn. 7 (1708). Prosperin PVetA 1789, s. 18.
3) (numera knappast br.) fåfänglig; flärdfull; äv.: lättfärdig; jfr lätt, adj.2 8 b. KOF II. 2: 54 (c. 1655). RARP 9: 373 (1664). At uptända Hiertat i Gudztiensten med lättsint Melodie, är wisserligen en fremmande Eeld. Ekman Siönödzl. 173 (1680). När den lättsinta Isabeau de Bavière förde spiran i modets värld. Weibull LundLundag. 123 (1882). SD(L) 1902, nr 474, s. 5.
Avledn.: lättsinthet, r. l. f. (numera knappast br.)
1) till -sint 2. Atterbom 2: 54 (1827).
2) till -sint 3; äv. konkretare. Palmfelt Molière 5 (1738). Tegnér (WB) 1: 144 (1805).
(10 e) -SJUNGEN, p. adj. om sång o. d. Norman MusUpps. 182 (1884, 1888).
(10 e) -SKJUTEN, p. adj.
1) (i fackspr.) om bärg: som lätt kan sprängas. JernkA 1880, s. 456.
2) jäg. i fråga om jakt.
a) om villebråd: som är lätt att skjuta, som lätt stupar för ett skott. Skogvakt. 1892, s. 96.
b) om mark o. d.: där det är lätt att skjuta villebråd. Vid inöfning af valpar bör man .. välja en trakt, .. der marken är lättskjuten. Balck Idr. 2: 55 (1887).
(6 d) -SKJUTS. skjuts med obetydligt lass. Nerén HbAut. 1: 200 (1913). NorrbHembSkr. 1: 494 (1928).
(10 e) -SKRÄMD, p. adj. som lätt blir skrämd; ängslig, rädd. Brenner Dikt. 2: 47 (1714). Hammarström Sportfiske 318 (1925).
Avledn.: lättskrämdhet, r. l. f.
(10 e) -SKÖTT, p. adj. som är lätt att sköta. AB 1845, nr 2, s. 4. Maskinen är lättskött. TT 1871, s. 138. De bättre, i jordbruket lättsköttare åkerlerorna. LAHT 1903, s. 253.
Avledn.: lättskötthet, r. l. f.
(10 e) -SMÄLT, p. adj.
1) i sht metall. o. tekn. om metall, malm, glas o. d. VetAH 1741, s. 17. (Brons) är lättsmältare än koppar. Arrhenius Kem. 86 (1919).
2) om födoämne. Bruno Gumm. 86 (1762). Sjövall o. Höjer 70 (1929). särsk. bildl., om ngt som icke vållar besvär l. som man lätt kan tillägna sig; i sht om litteratur o. d. SvLittFT 1833, sp. 368 (om musik). De mera lättsmälta moderna författarne. Verd. 1888, s. 95.
Avledn.: lättsmälthet, r. l. f.
(10) -SMÄLTIG. (†) = -smält 1. Kiellberg KonstnHandtv. KakelKruk. 5 (1753; om lera).
(10) -SMÄLTLIG. (-elig 1778. -lig 18431895) (i sht i fackspr.)
Avledn.: lättsmältlighet, r. l. f. (i sht i fackspr.) till -smältlig 1. Palmblad Fornk. 1: 7 (1843).
(10) -SPELIG. (†) = -spelt. SvMerc. 3: 214 (1757).
(10 e) -SPELT l. -SPELAD, förr äv. -SPELD, p. adj. om musikinstrument: som det är lätt att spela på; äv. om musikstycke l. teaterroll o. d.: som är lätt att spela. SP 1792, nr 107, s. 4. Stycket är icke lättspelt. SvLittFT 1834, sp. 218.
-SPRUNGEN, p. adj. (†)
1) till 4: som springer snabbt. Små, men lättsprungna hästar. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 331 (1826).
2) till 10 e, om mark: där man lätt kan springa. Afzelius Sag. 6: 279 (1851).
