publicerad: 1955
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
1) (numera knappast br.) med saksubj.: utsätta (ngt) för påfrestning, kosta på (ngt); förr äv. abs.: vara ansträngande l. falla sig svår(t) o. d., kosta på; äv. opers. Jag moste bekenna dig jntz anstå at absentera dig (från fredsunderhandlingarna) wedh slutet då mest påkostar. AOxenstierna Bref 4: 507 (1648). Öfverlemna åt mig en efterspaning, som ännu skulle .. för mycket påkosta dina känslor. Almqvist GMim. 2: 156 (1842).
2) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som frestar på l. kostar på; ansträngande; betungande; mödosam; särsk.: som kräver självövervinnelse l. självbehärskning, (som känns) svår l. tung l. motbjudande l. bitter l. smärtsam. HT 1916, s. 77 (1815). Den enda utvägen, så påkostande den var, blef likväl att återkalla den förafskedade Wallenstein. Ekelund 1FädH II. 1: 165 (1830). Skomakare-Dansen .. dansades helt igenom på ett ben, och var derföre rätt påkostande. SvLekar(GAAk.) 1: 159 (c. 1860). (Benjamin Höijer) kände det .. påkostande att vara stängd ifrån den akademiska föreläsningsverksamheten. Nyblæus Forskn. I. 2: 356 (1875). Grimberg VärldH 10: 705 (1941). —
1) lägga ned l. offra (ngt) på ngn l. ngt; använda l. förbruka (ngt) på ngn l. ngt l. till ngt; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; särsk. i uttr. påkosta ngt på ngn l. ngt (stundom äv. till ngt) l. påkosta ngn l. ngt ngt; jfr kosta på 1 (sp. K 2569).
a) med avs. på pängar, egendom o. d.; stundom: lägga l. giva ut (pängar o. d.). (Krigsfolket) motte vj ther strax bliua latha til at förswara landit med ther i ecke behöue en pening paa kosta. G1R 1: 190 (1524; möjl. icke ssg; jfr på II 3 anm.). (Kriget kan) genom en liten omständigheet och hinder (: sedan dher mycket är påkostadt:) gå kräffwetegången. RA II. 2: 12 (1616); jfr b. Linc. Dd 5 b (1640). Modren haffwer sin egendomb mäst på honom och hanss S(a)l(ig) broder påkostatt. VDAkt. 1674, nr 17. HC11H 10: 169 (1680: til). Hvilka summor, som påkostats byggnaden, kunna vi ej uppge. Eichhorn Stud. 2: 12 (1872). jfr (†): Uthgiffter, som i denna Månaden äro wordne .. påkostade. HovförtärSthm 1697 A, s. 411.
b) (numera bl. mera tillf.) oeg. l. bildl.; särsk. med avs. på arbete l. möda l. tid o. d., stundom äv. uppmuntran o. d. Bergv. 1: 611 (1721). Jag sökte .. igenom Lag och Rätt at bringa dem til skiälighet, sedan goda ord och friska upmuntringar blifvit förgiäfves påkostade. Polhem Invent. 48 (1729). Mången (är) lättjefull och vill icke påkosta den allra minsta ansträngning. Rudin OrdUngd. 1: 86 (1894). (Sv.) Påkostad tid (t.) aufgewandte Zeit. Klint (1906). (†) Fadren hade genom Christum påkostat (dvs. offrat) all ting, på det vi .. måtte njuta hans goda. Borg Luther 2: 152 (1753).
c) i utvidgad anv.; jfr kosta på 1 b (sp. K 2569).
α) spendera l. bestå (ngt); särsk. i uttr. påkosta ngn l. ngt ngt, stundom äv. påkosta ngt (up)på ngn l. ngt, spendera ngt på ngn l. ngt; bestå ngn l. ngt (med) ngt; äv. med refl. personobj.; utan bestämd avgränsning från (a o.) b. Verelius Herv. 126 (1672). Emedan .. tu vnderstår tigh at bruka .. the ting som tu icke ett håår påkåstat hafwer, Skulle tå Gudh icke förmå styra .. alt thet han .. skapat hafwer? Sylvius Mornay 185 (1674); jfr (a o.) b. Om man .. ville påkosta några Tunnor Krut at bortspränga några Klippor vid upgången, voro omöjeligit komma (upp på Hoburgen). Linné Gothl. 259 (1745). Mit Vett jag (dvs. Prometheus) uttömt alt, / påkostat fyra elementer, / .. uppå en öde tom Gestalt (dvs. människan). LBÄ 16—17: 3 (1798). Den myckenhet ord, som blifvit påkostade denna så kallade publicitets fråga. ObjGästen 1829, nr 10, s. 3. LundagKron. 2: 45 (1921: påkosta sig några andra nöjen).
β) övergående i 2, i uttr. påkosta ngn l. ngt ngt, för ngns l. ngts räkning bestrida kostnaden för ngt; bekosta ngt för ngn. Våra föräldrar hafva .. påkostat oss uppfostran. Fryxell Ber. 10: 41 (1842). Högberg Utböl. 1: 79 (1912).
