PROKLAMATION prω1klamaʃω4n l. prωk1- l. prå1- l. prok1-, äv. -atʃ-, äv. 0104 (- - -tschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. proklamation, eng. o. fr. proclamation; av lat. proclamatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till proclamare (se PROKLAMERA)]
1) i abstraktare anv. (med mer l. mindre klart verbal bet.).
a) (†) högtidligt, muntligt utropande l. tillkännagivande av ngt. Sedan .. (duellanterna) svurit på Evangelium, och Härolderne gjort erforderliga proclamationer, anföllo de hvarandra. SP 1809, nr 22, s. 2.
b) (†) (offentligt) tillkännagivande, allmänt bekantgörande l. dyl. (Konungen har sammankallat ett utskott) På det H: K: Mtz gode occasioner igenom en Allmen proclamation icke må förhindres och vttsprides vthj dhe Ortter H: Kong: Mt: ännu hafwer sine correspondencier. RARP 1: 58 (1627).
c) proklamerande (se PROKLAMERA 4). Samtiden 1871, s. 279. En proklamation av tankens frihet och den empiriska forskningens supremati. JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 278.
2) i konkretare anv.
a) polit. officiellt, offentligt tillkännagivande i mer l. mindre högtidlig form, riktat till en större krets av personer (t. ex. invånarna i ett land l. samhälle l. soldaterna i en armé). Utfärda, offentliggöra (förr äv. utgiva) en proklamation. NAv. 22/11 1655, nr 2, s. 3. Med sista Posten från London .. berättas .. at en Kongl. Proclamation mot uproriska Skrifter blifvit utfärdad. SP 1792, nr 129, s. 3. DA 1808, nr 5, s. 2 (: utgaf). Konung Kristian (I) .. utfärdade en proklamation till svenska folket. KyrkohÅ 1940, s. 250.
