PSYKOLOGISERA -log1ise4ra, äv. -lå1-, stundom -loj1i- osv., i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr eng. psychologize, fr. psychologiser; avledn. av PSYKOLOGI]
ge psykologiska synpunkter l. resonemang l. förklaringar o. d. stor plats i en (skriftlig l. muntlig) framställning, anlägga ett psykologiskt betraktelsesätt; stundom med mer l. mindre klandrande innebörd: anlägga psykologiska synpunkter i alltför hög grad l. i sammanhang där de icke höra hemma, framföra kvasipsykologiska åsikter l. synpunkter o. d.; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv. Geijer I. 4: 270 (1829). (Jules Vernes värk innehålla) en kosmisk poesi, som väl kan uppväga psykologiserande spetsfundigheter hos böcker med större litterär pretention. Vetterlund StDikt. 116 (1901). Naturalismens livlösa detaljmakeri och överdrivna psykologiserande. Kihlman NordProf. 133 (1935). Vi 1951, nr 47, s. 9. — särsk.
a) i uttr. psykologisera över ngn l. ngt, framföra psykologiska åsikter l. synpunkter o. d. om ngn l. ngt, diskutera de psykiska orsakerna till ngt l. till ngns uppförande. Du har öfvat dig bra i att psykologisera öfver mig. Geijerstam Medus. 70 (1895). Botwid Värna 123 (1932). OoB 1932, s. 238.
b) (tillf.) tr., i uttr. psykologisera ngn l. sig själv, framföra psykologiska synpunkter på ngn l. sig själv, analysera ngns l. sina egna psykiska egenskaper o. d. Geijerstam Makt. 232 (1905). —
