[jfr t. o. eng. presbyter; av lat. presbyter, av gr. πρεσβύτερος, komp. av πρέσβυς, gammal (jfr PRESBYOP). — Jfr PRÄSTsamt PRESBYTERIAN,PRESBYTERIUMm. fl.]
benämning på vissa förtroende- l. ämbetsmän i den kristna kyrkan; särsk. dels om var särskild av den urkristna församlingens (ett råd l. kollegium bildande) äldste, dels om församlingsföreståndare (kyrkoherde) resp. biskops medhjälpare i den urkristna l. fornkatolska församlingen, dels om person som i den romersk- l. grekisk-katolska kyrkans hierarki innehar graden närmast under biskop (o. tjänstgör ss. kyrkoherde l. församlingspräst). Arius en Presbyter i Alexandria framkläckte en Sect, som efter honom fick namn. Eberhardt AllmH 2: 367(1768). De 3 hierarkiska graderna äro: diakon, presbyter och biskop. Fehrman OrientK 40(1920). Brilioth SvKyrkKunsk. 114(1933). — särsk.
a) hist. om förh. i Sv. under den katolska tiden samt tiden närmast efter reformationen: präst. Hemkommen (från utlandet) befordrades .. (Laurentius Andreæ) till Presbyter i Strengnäs och sedermera till Archi-Diaconus i Upsala. BL 1: 214(1835); jfr Hagström Herdam. 1: 222(1897). I ännu 100 år (efter 1520) bibehöll sig bruket inom Svenska kyrkan, att mången blifvande prest först ordinerades till Diaconus eller halfprest och sedermera till Presbyter, då han först erhöll plenos ordines. BL 11: 170(1845). Schybergson FinlH 1: 50(1887).
b) i kyrkosamfund med presbyterialförfattning: var särskild av de lekmän (”lekmannaäldste”) som tillhöra ett presbyterium l. som jämte prästen ha vård om en församling. Geijer I. 1: 321(1845). Stavenow EngRev. 18(1895). SvUppslB 21: 1201(1934).
