publicerad: 1955
PÅHITTA på3~hit2a, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 665 (1749)), -NING (†, Rydelius Förn. Föret. § 9 (1718, 1737), Edholm C15T 87 (1862)); -ARE (se avledn.); jfr PÅHITT.
Etymologi
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 2716)
1) (numera föga br.) påträffa l. anträffa l. upptäcka l. hitta (ngt l. ngn); särsk. dels i fråga om påträffande av ngt l. ngn som man söker l. letar efter (stundom liktydigt med: få tag i, få rätt på), dels i fråga om påträffande som äger rum av en händelse l. oväntat (stundom liktydigt med: stöta på l. råka på); jfr HITTA, v. 1, 2, HITTA PÅ 1, 3. Schmedeman Just. 867 (1684). (Han) kom .. til en stor Åå .. öfwer hwilken han intet kunde på hitta wadet, som hans fader hade honom wisat. Peringskiöld Wilk. 77 (1715). Ibland påhittas vid Dresden stycken träd, hvaraf en del är ännu oändrad och det öfriga stenkol. Bergman Jordkl. 1: 306 (1773). Atterbom PhilH 464 (1835; i bild). Hellberg Samtida 8: 103 (1872). jfr (†): (Lunds domkyrkas) skyddshelgon påhittade jättens namn och förvandlade honom med hustru och barn till stenbilder. Brunius Metr. 88 (1836); jfr 3. särsk. (†) i fråga om vetenskaplig upptäckt: upptäcka (ngt); jfr PÅFINNA 1 a. Swedenborg RebNat. 1: 210 (1711). Naturens nu påhittade spridnings-lag (i fråga om ljuset). Lehnberg PVetA 1762, s. 15.
2) (†) komma på l. ertappa (ngn); anträffat bl. i p. pf.; jfr HITTA PÅ 2. Serenius F 2 b (1734, 1757).
3) (†) träffa o. d.; särsk.: (lyckas) träffa det rätta med hänsyn till (ngt); äv. abs., stundom: gissa rätt; jfr 1 samt HITTA 3, HITTA PÅ 4, 5. Efter somlige Methoder (för åkerjords skattläggning) lemnas en del af Höet oberäknat til dragare-föda .. hvilket kan hafva sin grund, när billigheten därvid påhittas. PH 3: 1867 (1742). (T.) Errathung .. (sv.) gissning, påhittelse. Lind 1: 665 (1749). Schultze Ordb. 1920 (c. 1755).
4) (numera i sht vard.) finna på (se FINNA PÅ 3) l. tänka l. fundera ut (ngt); upptänka (ngt); komma på (se KOMMA PÅ 2 e) l. hitta på (se HITTA PÅ 7). HC11H 11: 42 (1680). Stundom råkar hon likväl i sin våpaktighet, at framsäja det, som en Mästare i Bons-mots ej skulle ha påhittat. Dalin Arg. 2: 109 (1734, 1754). De ljufligaste upmuntringar, som människokonst eller snillen kunnat påtänka eller påhitta. SvMerc. 6: 254 (1760). Det (dvs. öknamnet) är riktigt kvickt påhittat. UngKraft. 1907, s. 53. Julgubbens rara förtjusning över en knipslugt påhittad gåva. Essén Fob 73 (1919). särsk.
a) (numera knappast br.) med obj. betecknande maskin o. d.: uppfinna (ngt); jfr PÅFINNA 4 a. När .. (utlänningar) allenast få höra hvad andre arbeta på .., så kommer det strax uti avisen såsom redan påhittat. Polhem Invent. 1 (1729). Törngren Artill. 2: 4 (1795).
b) (numera mindre br.) i fråga om författarvärksamhet o. d.: (originellt o. självständigt) koncipiera l. uppfinna (ngt); jfr PÅFINNA 4 b. En naturlig fyndighet (hos Carl von Zeipel) att påhitta händelser och invecklingar. Atterbom Minnest. 2: 230 (c. 1854). jfr (†): Den som trodde sig alt deras rall (dvs. skvallersystrarnas sladder) påhitta, / Måst wara såsom de en Stadzens Skwaller bytta. ÖB 38 (1712).
c) uppdikta l. sätta l. ”svarva” ihop (ngt), hitta på (se HITTA PÅ 7 slutet). Serenius N 4 a (1734). Om .. (anekdoten) icke skulle vara sann, utan endast väl påhittad. Rydberg KultFörel. 3: 26 (1886). Ordet dikt var för diktaren Leopold .. snarast ett klandrande ord och betydde fantasi, fantiserande, det blott och bart påhittade. Holmberg Leopold 1: 245 (1953).
d) (†) ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., om ngt som man l. ngn funnit på l. tänkt ut l. uppfunnit; stundom: påfund l. påhitt. Rydelius Förn. Föret. § 9 (1718, 1737). Genomgå nya påhittningar i Brigadexercisen. Edholm C15T 87 (1862).
Avledn. [till påhitta o. hitta på] (i allm. till 4): PÅHITTARE, m.||(ig.). (numera bl. tillf.) person som finner på l. tänker ut l. hittar på (se hitta på 7) ngt. Fryxell Ber. 4: 134 (1830). GbgP 1947, nr 275, s. 12. —
PÅHITTEN, adj. [sv. dial. påhitten] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = påhittig 1. Carlén Lassm. 325 (1842). —
PÅHITTIG, adj. (-ig 1770 (: påhittighet) osv. -og 1756. -ug 1746—1846) (i sht vard.)
1) om person (l. ngt som tänkes ss. en person) l. om begåvning o. d.: som är skicklig i l. har lätt för att hitta på medel l. utvägar l. svar l. upptåg o. d.; uppfinningsrik; fyndig, fintlig, förslagen. Roman Holbg 61 (1746). Et fintligt och påhittogt snille var den rikedom, hvarmed han .. försörgde sig. SvMerc. 1: 430 (1756). Man var påhittig at finna utvägar til missbruk. Fischerström 3: 244 (1784). Allt vad påhittiga barn kunna taga sig för. Furuhjelm Männ. 168 (1932).
2) i utvidgad anv., med sakligt huvudord: som visar l. ger uttryck åt l. utmärkes av uppfinningsrikedom l. fyndighet l. fintlighet. Alt hvad den påhittigaste ömhet kan upfinna. Knorring Florian Estelle 74 (1800; anmärkt ss. ovanligt i LdVSkr. 1800, s. 127). Påhittiga ordvändningar. Hammarsköld SvVitt. 2: 234 (1819). DN(A) 1924, nr 50, s. 4.
Avledn.: påhittighet, r. l. f. till påhittig 1, 2: egenskapen att vara påhittig; äv. konkretare, om handling l. tilltag o. d. som visar dylik egenskap. Bergeström IndBref 389 (1770). Aftonbladets .. scandalösa påhittigheter. KyrkohÅ 1927, s. 242 (1842). SvD(A) 1933, nr 350, s. 22. (†) Det är .. sällsynt .. att en nybörjare uppstår med .. sådan påhittighet af (dvs. i fråga om) former, samt en sådan makt öfver dem (som författaren av ”Sigurd och Brynhilda”). SvLittFT 1837, sp. 347. —
PÅHITTLIG, adj. (-elig 1738—1746. -lig 1836 (: påhittlighet)) [sv. dial. påhittlig (i bet. 2)] (†)
Spoiler title
Spoiler content