PRIMITIV prim4i~ti1v l. pri4-, l. 30~2, äv. 104, n.; best. -et; pl. -er; l. PRIMITIVUM ~ti1vum resp. ~20, n.; best. -tivet, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tiver. Anm. Förr användes äv. den (ny)lat. pl. primitiva, t. ex. Molander Förespel 11(1753).
Ordformer
(-iv 1855 osv. -iver, pl. 1783 osv. -ivum 1810 osv.)
Etymologi
[jfr t. primitivum, eng. primitive, fr. primitif; av nylat. primitivum, substantivering av n. sg. av lat. primitivus (se PRIMITIV, adj.)]