(10 e) -STARTAD, p. adj. om motor l. motorfordon o. d. DN 1914, nr 15933, s. 14.
(14 g) -STEKT, p. adj. lindrigt stekt. Cavallin Kipling Emir. 29 (1898).
(10 e) -STUCKEN, p. adj. lättstött. Östergren (1932).
(10 e) -STYRD, p. adj. Ungern-Sternberg Bourgelat 80 (1752; om häst). Hornborg Segelsjöf. 120 (1923; om fartyg).
(10 e) -STÖRD, p. adj. som lätt blir störd. Lättstörda sömnen. JGOxenstierna 1: 184 (1805). Lek ni, jag är inte lättstörd. Östergren (1932).
(10 e) -STÖTT, p. adj. om person: som lätt blir förargad l. stött. ST 1899, nr 2996, s. 2.
(10 e) -SVEPT, p. adj. (†) som lätt låter böja sig; villig, lydig. Schultze Ordb. 5260 (c. 1755).
(10 e) -SYDD, p. adj. GHT 1896, nr 132 A, s. 2. Ett enkelt och lättsytt broderi. VHem 1921, nr 29, s. 17.
(10 e) -SÅLD, p. adj. som man utan svårighet kan få såld, lätt att sälja. SundsvP 1886, nr 95, s. 4.
Avledn.: lättsåldhet, r. l. f.
(10 e) -SÅRAD, p. adj. om person l. sinne: som lätt blir sårad l. stött. 2SAH 2: 207 (1887). Han var en ömtålig, ytterligt lättsårad natur. Laurin 1Minn. 184 (1929).
-SÖVD, p. adj.
1) (föga br.) till 10 e: lätt att söva; som lätt somnar. Weste (1807). Östergren (1932).
2) till 14: som icke sover hårdt (o. därför lätt vaknar l. utan svårighet kan väckas). Linc. Tt 3 b (1640). (Dottern) var så lättsövd att (osv.). Hellström Storm 125 (1935).
Avledn.: lättsövdhet, r. l. f.
(1) -TEGEL. tekn. tegel av mindre tyngd. PT 1912, nr 180, s. 2.
(10) -TILLGÄNGLIG~020.
1) om plats: dit man lätt kan komma. Johansson HomIl. 6: 434 (1846).
2) om person: som är lätt att komma i kontakt med, mycket tillgänglig. Stridsberg Frihetsm. 92 (1914). Han var verkligen vänsäll och även lättillgänglig. Stiernstedt Mitt 2: 244 (1930).
3) lätt att åtkomma, lätt att få. Hellström NorrlJordbr. 492 (1917). särsk. bildl.; ofta liktydigt med: lätt begriplig, lätt att förstå. Vannérus WundtPsyk. 49 (1896). Göra framställningen lättillgängligare. Östergren (1932).
Avledn.: lättillgänglighet, r. l. f.
(10) -TRO, r. l. f. (numera knappast br.) lättrogenhet. Kellgren (SVS) 1: 277 (1777). Östergren (1932).
(10 e) -TRODD, p. adj.
1) (†) som lätt kan tros. LBÄ 23—24: 29 (1799).
2) (föga br.) lättrogen. ANF 25: 238 (1909).
(10) -TROENDE, n. (†) lättrogenhet. Humbla Landcr. 85 (1740).
(10) -TROENDE, p. adj. (†) lättrogen. Adlerbeth Ov. 404 (1818).
(10) -TROGEN. som utan att reflektera l. utan kritik tror vad han hör l. läser; som lätt låter lura sig; godtrogen; okritisk; omisstänksam; enfaldig; äv. om sak: som vittnar om dylik egenskap. RA I. 2: 121 (1565). GHT 1934, nr 7, s. 6.
