SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PUTTA put3a2, v. -ade; förr äv. PÖTTA, v.; ipf. pötte; o. PUTTAS put3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(putt- 1889 osv. pött- 18381897. -a 1838 osv. -as 1953 osv.)
Etymologi
[sv. dial. putta, potta, pötta; jfr dan. o. nor. putte samt eng. put; sannol. besläktat med PÅTA, v.]
1) (vard.) lätt knuffa l. stöta till (ngt l. ngn); i denna anv. äv. intr., i uttr. putta på ngt l. ngn; i förb. med riktningsadv. (se i sht särsk. förb.): sätta (ngt l. ngn) i rörelse l. förflytta (ngt l. ngn) gm att lätt knuffa l. stöta till det resp. honom. Knorring Ståndsp. 1: 79 (1838). ”Vi få ej gå in till mamma”, svarade den yngsta, pöttande på den äldsta som ej kunde tala för skratt. Dens. Skizz. I. 2: 200 (1841). (Hon) pötte henne med armbågen. Dens. Förh. 2: 141 (1843). Mellanväggarna (i de provisoriska bostäderna) måste man putta åt sidan för att komma från bås till bås. Sachs MLSaldo 282 (1949). — särsk. ss. dep.: knuffas l. dyl. Vi puttas och trängs på tåg och bussar. Idun 1953, nr 33, s. 3.
2) (vard.) stoppa l. sticka ned (ngt i l. under ngt som höljer det). Molin ÅdalP 18 (1896). Dåren .. puttar sina ägodelar så djupt ned, att han inte själf kan öfvervaka dem. Heidenstam Karol. 1: 10 (1897).
3) (†) anbringa l. sätta (ngt på ngt). Konstkritikussarna puttade nya stålpennor på skaften. Hedenstierna FruW 190 (1890).
Särsk. förb. (vard.): PUTTA INUNDER, se putta under.
PUTTA NED10 4 l. NER4.
1) till 1. SvSkämtl. 102: 22 (1918).
2) till 2. Paulson Aristoph. 1: 60 (1901).
PUTTA TILL10 4. till 1. WoJ (1891). Sundbeck Elsa 17 (1897). Så puttade herrn till .. bollen. DN(A) 1933, nr 225, s. 11.
PUTTA UNDER10 40 l. INUNDER040. särsk. till 1. Nilsson Kabb. 145 (1916).
Ssg: (1) PUTT-PÄRK. [sv. dial. (Gotl.) puttpärk; förleden syftar på det speciella sätt att slå in bollen (hårt o. nära längs marken) som användes i spelet] (på Gotland; i sht förr) en varietet av pärkspelet som skiljer sig från det vanliga spelet (bakpärk) därigm att pärken är längre o. smalare, att innelaget har två pärkkarlar (fram- o. bakkarl) o. att framkarlen skall ta bollen i luften, innan den tagit mark; äv. benämnt: frampärk. LfF 1877, s. 109. Balck Idr. 1: 83 (1886). 2SvUppslB 23: 632 (1952).
Spoiler title
Spoiler content