PREOCKUPERA, v. -ade; numera bl. (i bet. 3) i p. pf. preockuperad pre1okupe4rad l. -kɯ-, l. 01—, i Sveal. äv. -e3rad2.
Ordformer
(förr äv. -occu-. pre- 1628 osv. præ- 1716—1767)
Etymologi
[jfr t. präokkupieren, eng. preoccupy, ä. eng. preoccupate, fr. préoccuper; av lat. præoccupare, av præ (se PRE-) o. occupare (se OCKUPERA)]
1) (†) i god tid intaga l. besätta (ett område, innan ngn annan hinner göra det). Så giöre wij oss .. bequemme at preoccupera min swågers landh, ther Wallensteiner til efwentyrs thet och lust hade at vtplundra. Gustaf II Adolf 522(1628).
3) [efter motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (numera nästan bl. i psykologiskt fackspr.) i p. pf., särsk. i adjektivisk anv.: upptagen l. absorberad (av tankar); behärskad (av en fördom); på förhand benägen för en gillande l. ogillande hållning (mot ngt som man ännu icke lärt känna). Jag, som icke var så hårt præoccuperat af præjudiciis som de andre. ÄSvBiogr. 1—6: 166(c. 1722). Han hörde, såsom preockuperad, knappast på hvad jag sade. Wingård Minn. 3: 85(1846). (En) ej på förhand preockuperad historisk uppfattning af (osv.). MinnCJBoström 93(1897). PsykPedUppslB(1946). —
