publicerad: 1955
PUTTRA put3ra2, förr äv. POTTRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(potr- 1734. pottr- 1693—1885. putr- c. 1740—1849. puttr- 1756 osv.)
Etymologi
[fsv. putra; jfr dan. o. nor. putre; ljudhärmande l. ljudmålande bildning. — Jfr PUTT, interj., PUTTLA]
1) (i vissa trakter) om person: muttra; i sht om ett muttrande varigm man ger uttryck åt förargelse l. missnöje o. d.: murra, gnöla, grumsa, smågräla (i denna anv. äv. i uttr. puttra över l. emot ngt l. på ngn); äv. med obj. betecknande utsaga o. ss. anföringsverb. Amman 27 (1756). Vi hörde hur hon kom krabblandes efter oss i mörkret, och stupade kullerbytta imellan åt och puttrade och svor. Stridsberg Friman 40 (1798). Franzén Skald. 3: 276 (1829: mot). Han puttrar på tjenstfolket. Bremer FamH 2: 16 (1831). Lange Luba 90 (1889: öfver). En sådan ärans kanalje! — puttrade mor Malin. Heidenstam Karol. 1: 51 (1897). Marilla puttrade någonting obegripligt. Jensen Montgomery 288 (1909). Olsson Kated. 158 (1952). — jfr SMÅ-PUTTRA.
2) om sak: ge ifrån sig ljud av visst slag; dels med subj. betecknande ljudkällan, dels opers.
a) om det ljud som uppkommer, då bubblor uppstiga från en kokande vätska l. massa o. d.; äv.: koka under puttrande. Serenius Ddd 5 a (1734). I spiseln öfver den sprakande elden puttrar vällingsgrytan. Ljunggren Bellm. 204 (1867). (Stuvningen) Smaksättes med socker, salt och kryddor samt får sakta puttra några min(uter). Högstedt MatnVVäxt 11 (1918). Potatisen stod på spisen och puttrade. Andersson VarfBlom. 112 (1947). — jfr SMÅ-PUTTRA. — särsk. (mera tillf.) tr., om (kärl med) kokande, puttrande vätska: ge ifrån sig (ånga, rök o. d.). Östergren (1935).
b) (utom i α o. γ numera bl. tillf.) om ljud som mer l. mindre likna puttrandet av en kokande vätska l. massa. VetAH 1753, s. 202. Puttrande pipsnuggor. Wetterhoff Skog 2: 160 (1887). De gamla puttrande gaslågorna. SvD 19/1 1930, Söndagsbil. s. 15. — särsk.
α) (i vissa trakter) om ljudet av bubblande vatten i en sjö l. ett vattendrag: porla o. d. Broman Glys. 3: 640 (c. 1740). En Ler Sjö hvilken beständigt kokar och puttrar af en ständig ström med väderblåsor. CAEhrensvärd Brev 2: 19 (1795). De puttrande och bubblande små vågor och hvirflar som utmärka den lifliga, öfver stenar forsande Ätran. Ödman VexlBild. 7 (1887, 1893).
γ) (ngt vard., fullt br.) om (ett dovt, icke allt för starkt) smattrande ljud från en motor (i sht båt- l. bilmotor); stundom ss. beteckning för att en motor går; jfr TUFFA. SD 1905, nr 253 B, s. 3. Grevbrobåten, som puttrande lade till vid kajen. Carlsson MinB 112 (1912). På fältet puttrade traktorn. Lo-Johansson Stat. 2: 329 (1937). särsk. i utvidgad anv.: förflytta sig l. fara i väg under puttrande; äv. om person: köra l. fara med (ett puttrande) motorfordon. SvD(B) 1927, nr 184, s. 3. Den unge mannen (tog) sin lättviktare och puttrade till ett kafé. GbgP 1950, nr 110, s. 6.
c) (ngt vard., mera tillf.) om (ett dovt, icke allt för starkt) smatter från skjutvapen, fyrvärkeripjäs o. d. Jag hör .. huru smällare och andra fyrverkeripjäser puttra och knalla .. härutanför. Nyström NKina 1: 231 (1903, 1913). PT 1907, nr 220 A, s. 2.
3) (vard. o. i vitter stil) i bildl. anv. av 2 a, om person l. sak (särsk. vrede, yttrande o. d.): koka, sjuda. Scholander 3: 157 (1874). Ledare, insändare, recensioner, alla puttra de av indignation. GHT 1934, nr 286, s. 13. Harmen började puttra inom honom. Hellström Kärlek 425 (1942).
Särsk. förb.: PUTTRA EMOT10 04. (i vissa trakter) till 1: muttrande säga emot. ALGeijer (1846) i Solnedg. 3: 95. Rönnberg Brovakt. 113 (1904). —
PUTTRA ÖVER10 40. (vard. o. i vitter stil) till 3: sjuda l. koka över (i bildl. bet.). Han puttrade över av begär att få tala med någon. NTid 1947, nr 299, s. 8.
Spoiler title
Spoiler content