PROTAGONIST prot1agonis4t l. prωt1-, l. -gω-, l. 01—, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. protagonist, fr. protagoniste; av gr. πρωταγωνιστής, av πρῶτος, först, främst (se PROTO-), o. ἀγωνιστής, tävlande, skådespelare, vbalsbst. till ἀγωνίζομαι, strider, tävlar, till ἀγών, strid (jfr AGONI, ANTAGONISM, ANTAGONIST)]
(i sht i fackspr. l. i vitter stil) benämning på den skådespelare som utförde huvud- l. hjälterollen i ett forngrekiskt drama; särsk. i utvidgad anv., om huvudroll i ett forngrekiskt l. annat drama; äv. bildl., om ngn (l. ngt) som har särskilt stor betydelse l. spelar en huvudroll i ett visst sammanhang o. d. Lysander Faust 3 (1875). Handlingen har i .. (de forngrekiska tragedierna) formen af en strid mellan människor, hvilka gruppera sig i tvenne partier, hjältens (protagonistens) och hans motståndares (mothjältens, tritagonistens). Cavallin (o. Lysander) 11 (1879). De två västeuropeiska protagonisterna England och Frankrike. Heckscher EoH 100 (1922). HT 1945, s. 99. — särsk. bildl., i uttr. protagonist för ngt, talesman l. förespråkare för ngt. Man (hade) betraktat talaren som protagonisten för en upprustning. VFl. 1934, s. 176.