Avledn.: lättrogenhet, r. l. f. äv.: konkretare, om sådant som röjer lättrogenhet; förr äv. i uttr. lättrogenhet till ngt. Lind (1738). Vi beklaga ännu vår lättrogenhet till de här upgifne calculer vid krigets början. Höpken 2: 556 (1759). Det finnes .. en ålder för vissa fantasiskapelser och lyckliga lättrogenheter. Bergström LittNat. 246 (1889).
(10) -TROHET. [jfr god-trohet] (†) lättrogenhet. Spegel Dagb. 122 (1680). Levertin G3 243 (1894).
(10 e) -TRÖSKAD, p. adj. om säd. QLm. 3: 60 (1833). Juhlin-Dannfelt 71 (1886).
(10 e) -TUGGAD, p. adj. Crusenstolpe CJ III. 2: 74 (1846). Carlsson KNilsson 358 (1921; bildl.).
-TUNGA, adj. oböjl. (†) i uttr. köra lättunga, köra utan lass; jfr lätt, adj.2 6 d. Swedberg Ordab. (1722). Schenberg (1739).
(1) -TUNGE, r. l. m. (†) i uttr. draga lättungen, sysselsättas med mindre svåra arbeten. Granlund Ordspr. (c. 1880).
(10 e) -TVÄTTAD, p. adj. om klädesplagg o. d. Tenow Solidar 2: 130 (1906).
(10 e) -TÄND, p. adj. lättantändlig; äv. bildl. Jag har af naturen det mest lätt-tända lynne. CJLAlmqvist (1845) i OoB 1904, s. 10. Lättänd ved. Skogvakt. 1893, s. 153.
-TÄNKT, p. adj. (†)
1) till 10 e: lätt uttänkt. Skjöldebrand Cleop. 34 (1749).
2) hastigt o. slarvigt uttänkt; jfr lätt, adj.2 15. Gyllenborg Skald. 101 (1798).
(6 a) -VATTENLINJE~0020. sjöt. = -linje. KrigVAT 1835, s. 132.
(1) -VIKT. [jfr d. letvægt; efter eng. light weight] lätt vikt; särsk.
a) idrott. viktklass i boxning (högst 62 kg) o. i brottning (högst 66 kg) samt i tyngdlyftning (högst 67,5 kg); jfr fjäder-vikt m. fl. IdrB 10: 91 (1913). I lättvikt vann Vesterberg .. på knockout över Andersson. GHT 1926, nr 49, s. 15.
b) (vard.) i utvidgad anv., om person, särsk. om kapplöpningsryttare som icke väger mycket. NTIdr. 1898, s. 16.
Ssgr (i allm. till -vikt a; idrott.): lättvikts-atlet.
-boxare.
-brottare.
-cykel. lättviktsmotorcykel.
-klass(en).
-litteratur. bildl.: mindre värdefull litteratur; jfr lätt, adj.2 15. Östergren (1932).
-motorcykel. lätt motorcykel av speciell konstruktion. DN 1923, nr 184, s. 15.
(1) -VIKTARE, om sak r. l. m., om person m. [avledn. av -vikt] (ngt vard.)
1) lättviktsmotorcykel; äv. (tillf.) i utvidgad anv., om person som färdas på dylik cykel. SvD(A) 1930, nr 92, s. 16. SDS 1939, nr 245, s. 16 (om person). särsk. oeg., om lätt flygplan. Östergren (1932).
2) idrott. boxare l. brottare l. tyngdlyftare tillhörande lättviktsklassen. Östergren (1932).
3) bildl. jfr lätt, adj.2 15 b. Litteraturens lättviktare. Östergren (1932).
(10) -VILLIG. (numera knappast br.) som gärna efterkommer ngns önskan, beredvillig, tjänstaktig, tjänstvillig. Serenius I 2 a (1734). Jag kunde göra allting, var lättvillig och ordningsam. Hedenstierna Jönsson 27 (1894). Östergren (1932).
Avledn.: lättvillighet, r. l. f. (numera knappast br.) SvMerc. 1762, s. 297. SvLittFT 1833, sp. 436.