2) bestrida kostnaderna för (ngt), bekosta (ngt); äv. med avs. på tjänsteinnehavare o. d.: bestå medel till, underhålla; äv.: lägga ned kostnader l. pängar på (ngt); jfr 1 c β samt kosta på 2 (sp. K 2569). Huadh ssom hann öffuer Sin laga bygningh Wpbygdtt och på kostadth haffwer. UpplDomb. 3: 124 (1553); jfr 1. Mädan .. (den ålderstigne kyrkoherden) två cappelaner vill påkosta. OxBr. 12: 377 (1618). Under-befählet, med de ringare Betiänterne .. påkåsta sielfve hela deras Mondering. PH 1: 779 (1729). Man hade .. påkostat en dansbana med en för den tiden oanad lyx. Hodell Wärdshus 99 (1945). särsk.
a) med avs. på person: lägga ned pängar på (ngn) i o. för hans utbildning l. uppfostran o. d.; bekosta l. kosta på (ngn) utbildning l. studier o. d.; särsk. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som kostats på i o. för utbildning. Then studiosum, som .. fru Anna .. hafver berömmeligen påkostatt. OxBr. 12: 346 (1611). Unge herr August har af sin fader blifvit ganska mycket påkostad, men utan resultat. Strix 1899, nr 12, s. 3. Nog är .. (patrons dotter) bra påkostad. Högberg Frib. 33 (1910). (†) Jagh hafver .. 4 söner till lärdom at påkosta. OxBr. 12: 363 (1614).
b) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. (jfr a): som man lagt ned pängar på; som kostat mycket, dyrbar; äv. oeg. l. bildl. Jag har fåt enskyld och mycket påkostad .. upfostran. HH XXXII. 1: 80 (1779). Näppeligen har någon belägring varit mera påkostad .. än den, som Erik företog af dessa slott. Holmberg Bohusl. 1: 118 (1842). Hans yttre var af naturen icke mycket påkostadt. HLilljebjörn Hågk. 1: 126 (1865). Kosackernas uniformer äro röda och mycket påkostade. Aminoff StPtbg 302 (1909). —
-KOSTNAD. [vbalsbst. till -kosta, v.2 1, 2, o. kosta på 1, 2] (numera bl. tillf.) handlingen att offra pängar l. möda o. d. på ngt l. ngn l. att använda pängar osv. till ngt l. att bekosta l. kosta på ngn l. ngt; äv. konkretare, om pängar l. möda o. d. som ngn kostar på ngt l. ngn; stundom: kostnad, omkostnad(er); äv. i uttr. påkostnad på ngt l. ngn (stundom äv. till ngt), om handlingen att kosta på pängar o. d. på ngt l. ngn (resp. för ngt) l. (konkretare) om vad som kostas på ngt l. ngn. LösingDomb. 14/3 1603. Ryssland tror det grofvaste sättet vara det lämpeligaste at underkufva svenska inbyggare, och at finare grep vore en onödig påkostnad. Höpken 2: 36 (1746). Påkostnaden til kriget (var) redan .. gjord. Schönberg Bref 2: 188 (1778). Till bestridande af .. (stadens) enskilta utgifter och påkostnader. SPF 1837, s. 208. Påkostnad på fester. Palmblad Fornk. 2: 524 (1845). ”Detta vet .. inte ni, stora flickorna, efter all påkostnad”, påbredde husfadern. Högberg Frib. 256 (1910). särsk.
a) i uttr. påkostnad av ngt, förr äv. ngts påkostnad, påkostande l. uppoffrande av ngt; förr äv. i uttr. ngns påkostnad (jfr b), omkostnad för ngn. (Föreläsningar) som med mindre flit och tids påkostnad äro utarbetade. Annerstedt UUH Bih. 3: 209 (i handl. fr. 1734). Fångars påkostnader. Bonsdorff Kam. 1003 (1833). En ofantlig påkostnad af medel. Lübke ArkitH 394 (1871).
b) i uttr. genom ngns påkostnad, ss. beteckning för att ngn bekostar ngt. År 1739 kom Svenska Rymdemätningen ut af trycket, genom Gen. Tullarrende Societetens berömvärda påkåstnad. VetAH 1743, s. 200. Linné Vg. 1 (1747).
c) (†) i uttr. göra stor påkostnad, lägga ned l. kosta på mycket pängar. Lind 1: 226 (1749). Löwegren Knigge 2: 171 (1799). —
-KOSTNING. [vbalsbst. till -kosta, v.2 1, 2, o. kosta på 1, 2] (numera bl. mera tillf.) handlingen att offra pängar (stundom äv. möda o. d.) på ngt l. ngn l. att använda pängar (osv.) till ngt l. att bekosta l. kosta på ngn l. ngt; stundom äv. konkretare, om pängar (äv. möda o. d.) som ngn kostar på ngt l. ngn, äv.: kostnad, omkostnad(er). Carolstadius Pest. D 4 a (1620). Et gods, som innehafvaren måste gifva åt ägaren igen, då påkostningarne äro honom godt gjorde. Möller 1: 357 (1745). Genom .. (Jesus) måste vi komma til Fadren; med egna påkostningar kunna vi ingen ting åstadkomma. Borg Luther 2: 47 (1753). Det är endast genom påkostning och arbete, som .. afkastning kan hemtas (av jorden). VL 1893, nr 32, s. 2. Högberg Vred. 2: 109 (1906). särsk. (numera knappast br.) i uttr. göra stora påkostningar på ngn l. för ngt, lägga ned l. kosta på mycket pängar på ngn l. för ngt. Björnståhl Resa 1: 82 (1770). Leijonhufvud Minnesant. 347 (1842). —
(I 24 g, III 5) -KRAV. (†) krav (som göres gällande med avs. på ngt); jfr på-kräva 1. RA I. 4: 551 (1598).
Spoiler title
Spoiler content