SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1954  
PREPOSITION prep1osiʃω4n l. pre1-, l. -ωs-, stundom -tʃω4n (- - -tschón Dalin), r. l. m. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(pre- 1786 osv. præ- 17301857)
Etymologi
[jfr t. präposition, eng. preposition, fr. préposition; av lat. præpositio (gen. -ōnis), till præponere (se PREPONERA)]
språkv. eg.: framförställt ord.
1) oböjligt hjälpord som användes för att förbinda en underordnad satsdel med en överordnad; jfr FÖRORD I 1. Præpositionen af. Giese Sprachm. 1—3: 346 (1730). Noreen VS 5: 145 (1906). jfr ADVERBIAL-PREPOSITION.
2) (†) om obestämda artikeln. Sahlstedt FörsSvGr. 9 (1747).
Ssgr (till 1; språkv.): PREPOSITIONS-ADVERBIAL. jfr -bestämning. Brate SvSpr. 165 (1898).
-ATTRIBUT. jfr -bestämning. Löfgren TySpr. 103 (1880).
-BESTÄMNING. bestående av ett prepositionsuttryck. Lundell (1893).
-KASUS. om ett substantivs osv. kasus, då det är styrt av preposition; jfr kasus II. Enberg SvSpr. 85 (1836). Löfgren TySpr. 101 (1881).
-UTTRYCK~02 l. ~20. ord l. ordförbindelse med en styrande preposition; förr äv. om sammansättning vari en preposition ingår. Lundell XXX (1893; om ssg). Beckman SvSpr. 167 (1904).
Avledn. (till 1; språkv.): PREPOSITIONAL, adj. [jfr t. präpositional, eng. prepositional] (†) prepositionell. Pettersson HebrGr. 340 (1829). Rydqvist SSL 5: 106 (1874).
PREPOSITIONELL10104, adj. (-el 18741906. -ell 1890 osv.) [jfr fr. prépositionnel] som utmärker l. hänför sig till l. innehåller l. uttryckes av l. med osv. en preposition (l. prepositioner). Rydqvist SSL 5: 41 (1874).
Spoiler title
Spoiler content