(3 c) -VIN. (i fackspr.) vin som innehåller obetydlig mängd alkohol (t. ex. bordå, burgogne, renvin o. d.), svagt vin; motsatt: hetvin, starkvin. SvD(A) 1921, nr 112, s. 5.
-VINDIG, förr äv. -VINNIG. (-vindig 1673 osv. -vinnig 1679) [sv. dial. lättvinni, lättvindiger, ombildning av sv. dial. lättvinn, lättvind (se -vint)]
1) till 10: som icke kräver mycken möda l. mycket arbete, icke svår l. besvärlig, lätt. Wärnskiöld Fortif. C 2 b (1673). Dammluckorna stödjas af öfverbyggnaden, hvilket gör upplyftandet lättvindigt. Ekman SkogstHb. 105 (1908). Hellström Storm 60 (1935). särsk. (mindre br.): behändig, lämplig, bekväm. VetAH 1765, s. 268. Torps prestgård .. ligger täckt belägen vid landsvägen och är derför lättvindig för resande att kila in på. Sehlstedt 5: 135 (1872).
2) som göres utan förberedelse l. omsorg l. eftertanke; nonchalant; slarvig; jfr lätt, adj.2 8, 15. JernkA 1827, Bih. s. 36. Ja, vi togo saken alltför lättvindigt. Hedin Transhim. 1: 159 (1909). Lättvindiga kalkyler. DN(A) 1932, nr 324, s. 3. särsk. (mindre br.) om tid: hastig. Efter fem lättvindiga minuter var ett strejkförbund bildadt. Wägner Norrt. 45 (1908).
3) om person: som handlar utan eftertanke, som tager saker o. ting lättvindigt l. nonchalant; slarvig; jfr lätt, adj.2 8. Annerstedt UUH 1: 376 (1877). Förf. .. är en blott alltför företagsam och lättvindig autodidakt med litterärt själfförtroende. PT 1905, nr 98 A, s. 3. särsk. (mindre br.) utan klandrande bibet.: rask i vändningarna, kvick. (Skogsbon) är lifligare, raskare, mera lättvindig (än slättbon). Quennerstedt IndSold. 17 (1887).
Avledn.: lättvindighet, r. l. f.
1) till -vindig 2. NF 2: 1283 (1878). Den lättvindighet varmed riksdagen åter inbjudes att bryta sönder den nu gällande skatteskalan. NDA(A) 1934, nr 9, s. 3.
2) (mindre br.) kvickhet; jfr -vindig 3 slutet. Quennerstedt IndSold. 73 (1887).
-VINDLIG. [ombildning av -vindig]
1) (föga br.) till 10: icke besvärlig l. svår, lätt. Ericson Fågelkås. 1: 58 (1906).
2) (föga br.) till 8, ss. adv.: nonchalant. TIdr. 1897, s. 7.
(14) -VINDS-BÅT. sjöt. (segel)båt, särskilt lämpad för lätt vind; motsatt: hårdvindsbåt. NTIdr. 1898, Julnr s. 20.
(4) -VINGAD, p. adj. (i vitter stil) som flyger snabbt; äv. bildl. Adlerbeth HorOd. 37 (1817). En lättvingad fransk äventyrare. Högberg Utböl. 1: 71 (1912).
-VINNIG, se -vindig.
-VINT, p. adj. [eg. n. av sv. dial. lättvinn, lättvind; jfr d. letvindt, nor. dial. lettvinn, lettvint, nor. lettvint; senare ssgsleden till vinna, arbeta, sträva, ernå]
1) (föga br.) till 10: som icke kräver mycken möda, lätt. Fröding ESkr. 2: 228 (1895).
2) (föga br.) om sak: som uföres på ett nonchalant l. slarvigt sätt; jfr lätt, adj.2 8. Wienerskolan med dess lättvindta piruetter, sina tråkiga snurrningar på stället och sitt tama skridskobrodderi. NTIdr. 1898, s. 15.
