PRINCIPALAT prin1sipala4t l. 01—, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr fr. principalat, skolföreståndarskap; till PRINCIPAL, sbst., väsentligen efter mönster av sådana ordpar som KONSUL : KONSULAT; KOMMISSARIE : KOMMISSARIAT]
2) [jfr PRINCIPAL, sbst. 3] statsv., hist. eg.: en huvudmans ställning i förh. till hans befullmäktigade ombud; använt (företrädesvis i skildring av förh. o. statsrättsliga diskussioner under frihetstiden) för att beteckna den statsrättsliga maktställning som enl. vissa äldre statsrättsliga teorier ansågs tillkomma väljarna i förh. till de valda representanterna i folkrepresentationen (ständerna, riksdagsmännen), vilka blott vore att anse ss. väljarnas befullmäktigade ombud, medan väljarna vore att anse ss. dessas uppdragsgivare l. ”principaler”, med rätt att ge dem vissa förhållningsorder rörande deras värksamhet i riksdagen (jfr imperativt mandat, se IMPERATIV, adj. 2 a). 2RARP 19: Bil. 134 (1755). Principalatet vore .. avböjt redan genom 1634 års RF § 45. SvRiksd. I. 5: 159 (1934).
Ssgr (till 2, statsv., hist.; företrädesvis i skildring av förh. o. statsrättsliga diskussioner under frihetstiden): PRINCIPALAT- l. PRINCIPALATS-LÄRA(N). statsrättslig lära enl. vilken de valda folkrepresentanternas (riksdagsmännens) ställning bestämmes av principalatet. FinBiogrHb. 685 (1897). —
-STRID(EN). författningsstrid i Sverige på 1740-talet rörande principalatsläran. Hildebrand Statsförf. 457 (1896; randanm.). —
