[fsv. (ut)pranga; jfr d. prange, nyisl. pranga; sannol. etymologiskt identiskt med PRANGA]
(†)
1) driva handel med l. försälja olika slags varor, utprångla (ngt); (försöka) sälja (ngt) så dyrt som möjligt; äv.: (försöka) sälja en vara för högre pris än den är värd gm att varan i fråga har putsats upp så att den ser bättre ut än den är; skoja, svindla; äv.: uppköpa varor billigt för att sedan sälja dem med förtjänst; äv.: pruta; jfr PRÅNG, sbst.2 G1R 16: 625(1544). Ingen som bonde ware will .. skal sådant olagligit landzköp och prången j någen måtte driffwe. Därs. 18: 38(1546). (Sv.) prånga, vthputza, (lat.) mangonizare. Linc.(1640). Spegel 351(1712).
2) bildl., i uttr. prånga tankar hur ngt skall göras, fundera på hur ngt skall göras. Min' fiender många, / Som .. / Stämpla med swick, och listige tanckar prånga, / Hurulund' the må min siäl fälla och fånga. Wivallius Dikt. 78(1631).
Särsk. förb.: PRÅNGA UT. (†) till 1: sälja (ngt) dyrt, prångla ut (ngt) så dyrt som möjligt. G1R 18: 39(1546). Borgerne .. prånge thett (dvs. kornet) iblandh bönderne vth så dyrtt som the sielfwe wele. SUFinlH 1: 288(1602). jfr utprånga.
Ssg: (1) PRÅNGE-KONST. (†) konst(en) att putsa upp varor så att de kunna säljas med god förtjänst. Linc.(1640). Hamb.(1700).