(10 e) -VISAD, äv. -VIST, p. adj. (numera bl. i vissa trakter) som lätt fattar anvisningar o. tillrättavisningar; tjänstvillig, beredvillig. Lind (1738). Wallin Rel. 4: 29 (1838). Gellerstedt Gläntor 108 (1909).
(10 e) -VITTRAD, p. adj. om stenart: som lätt vittrar. LB 1: 6 (1899). NoK 43: 35 (1925).
(10) -VITTRANDE, p. adj. lättvittrad. 2NF 13: 281 (1910).
(10 e) -VUNNEN, p. adj. Björn Tvill. 14 (1787). Ett .. lättvunnet byte. LdVBl. 1887, nr 9, s. 4.
(10 e) -VÄCKT, p. adj. lätt att väcka.
1) eg., om person l. levande varelse i allm. Thomander 2: 562 (1830; i bild). VexjöBl. 1841, nr 20, s. 4.
2) bildl. Lättväckt fantasi, åtrå. JGOxenstierna 4: 337 (1815). Den sjukes lättväckta tacksamhet. Hallström Sparfv. 82 (1903).
(1) -VÄGANDE, p. adj. som icke väger mycket; särsk. bildl.; jfr lätt, adj.2 1 c. Lättvägande skäl. Östergren (1932).
(10 e) -VÄLLD, p. adj. metall. som lätt kan vällas. JernkA 1829, s. 78.
Avledn.: lättvälldhet, r. l. f. metall. JernkA 1889, s. 298.
(2 a) -VÄPNAD, p. adj. (†) lättbeväpnad. Sylvius Curtius 517 (1682). JGOxenstierna 4: 213 (1815).
(1) -YXA, r. l. f. (†) visst slags lätt yxa. InventÅgerup 1764. särsk. bildl., i uttr. hugga med lättyxan o. d., icke anstränga sig vid arbetet, arbeta utan energi o. mindre noggrant; jfr lätt, adj.2 6, 8. Eneman Resa 2: 102 (1712). Lind 1: 1198 (1749).
(6 d) -ÅKANDE, p. adj. (föga br.) som åker utan lass l. med lätt lass. Bergman VSmSkr. 15 (1819).
(10) -ÅTKOMLIG~020. som man lätt kan komma åt. PT 1892, nr 132, s. 2.
(10 e) -ÄTEN, p. adj. om mat l. kreatursfoder. Trozelius Rosensten 44 (1752). LbInternMed. 1: 898 (1917).
(10) -ÄTLIG. lättäten. VetAH 1774, s. 352. Dixelius-Brettner Hebbe 291 (1919).
(10) -ÖVERSKÅDLIG~0020. som lätt kan överblickas. Atterbom VittH 8 (1845).
B (†): LÄTTA-FÄRDIG, se lättfärdig.
C (†): LÄTTE-FÄRDIG, se lättfärdig.
-HELGDAG, -HELIG, se A.
(5, 10) -SYSSLA, r. l. f. lätt arbete, arbete som icke kräver ansträngning. Dijkman AntEccl. 70 (1678, 1703).
Avledn.: LÄTTELIG(EN), se d. o.
LÄTTHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara lätt.
1) till 1. Carl IX Swar I 3 a (1606). Det gamla Myntets lätthet. Berch PVetA 1753, s. 28. Östergren (1932). (†) (Fåglarnas) specifika lätthet. Agardh Bot. 1: 127 (1830).
2) till 2 d, 12, i fråga om byggnad l. byggnadsstil o. d. (Ponte S. Trinitá) förenar fasthet med .. lätthet af byggnadssätt. MoB 5: 44 (1783). SvD(B) 1927, nr 192, s. 5.
3) till 5. Lättheten af hans hand. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Sandström KrMat. 9 (1840).
4) till 7. Creutz Vitt. 66 (1753). Han kände en lätthet i sinnet. Lagerlöf Bannl. 329 (1918).
