PUTREFAKTION put1refakʃω4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. putrefaktion, eng. putrefaction, fr. putréfaction; av lat. putrefactio (gen. -ōnis), vbalsbst. till putrefacere, av puter, rutten (jfr PUTA, sbst.2, PUTRESCENS, PUTRID, PUTRILAGINERA), till pus, var (jfr PURULENT), o. facere, göra (jfr FACIT). — Jfr PUTRIFIERING, PUTRIFIKATION]
(i vetenskapligt fackspr., i sht med.) förruttnelse. Then hemlige Putrefaction, som gemenligen plägar widhengia (pesten). Chesnecopherus RegIter C 3 b (1613). Wallerius Tank. 4 (1776). Wernstedt (1951). — Anm. I följande språkprov föreligger sannol. en (tillf.) ombildning av d. o., i bildl. anv.: samhällsröta, samhällsupplösning l. dyl. [jfr motsv. anv. av eng. putrefaction]. Alla Puttelfactioner kan aldrig inom Riket gälla, så länge tillståndet vid armeen är godt och daalkarlen så bergfast at lita på. AWFahnehielm (1789) hos Wrangel TegnKärlekss. 79.
