PRETERITUM prete4ritum l. 0302 (prete´ritum Weste), förr äv. PRETERIT, n.; best. preteritet (jfr anm.); pl. preteriter (2SAH 1: 91(1801) osv.; jfr anm.). Anm. Formen preteritum förekommer äv. i best. anv. I pl. förekommer äv. formen preterita (i enlighet med lat. böjning). I uttr. preteriti particip förekommer den latinska gen. sg., t. ex. ModSpr. 1941,s. 7. I äldre tid användes ordet äv. med andra latinska böjningsformer, t. ex. Cellarius LatGr. 30(1703: uti Præterito).
[jfr t. präteritum, eng. preterite, fr. prétérit; av lat. præteritum (tempus), förfluten (tid), n. av præteritus, p. pf. av præterire, gå förbi, förflyta, av præter, förbi, eg. komparativ av præ (se PRE-), o. ire, gå, till den ieur. roten i (jfr ED, sbst.2)]
språkv. tempus(form) som betecknar en verbalhandling ss. tillhörande förfluten tid; dels ss. gemensam benämning på alla l. vissa sådana tempus inom ett språk, dels ss. benämning på ett visst sådant tempus; i fråga om germanska språk vanl. om imperfektum. Preteritum particip, perfekt parti. cip. Cellarius LatGr. 87(1703). Preterit .. är en gemensam benämning för I(m)p(er)f(ektum), P(er)-f(ektum) och Pl(us)q(vam)p(er)f(ektum). Moberg Gr. 40(1815). Ett starkt preteritum. Wessén SvSpråkh. 1: 85(1941). — jfr AUGMENT-PRETERITUM.
Ssgr (språkv.): A: PRETERITI- l. PRETERITUM-FORM; pl. -er. Blomberg Omlj. 17(1865). —
B (vanl. med bindestreck mellan ssgslederna): PRETERITO-PRESENS010040, äv. 0300~20. [jfr t. präteritopräsens] presensform som språkhistoriskt sett är ett preteritum; äv. om verb vars presens är av sådan beskaffenhet. NF 13: 204(1889). Wessén SvSpråkh. 1: 85(1941). —