5) (†) till 8: obetänksamhet, lättsinnighet; flyktighet. G1R 4: 200 (1527). Wennæsius Klingd. 8 (c. 1675). särsk.
a) efterlåtenhet, släpphändthet. Dryselius Monarchsp. 353 (1691).
b) i uttr. lätthet att göra ngt, obetänksamhet att göra ngt; äv.: benägenhet att göra ngt; jfr lätt, adj.2 11 b. Ekman Siönödzl. 489 (1680). (Lewenhaupts) lätthet att utan några vilkor ingå på det tysta stilleståndet, gillades icke af regeringen. Malmström Hist. 2: 360 (1863).
6) till 9, 10. Med lätthet, utan svårighet. Schroderus Dict. 147 (c. 1635). ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. A 1 b. 3SAH 13: 34 (1898). särsk. (mindre br.) i uttr. lätthet att göra ngt o. d.; lätthet för ngt, fallenhet för ngt; jfr lätt, adj.2 9 b. PH 5: 3577 (1753). Lätthet .. för musik. Moberg Gr. 277 (1815). Beskows stora lätthet att knyta bekantskaper. 3SAH 11: 152 (1896). Stiernstedt Liw. 338 (1925).
7) till 10. Lättheten att bli student verkade ofördelaktigt på (osv.). Östergren (1932). särsk.
a) övergående i bet.: lättvunnen framgång. Genseric .. satte hela verlden i häpnad öfver den lätthet, som fölgde alt hvad han företog. Dalin Montesquieu 174 (1755).
b) konkretare: sak som icke vållar svårighet. At med korthet ihopsätta och beswara Bref war Henne en lätthet. HC11H 6: 133 (c. 1700). Scholander 2: 124 (1866).
8) till 12: ledighet (se d. o. 1 a α). Chydenius 428 (1780). (Skrivarten) har förtjensten af en viss lätthet och liflighet. Leopold 6: 280 (1797). Nyblæus Forskn. I. 1: 53 (1873, 1879).
9) till 12 b, 13: frihet från stelhet, ledighet, frihet. Dalin Montesquieu 147 (1755). Munterhet och lätthet i umgänge. HTSkån. 4: 64 (1788). En omständighet .. förlänade förhållandet mellan .. (makarna) en särskild lätthet. Hellström Storm 266 (1935).
Ssg: lätthets-grad. (i fackspr.) till lätthet 7. Provens olika lätthetsgrad.
LÄTTIGA, adv. [jfr t. leichtig] (†) till 9, 10: utan svårighet l. besvär. BOlavi 117 b (1578).
LÄTTIGHET, f. [jfr t. leichtigkeit] (†) till 1: egenskapen att vara lätt. Linc. Kkkk 6 a (1640).
LÄTTNA, se lättna, v.
LÄTTSAM, adj. [jfr ä. t. leichtsam] (numera mindre br.) lätt.
1) till 1 b slutet, om pålaga: icke tryckande. Högberg Vred. 2: 365 (1906).
2) till 2 d. ”Nyrokokon” med sina .. lättsamt dekorerade kretonger. Lindblom Rokokon 12 (1929).
3) till 7. SvLitTidn. 1815, Bih. sp. 95. Då vardt folket lättsamt till mods. Högberg Vred. 1: 249 (1906).
4) till 10: som icke vållar svårighet. Rosborg StångjSmid. 11 (1809). Att haka vadmal eller haka på kypen var ett omtyckt och lättsamt göromål. Sahlin SkånFärg. 110 (1928). TurÅ 1934, s. 96.
5) till 13: behaglig att ha att göra med, älskvärd; äv. bildl., om sak. (Coriolanus var) föga lättsam och tjenlig för umgänget med andra menniskor. Emanuelsson Plut. 2: 181 (1842). Forsslund Djur 103 (1900; bildl.). SvD 13/5 1934, Söndagsbil. s. 2 (bildl., om stad).
Spoiler title
Spoiler content