PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 13, 15, III 2) PÅ-LAPPA, -ning. sätta lapp(ar) på (ngt), förse (ngt) med lapp(ar); ofta allmännare: laga l. reparera (hus o. d.) gm här o. där utförd (yttre) påbättring o. d.; stundom äv. med obj. betecknande ngt som tillfogas: anbringa (ngt) på ngt ss. (löst tillfogad, yttre) förbättring o. d.; äv. i uttr. pålappa ngt (med) ngt; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. (stundom äv. i utvidgad anv., om ngts utseende o. d.). Dessa landtkyrkor ha .. lidit något af opassande pålappningar. Brunius Resa 1838 158 (1839); jfr b. Södra tornets östra sida .. är .. pålappad med tegelstensstycken. Dens. Metr. 507 (1854). Att skyddsgaller och kappor, anbragta kring kuggvexlar, hjul etc. vid redan färdiga maskiner, gerna se pålappade ut. TT 1883, s. 114. Ett .. pålappadt utseende (hos reparerad byggnad). Därs. 1901, Ark. s. 28. Jackan var pålappad. Östergren (1935). särsk.
a) bildl., i fråga om (löst) tillfogande av ngt till l. påbättring av ngt mer l. mindre abstrakt (t. ex. en organisation l. handlingen i ett litterärt värk). NordT 1884, s. 219. Att .. (avslutningsklassen) infogas i läroverksorganisationen, men ej såsom ett främmande bihang löst pålappas densamma. PedT 1899, s. 110. HT 1954, nr 94 B, s. 5.
b) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om ngt som anbringas på ngt ss. lapp(ar) l. förbättring o. d. 2VittAH 21: 197 (1853, 1857). Pålappningar av tegel (på torn). TurÅ 1919, s. 141.
